Jag har läst och hört av vänner och proffesionella att man har massor med hormoner som rasar runt i kroppen när man är gravid. Och dessa hormoner kan ställa till det för den gravida (och kanske de som råkar befinna sig i den gravidas omedelbara närhet) på olika sätt. Jag talar om de okontrollerbara känslostormarna.

Igår var en sån där hysterisk dag. Jag loggade in på facebook på morgonen och det första jag ser är ett foto från en av mina tjejkompisar som för tillfället befinner sig på okänd ort för en månads praktik. Busshållplatsen där hon ska ta bussen ifrån varje morgonen heter: Snopptorp. På riktigt! SNOPPTORP.

Vem kom på det namnet?? Vem kommer på namnen på diverse buss och tågstationer? De måste ha rökt på ordentligt när de kom på Snopptorp.. Flera gånger under dagen kom jag på mig själv att småfnittra när jag tänkte på det.

I slutet av dagen skrev jag på min egen facebookstatus: "Dagens skratt: En hållplats som heter Snopptorp"  och genast fick jag några inlägg om andra namn på platser i vårt avlånga land... Fittja, Trosa och Handen (som tydligen ligger MELLAN fittja och trosa....Tänk på det.....Jo, det är ganska kul..) och vinnaren..: Runkarp. Jag satt på mitt kontor och skrattade så tårarna rann.  Snälla gud, säg att detta är pga gravidhormoner... Låt inte mitt vanliga jag skratta så hysteriskt åt ett ortsnamn....

Igår förmiddag blev jag även utskickad av min chef att köpa fleecetröjor eftersom det är vansinnigt kallt på jobbet, så vi måste se till att våra brukare inte fryser. Jag fick en rekvisition och åkte iväg. Eftersom jag skulle betala med denna papperslap istället för kontanter eller kort tog det ju lite längre tid än vanligt, så det bildades snabbt en liten kö bakom mig. Vad som sen hände kommer att leva med mig för alltid....

Tanten i "min" kassa ropar till sin kollega: "MajLis, kan du ta det i tvåan?"

Till vilket MajLis svarar: "Så gärna"

Nu gjorde jag verkligen allt jag kunde för att hålla tillbaka skrattet, jag var ju trots allt på en "offentlig" plats... Men ni vet hur det blir när man försöker intala sig själv att det är verkligen en dålig idé att skratta.. Det blir ju ännu roligare..

Så jag gör ett sånt där Linus på linjen "sprut-skratt" och viker mig dubbel av skratt. Det gjorde ont i magen så hårt skrattade jag. Tanterna tittade på mig som om jag inte var riktigt klok (och det var jag ju inte heller..) som tur var stod det en kille bredvid mig som också hade hört det hela och tydligen har samma tramsiga, sunkiga humor som jag.. Men han kunde iallfall halvt hålla sig lite och gapskrattade inte som jag gjorde. 

Jag undrar hur många som igårikväll fick höra om den skvatt galna kvinnan som skrattade så hon spottade inne på Ekohallen...?

Imorse var det dags igen, då var jag som tur var själv, så ingen såg mig... Jag läste på min app för Aftonbladet om Hugh Grant som tydligen har barn med en svensk tjej i London. Men det som gör det hela så smaskigt skandalöst är att han ju faktiskt redan har en flickvän som han har två barn med!!! Vet ni vad hon heter? Inte den svenska tjejen (som heter Anna, inget kul där alltså) utan flickvännen, frun? jag kommer inte ihåg om det stod att de är gifta.. Men iallafall.. Hon heter Tinglan Hong. Japp... Tinglan..TINGLAN.

Jag förstår att hon är från Asien och det antagligen är lika vanligt att heta Tinglan där som det är att heta Anna här... Men kl 07.00 imorse var det hysteriskt roligt att inse att någon heter Tinglan. Jag strosade runt i lägenheten och sa det för mig själv; Tinglan, Tinglan, Tinglan.... 

