.....i min lägenhet. På ett sätt känns det lite vemodigt, som alltid när man gör ett avslut, men det känns underbart också! Imorgon blir jag äntligen sambo med världens bästa kille och hans fina barn och min knasiga ljuvliga katt. Så mycket positivt händer i mitt liv nu att jag måste knipa mig ibland, Jo, jag är vaken, detta är mitt liv...

Jag har ju berättat innan att Oliver inte är särskilt förtjust i facebook, han tycker det är ganska fjantigt när folk lägger ut uppdateringar om hur fantstiskt lyckliga de är och bla bla bla, ja ni vet typen...

Jag håller med honom, jag blir alltid förvånad när jag ser bilder som någon har delat där det står: "Om dina barn betyder allt för dig, dela denna bild" eller "Dela denna bild om din dotter är den finaste i världen"

Är det någon som tror något annat? Om jag inte skulle dela bilden, betyder det att jag inte älskar mina barn?

Jag funderar på att lägga upp en bild på en stor bajs, sen skriva "Dela denna bild om du bryr dig om dina tarmar"

Undrar hur många "likes" jag skulle få då?

I allafall, jag skulle inte prata om bajs....

Idag skrev Oliver på facebook "Imorgon blir jag och Nelly sombos" 

Då är det verkligen på riktigt. Allt som står på facebook är ju på riktigt, det vet ju alla! Så jag messade honom och sa att nu finns det ingen återvändo, nu kan han inte ångra sig eftersom han gjort det officiellt på facebook.

Sen skyller jag det på mina hormoner att jag blev tårögd av att se vad han skrivit...

Nu är nästan allt packat här i lägenheten, jag orkar inte mer, måste vila. Oliver sa att vi tar det sista imorgon tillsammans. Så nu ska resten av kvällen spenderas i sängen, streamandes Criminal Minds och dricka Amé. En väldigt god fruktdryck man kan dricka när man är trött på vatten. Den säljs på vissa systembolag men även i vissa större livsmedelsaffärer. De har den inte ute på landet dit jag nu ska flytta, men idag hittade jag den på mitt eget Ica Maxi. Så det får bli en stående order till mina vänner; Kom gärna och hälsa på, så länge ni tar med er en (eller tre) flaska Amé.

Ha en härlig helg. Jag är tillbaka nästa vecka (om jag lyckas koppla upp mig till nätverket de har ute i bygden dit jag nu ska flytta). 

Det fulaste jag vet är s.k "foppatofflor". Jag förstår verkligen inte HUR någon i sina sinnes fulla bruk kunde göra dessa fula skor? Som faktiskt inte borde få lov att ens kallas skor, det är en förolämpning mot riktiga skor, det borde vara skottpengar på den som "uppfann" dem. Vet ni förresten varför de kallas för foppatofflor här i Sverige och inte Crocks som de heter överallt annars i världen? P.g.a Foppa, Peter Forsberg. Tack vare honom så importerades de från USA och hit till Sverige. Vad i hela världen tänkte han på?? Det borde vara skottpengar på honom också...När jag flyttade hem till Sverige och hörde någon säga foppatoffel första gången så undrade jag om det överhuvudtaget var ett ord? Säg det högt för dig själv, sug på ordet, foppatoffel, foppa toffel, foppa     toffel.... Det låter ju inte klokt! Nu finns de t.o.m f med foder som man kan ha på vintern. När jag hörde någon säga det första gången var min första tanke: "Du menar att du har mer än ett par? Ett par till sommaren och ett par till vintern???" Jag bara dör.....

Jag skulle aldrig sätta på mig ett par foppatofflor! Och ingen människa med det minsta självrespekt skulle göra det om de skulle längre än till brevlådan. Och är det lönt att köpa något enbart för att det ska användas när man går och hämtar posten? Nej just det. Jag säger att vi gör en pakt och utrotar denna hemska skapelse! Vem är med mig?

   Ärligt? Ingen kan väl påstå att de är snygga? 

Oliver har ett par blå foppa. Han tycker det är jättekul att säga att de är "mina" och han lånar "mina" foppa för att gå utanför huset. Jag har sagt att om han tappar dem på vägen så gör det ingenting. Sen brukar vi skratta. En dag kanske de försvinner... Jag har ju ett år framför mig med mycket tid hemma på egen hand... Vem vet? Jag kanske glömmer att låsa dörren en dag och vi kanske får inbrott och de stjäl hans tofflor?