Ja, så här är det i min värld för tillfället.

Hysteriskt...Lite jobbigt...Men rätt kul....

Än så länge har skrattet inte förvandlats till tårar, men det kanske bara är en tidsfråga..?

Det är rätt skönt att kunna skratta åt så banala saker, jag tycker det är väldigt jobbigt att inte träffa Oliver varje dag. När vi ses på fredag så har det gått fem och en halv dag... Han körde härifrån kl 12 i söndags, jag stiger av tåget hos honom kl 18:30 på fredag... Det känns verkligen varken kul eller ok... 

Så det är ju bättre att jag kan skratta i min ensamhet än att jag sitter och gråter för att jag saknar honom så otroligt mycket.

Nu är det dags för mig att inta ryggläge i sängen, eller rättare sagt sidoläge, det är inte så skönt att sova på rygg eller mage längre.

Jag tänkte att jag skulle berätta hur det gick till när jag blev gravid. Eller nej...felskrivning.. Jag skriver inte om snuskiga detaljer, men jag tänkte berätta lite om de första dagarna och veckorna efter att jag fått reda på det. Vad jag kände och hur mina tankar gick....

Jag var ungefär fem veckor "över tiden" jag kände att jag antagligen borde kolla, för att vara tvåhundra procent säker.. Även om jag hade intalat mig själv de senaste tre veckorna att jag verkligen inte var gravid, jag var bara lite stressad och därför strejkade min kropp lite. Helt normalt, inget att oroa sig för. Jag sa till Oliver att jag skulle göra testet, men lämnade stickan inne på vasken i badrummet så vi kunde kolla tillsammans efter de utsatta fem minutrarna.

Det var nog de längsta fem minutrarna jag någonsin varit med om. Jag kunde inte gå in i badrummet, Oliver fick gå in först, vi tittade på pappret, vi tittade på stickan, där var två skarpa linjer. Oliver kramade mig, skrattade och sa: "Vi ska bli föräldrar älskling!" Jag var knäpptyst, jag kunde inte få fram ett ljud, det var som om någon skurit av mig tungan. Till slut sa Oliver; Älskling är du ok med detta?"

"Uhmm, jo..jag tror det" det var bara så många känslor som helt tog över mig..;

• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi bor inte ihop - än
• Vi är närmare 40 än 30
• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi har bara känt varandra i tre månader!!!!!!

Men det spred sig en värme i magen på mig och jag kände ett litet leende som började spela på mina läppar.. Så jo, jag var nog ok med det.

Den natten drömde jag att vi var i Olivers och hans f.d frus gamla hus, Louise från England kom för att berätta för mig att Oliver hade lämnat mig, han och hans ex hade hittat tillbaka till varandra och skulle vara tillsammans igen. Jag tittade ut genom fönstret och såg dem försvinna över ett fält med barnen, skrattandes och uppenbarligen otroligt lyckliga. Sen vaknade jag, men inte helt, jag låg kvar i sängen och hade den där fruktansvärda ångestkänslan kvar i kroppen av att ha blivit sviken och dumpad - igen. Då vaknade jag ordentligt, insåg att Oliver låg bredvid mig och att det bara varit en dröm, en sån lättnad! Jag kröp tätt intill Oliver och lade hans arm runt mig. Han vaknade såklart och undrade om jag var ok? Jag berättade om den dumma drömmen och han strök mig över håret och höll om mig tills jag somnade igen.

De följande dagarna började en annan oro att växa dock, jag har ju varit gravid förut, men aldrig fått behålla barnet, så en del av mig, den del som skyddar mitt hjärta förmodar jag, sa: "Ta det lugnt, du får nog inte behålla det här heller" Så jag gick - faktiskt - och väntade på ett missfall. På den där smärtan i magen och blödningen som jag upplevt fyra gånger tidigare. Det var några jobbiga veckor, vi hade bara berättat för våra föräldrar, jag ville inte behöva berätta för alla mina vänner att lyckan var kortvarig och nu fanns det inget barn längre. Efter ett par veckor sa Oliver till mig att det nog var dags att ringa till min läkare och en barnmorska. Han är så fin, han kramade mig och sa det så mjukt; "Älskling det kommer att gå bra den här gången, du måste träffa en barnmorska snart. Så nästa dag ringde jag och fick en tid redan följande dag. När jag låg på britsen och hon vände skärmen mot mig sa hon: Ja titta där är ett foster, det är definitivt ett barn (Skönt att det är ett barn och ingen giraff, tänkte jag)

"Ser du det som blinkar där?"

"Eh ja, ja det gör jag"

"Det är barnets hjärta, det slår hårt och fint"

Då släppte något och tårarna kom, de strömmade ner för mina kinder och jag snyftade i handen, allt kommer att bli bra nu, jag kände det, han/hon kommer att klamra sig fast och vara kvar i min mage tills det är dags att komma ut. Den kvällen ringde jag även till Nelly och messade till Petra. Jag kände att det var dags att berätta för de närmaste vännerna. Då kände jag att det verkligen var på riktigt, jag ska ha barn, VI ska ha barn, en liten bebis som är hälften jag och hälften Oliver. Nu är jag redan i vecka 20, halva tiden har gått...

Det gick så snabbt, undrar om de resterande 20 veckorna går lika snabbt?

I ett bra förhållande fördelar man ju oftast "uppgifter" mellan varandra. Hur denna fördelning ser ut är ju helt individuellt och olika från par till par. Bara för att man är kära och lever ihop behöver man ju inte göra allt tillsammans, det är ju lite onödigt om båda ska dammsuga samtidigt bara för att det är SÅ mysigt att göra saker tillsammans. Jag tycker att jag och Oliver har en bra jämvikt med vad vi gör i hemmet fastän vi inte bor ihop "på riktigt" riktigt än. Vi har inte skrivit en lista på vem som ska göra vad utan det brukar jämna ut sig ändå, ingen sitter i soffan i flera timmar medans den andra städar, tvättar och lagar mat. Jag gillar vår fördelning.

Denna helgen har varit en "stads-helg" vilket betyder att Oliver har varit här, vi har inte haft några barn utan varit "unga och fria" (man kanske ska ta tillvara på det..?) I fredags mötte han mig på jobbet, vi åkte och handlade mat som Oliver sen tillagade medans jag duschade (han slutade två timmar innan mig, så var redan nyduschad och väldoftande) jag drack ett glas av Icas eget årgångsvatten med kolsyra och Oliver smuttade på en whisky medans han lade sista handen vid vår middag. Kyckling, potatiskrocketter, grönsaker i ugn och ljuvligt vitlökssmör. Munorgasm delux....

Sen tittade vi på en film "Tyskungen" som även är en bok av Camilla Läckberg. Jag har boken, men har inte läst den än, jag har faktiskt inte läst något av henne än, jag vet inte riktigt vad jag väntar på.... Men något väntar jag på iallafall eftersom jag inte fått tummen loss än och börjat läsa dem...

Så tillbaka till filmen vi såg, eller vi och vi...Oliver såg den, jag somnade efter ca tjugo minuter och vaknade när den var slut... Jag har inte kunnat hålla mig vaken till någon film eller tvprogram överhuvudtaget sen jag blev gravid. Inte ens när jag fick välja film själv och valde en av mina favoriter - How to loose a guy in ten days - lyckades jag hålla ögonen öppna. Jag är världens tråkigaste dejt för tillfället...

Men Oliver sa att den var bra, så jag får väl försöka se den en annan dag, mitt på dagen kanske..?

Igår var det lördag och vi "firade" att det var exakt sex månader sen vi träffades.