Detta är mer min smak av skor.   De är vackra att se på, man blir glad ända in i själen när man ser dem och benen blir otroligt långa. Att det sen inte är jättelätt att gå i dem, att man får öva lite hemma innan man ger sig ut, det är en helt annan sak.

Nu är det ju dock så, att jag går upp i vikt. Jag tycker att jag blir tyngre och tyngre för varje dag, så dessa skönheter får ligga i garderoben ett tag nu. Jag får hålla mig till platta skor, vilket inte är helt lätt heller..

Jag lovade ju att jag inte skulle skriva och gnälla om olika graviditetskrämpor och jag ska inte gnälla, men eftersom jag skriver om skor så bara måste jag nämna att, tyvärr, ben och fötter har svullnat, jag har redan samlat på mig en massa vätska och jag har väldigt ont. Därför fick jag rådet att köpa en viss typ av sko...

Nej inte foppatofflor.....

Men skor som stöder och ger avlastning. Jag hittade dem i hälsokostaffären här hemma där jag bor. Gör er beredda på att se något riktigt fult nu....

   Japp.

Jag är nu ägare av dessa hiskeliga skor. Jag kräks nästan lite när jag ser dem. MEN...När jag satte  fötterna i dem och började gå, så spred sig en ljuvlig känsla i ben och rygg. För att citera en dålig reklamfilm; "Det kändes som min kropp sa till mig: Det här var bra för dig, fortsätt med scholl!" 

Oliver har inte sett dem än, han vet inte ens om att jag har köpt dem, men jag vet hur han kommer att reagera... Ett hysteriskt gapskratt... sen kommer han att säga: "Och du klagar på mina foppa?"

Men jag får bjuda på det helt enkelt.

När bebisen är född så kommer jag aldrig att använda dem igen. 

Snart!! Är det lördag och mitt flyttlass går till Olivers lilla by. Det ska bli så underbart skönt, inte bara för att vi då kommer att vara sambo på riktigt och få sova bredvid varandra varje natt, det ska också bli otroligt skönt att bo på ett ställe. Som det är nu har jag 2/3 av mitt hem hos Oliver, 1/3 här och hälften av det som är här ligger nerpackat. När jag behöver något så finns aldrig just det där jag är såklart. Så att man känner sig lite stressad är bara förnamnet, Oliver känner också av det fast på ett annat sätt. Att pendla som vi gjort nu det senaste halvåret tar lite på krafterna, även om man inte är gravid. Varannan vecka har han kört till mig två gånger, varannan vecka har jag varit hos honom två gånger, så det är klart att det sliter lite. Vi ser båda fram emot nästa helg då allting är klart och vi bara ska vara hemma och göra ingenting. Bara vi och barnen en hel helg i mjukisbyxor och inga måsten. Ljuvligt.

Nu sitter jag här i köket, klockan är 07:20 och jag borde fixa med min frukost. MEN, jag har ingenting att äta.. För ajg har resonerat som så här: Det är inte lönt att handla nu, jag ska ju ändå inte vara här, det kommer bara att ligga och bli gammalt och mögligt... Nu inser jag att var lite dumt, jag kunde ju ha köpt mjölk och bröd i alla fall.. Men men, det får bli några bragokex istället och så går jag till jobbet lite tidigare och äter där..

Förra vecka OCH denna veckan har det varit sportlov. Jag bor tydligen mitt på någon gräns mellan olika skolområden... vi har extra mycket att göra när det är skollov, då invaderas vi av barnfamiljer och unga tonåringar. Jag har inget emot barnfamiljer, men jag börjar utveckla en väldigt stor irritation mot människor i tretton-nitton års ålder. Tonåringar! Speciellt tretton-femton åringar, som är ute utan sina föräldrar.. Jag ska inte dra alla över en kam, jag träffar många artiga, gulliga "tweens" (tror jag att de kallas..) men när det kommer ett gäng på fyra fem killar, sätter sig och äter, smutsar ner lite överdrivet mycket och sen FRÅGAR mig om de ska plocka undan och jag säger: "Ja tack, ställ allting på brickvagnen där borta" och de sen skrattande går ut och tittar på mig med en väldigt nedlåtande blick.... Ja då blir jag lite irriterad...så när de kommer tillbaka och ber om ett glas vatten, ja då förvandlas jag till en otroligt elak häxa som bestämt säger "Nej det får ni inte, vi har stängt, ut med er!!"