Vi hade en hel del att stå i, en vända till tippen för att slänga diverse skräp, hämta paket till mig från "Mamalicious", lämna en bokhylla på mitt jobb och tvätta Olivers bil. Klockan två kraschade vi i soffan med revben och potatissallad och "Ted" i dvdspelaren. Denna gången somnade jag bara i typ tio minuter, vilket även Oliver gjorde.

På kvällen var vi bjudna till Lovisa och Antonio på middag för att fira att Lovisa fyllde år.

Malin och Jessica var också där. Det var jättehärligt att ha lite kvalitetstid med tjejerna och våra män. Det är också så otroligt roligt att Oliver hur lätt som helst "passar in" och kommer överens med alla mina vänner och mina vänner tycker bra om honom. Vi fick god hemlagad mat och tårta till efterrätt, verkligen jättegott.

Klockan elva var vi dock tvugna att ringa efter en taxi. Då hade jag somnat tre gånger i fotöljen, jag skyller det på Lovisa och Antonio såklart, för de fyllde mig med en massa mat och de har en löjligt skön stor fotölj som man KAN sitta två i, Jessica fråga om vi kunde sitta båda i den men jag var bara tvungen att sträcka ut mig och andas, så hon fick sitta med Oliver i soffan istället. Stackars Jessica...men hon var glad ändå.

Så jag och Oliver var de första som åkte hem och jag somnade nog innan huvudet nådde kudden.

Så imorse vaknade jag vid halv nio...Med en dunkande huvudvärk. Jag drack vatten och cider (alkoholfri) hela kvällen, Oliver drack vin, och JAG vaknar med huvudvärk. Det var likadant på nyårsafton/nyårsdag, JAG var bakis..Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är en rättvis fördelning i förhållandet? Å andra sidan så har Oliver haft halsbränna när jag ätit kryddstark mat..Jag har inte alls känt av det. Så det kanske är en viss rättvisa iallafall?

Efter frukost packade vi ihop några lådor, eller som sagt, Oliver packade och bar, jag lullade mest runt och gjorde ingenting. Jo jag bar en papperspåse med förlägningssladdar och ett pussel, tungt... Sen körde han hem för att handla och hämta barnen. Jag rensade i mina köksskåp och har packat fyra lådor till med köksgrejer och badrumsgrejer vilket fick mig att inse att jag tydligen har lite mani på luktprodukter... Åtta deoderanter och sju flaskor med shamoo och balsam... Men det är sånt som alltid går åt...

Nu har jag suttit i soffan med min laptop i tre timmar, ätit godis och kollat lite skräptv. Det börjar bli dags för kvällsmat och dusch. Sen är det bara att försöka peppa inför en ny vecka på jobbet.

Det är rätt kul att vara igång med bloggandet igen. Hoppas att Ni kommer att finna något som roar er, fastän det inte är på samma sätt som för ett år sen.

Idag var vi på ultraljud. Vi skulle vara där kl nio, så jag hade ställt klockan på halv åtta. Oliver undrade igårkväll om det var tillräckligt med tid? Han tycker ju om att morna sig, snooza ungefär sjutton gånger innan han slutligen stiger upp. Jag gör då inte det... När klockan ringer eller skräller eller vad den nu gör så är jag vaken. Jag studsar i och för sig inte ur sängen, snarare snubblar med ögonen ihopknipta och hoppas att jag inte trampar på något. (Jag får nu en mental bild av mig själv som trampar på legobitar mitt i natten om några år... Usch) 

I allafall, jag lovade min kära att jag skulle vakna innan klockan ringde och morna honom (nu syftar jag INTE på något snuskigt här alltså...Skäms på er om det var det ni tänkte...) så som sagt, jag vaknade innan alarmet satte igång, låg och mös med Oliver och en kvart innan det var dags för klockan att ringa steg jag upp och kokade ägg. Till Oliver. Själv hatar jag ägg. Sen körde vi till sjukhuset och vår tid för ultraljud.

Jag var ganska spänd, jag har haft lite spänningar i magen ett par dagar nu och det var en liten, pytteliten röst som, ganska tyst i och för sig men ändå, mumlade; Tänk om något är fel...? Varför spänner det sådär?

Det var två barnmorskor idag, det var Ann-Margret, som jag träffade innan jul också och en yngre tjej som jag tyckte mig känna igen. Vi blev invisade i ett rum och jag fick gele på magen och sen såg vi vår bebis på en platt-tv som satt på väggen nästan uppe vid taket mitt emot oss. Det är verkligen häftigt...att se en liten varelse som växer i min mage, som ligger där och sparkar och sväljer fostervatten. För det gör denna krabat, kanske alla bebisar gör det? Men det ser lite roligt ut när man ser hur den ligger och öppnar och stänger munnen om och om igen.

Barnmorskan tittade på hjärtat, det fanns ett med klaffar som öppnades och stängdes som de skulle. Njurar, det fanns två. Hjärnan hade inga brock. Hon kunde se talamus sa hon till sin kollega och sen kopplade hon på blodkärlen så vi fick se den stora aortan och navelsträngen och dess fäste. 

Är det någon som fattar vad jag säger?? För jag och Oliver var som frågetecken. Men vi fattade iallafall att allt såg ut som det ska, inga missbildningar eller kropsdelar som saknas. Vilket ju är rätt skönt.

"Det är en väldigt fin bebis ni har" avslutade hon hela "sessionen" med.

Ja det är väl egentligen alla bebisar... Hon skulle väl inte säga till någon att deras bebis faktiskt är ganska ful..?

Vi fick med oss tre bilder av vårt lilla troll. 

Nu undrar ni antagligen om vi vet eller ska ta reda på om det är en pojke eller flicka? Det vet vi inte, och vi ska inte ta reda på det heller. Jag är vansinnigt nyfiken, det ska jag inte sticka under stol med. Men nu känns det lite som att öppna sina julklappar i November om vi tog reda på det. Så det känns helt ok att vänta. Tidigare har det känts som att det är en pojke för mig, medans Oliver varit mer säker på att det är en flicka. Idag fick jag också en stark "flickkänsla" så vi får väl se i Juni, den 14:e Juni har vi fått som "exakt datum" (hur man nu kan säga att barnet definitivt kommer på ett visst datum..?)

Vi åkte hem till mig igen och stuvade in fyra lådor i Olivers bil innan jag gick till jobbet.

Efter jobbet gick jag hem till mina föräldrar och visade bilderna och pratade lite innan jag gick hem och lagade köttbullar och craschade i soffan. Nu när klockan närmar sig elva så har jag svårt att hålla ögonen öppna så det blir till att förflytta kroppen, som förövrigt blivit tyngre, till sängen och sträcka ut mig där under täcket.

Hoppas att ni har en bra kväll.

Jag har fått Olivers tillåtelse att blogga!! Tillåtelse låter förresten som att han bestämmer över mig...Vilket han verkligen inte gör, och han skulle inte vilja göra det heller. MEN som jag sagt många gånger tidigare, jag vill inte "hänga ut" honom och eftersom att han nu är en stor del av mitt liv och därmed en stor del av bloggen, tycker jag inte att det är mer än rätt att han vet om att jag bloggar om mig själv. Han är väldigt privat och vill inte bli nämnd vid sitt riktiga namn, så han får fortsätta att heta Oliver och jag heter fortfarande Nelly. Jag fortsätter helt enkelt att skriva anonymt.

Så vad har hänt sen sist?

Några av er vet ju... Jag och Oliver blev väldigt kära, väldigt snabbt och vi började prata om att flytta ihop efter ungefär en månad. Inte särskilt mycket senare så fick jag mitt livs chock. Den 31:a Oktober, på självaste Halloween, efter att vi varit ute med Olivers dotter och gått "trick or treat" (bus eller godis som man säger här i Sverige...) så visade en sticka två markanta streck... Jo, jag var gravid. Detta var verkligen inte vad vi hade planerat, jag hade ju ställt mig in på att jag "bara" skulle vara bonusmamma till någon, fokusera på träningen och nu i vår planerade jag att göra en full bukplastik för att bli av med överflödig hud jag har efter att ha gått ner mer än 80 kg.

Ödet ville tydligen annorlunda...

Nu känns det fantastiskt underbart och jag är så lycklig att jag ibland måste knipa mig själv för att fatta att det inte är en dröm. En sån klysha rent ut sagt.. Och det är inte så att jag inte tycker att jag förtjänar att äntligen hitta rätt man för mig, det tycker jag visst att jag gör. Det är bara så att jag inte riktigt kan fatta att det verkligen händer, att detta är mitt liv, att jag träffade en man som är så fantastisk som Oliver är. Han är rolig, charmig, trevlig, snäll, ödmjuk utan att för den skull vara mesig. Han tycker om mina vänner och mina föräldrar och alla tycker om honom. Mitt umgänge har plötsligt dubblats för han har en stor familj och en stor vänskapskrets, det händer något varje helg.

Så, ja alla bitar har liksom fallit på plats, väldigt snabbt.

Om exakt en månad idag går mitt flyttlass till denna lilla byn som jag gillar att kalla för Korpilombilo, det är en liten by någonstans i Sverige med ett roligt namn där Oliver inte bor. Men den lilla byn där han bor och där jag om en månad också kommer att bo, har också ett roligt namn.

Så, vad är då syftet med den här bloggen?

Jag vet inte riktigt, antagligen bara för att jag ska få lov att skriva, att få ut tankar någonstans så att jag inte exloderar inombords. Jag tänker inte använda den som någon typ av självömkan där jag kan skriva om mina svullna fötter (har hört att fötterna kan svullna till dubbel(!) storlek under graviditeten..hoppas att det är en skröna som användes som preventivmedel på femtiotalet eller något..) Jag tänker inte heller berätta allt jag ätit under en dag (fast jag kanske måste få skryta lite om jag lagat något fantastiskt gott) eller hur många gånger jag har flygit ur sängen för att stoppa huvudet i toan innan jag ens hunnit vakna.

Jag lovar också att bespara er från sockersöta bilder på barnvagnar och barnkläder. Jag har kollat lite på olika forum och det finns måååånga graviditetsbloggar, många fick mig att (gäsp) känna mig otroligt trött och uttråkad bara av att läsa namnet på bloggen (Mammas lilla pärla är INTE ett bra namn på en blogg...)

Oliver har två barn sen tidigare så detta är ingen nyhet för honom även om det är stort och han är lika glad och uppspelt som jag är..men jag får ingen speciell sympati från honom, han skulle inte få för sig att köra till McDonalds klockan elva en onsdagkväll för att jag "måste" ha en Big Mac. "Uhuh, kör själv kvinna" hade han sagt om jag ens föreslagit att han kanske kunde tänka sig att....?  

När jag en morgon tittade på honom med en väldigt sträng blick och berättade att jag skulle gå och lägga mig igen eftersom att jag mådde illa, tittade han på mig väldigt oförstående och sa "Ja det är väl inte mitt fel?" Till vilket vi båda skrattade och jag sa "Det är det väl visst det??!! Det är väl ABSOLUT ditt fel!!!"

Så, någon sympati får jag inte från hans håll. Fast han har masserat mina vader ett par gånger när jag har haft ont, så han är ju inte helt känslokall denna man. Som jag tänker spendera resten av mitt liv med.

Jag ska göra mitt bästa att updatera varje vecka, jag tänker inte säga att jag ska uppdatera er varje dag, för så spännande är inte mitt liv längre (ha) men ett par gånger i veckan ska jag nog hinna med.

Förhoppningsvis så kan jag fortfarande roa er med vad som händer i mitt liv. Imorgon ska vi på ultraljud och få fler bilder på bebisen. Undrar om man kan se vad det är kön..Om det är en Greta eller en Sture....