Jag tar det lite som min rättighet som en gravid kvinna med foglossning att ibland uppföra mig riktigt ruttet mot de som - i min åsikt - förtjänar det.

Idag, tisdag, fyller min lilla mamma år. Vi firade henne i söndags med presenter och blommor och hon bjöd på god middag. Oliver och hans mamma var också här, verkligen jättehärligt. Idag ska jag bara upp och ge henne en grattiskram och prata lite, sen måste jag packa ihop lite mer saker här.

Som sagt...snart, snart, snart.....

Varför är jag vaken nu?? Klockan lyser argt med röda siffror 05:50, jag hörde grannen lämna sin lägenhet för ungefär tio minuter sen, jag har varit vaken i en och en halv timme. Kul. Igår vaknade jag halv fyra. Så jag var löjligt trött på jobbet och hade behövt en lugn dag med lite bakning och mys, men ack nej, vi fick jättemycket att göra så jag satt inte ner förrän efter klockan fyra, då jag även gick på toa första gången på hela dagen. Men jag har ju sagt att jag inte ska gnälla för mycket här på bloggen, så istället tänkte jag göra ett "Detta-visste-du-inte-om-mig" inlägg.

• Jag älskar julen - Men hatar snö
• Jag är en hopplös romantiker och tror verkligen att kärleken övervinner allt (Ok ni kanske visste det redan)
• Mitt största intresse är faktiskt böcker och att läsa
• Jag har bara färgat mitt hår en enda gång - då blev det lila istället för "champagne" som det stod på förpackningen
• Om jag fick välja en "superpower" så skulle jag vilja kunna göra mig osynlig
• Om jag skulle vara en "superhjälte" skulle jag välja Mary, den kvinnliga huvudrollen i Hancock
• Jag har riktigt dålig musiksmak - ibland, när jag är ensam, bara måste jag lyssna på One Direction..
• Min största rädsla är att bli bitter
• Den roligaste komikern jag vet är Johan Glans
• Jag har en hemlig dröm att ta snygga, stilfulla proffsfoton av mig själv och Oliver (nu är det ingen hemlighet längre..)
• Jag älskar psykologiska thrillers
• Jag har inget drömyrke, jag skulle mer än gärna aldrig jobba en enda dag till i mitt liv.
• Jag fick Fluffy gratis tillsammans med en bokhylla
• Jag skulle vilja ha en garanti på att livet kommer att sluta lyckligt för mig och mina nära
• Jag har drömt om att gifta mig sen jag var åtta år och den drömmen lever fortfarande
• Jag har fobi för dålig lukt
• Om jag skulle leva mitt liv igen så skulle jag göra en hel del annorlunda - och begå helt andra, nya misstag

Oliver kom ju som "ett paket", han har två barn sen tidigare äktenskap. En pojke och en flicka. Johannes och Olivia. De är riktigt härliga barn, vi kommer bra överens och har kul ihop. Johannes är på väg in i den fasen när han utvecklar en ny typ av humor, som man som vuxen kan uppskatta och tycka är genuint rolig. Jag måste berätta, detta har fått mig att skratta hela helgen och jag sitter här och småfnittrar för mig själv när jag tänker på det.

I lördags morse satt vi och åt frukost, Olivia hade sovit hos farmor så det var bara jag, Oliver och Johannes. Plötsligt säger Johannes; "I förrgår busringde jag till McDonalds!"

Jaså...sa vi, Varför då? och vad sa du?

Jag trodde först att han hade bara hade lagt på luren så fort någon svarade, det var så vi gjorde när jag var i den åldern (12) Men han hade sagt: "Hej, igår köpte jag en hamburgare och det var kiss på den"

Fråga mig inte varför jag tycker att detta att var så hysteriskt kul, men jag skrattade jättelänge. Sen var jag tvungen att berätta det för våra vänner som kom på middag på kvällen och nu berättar jag det för er här.

Är det hormonerna som gör att jag har utvecklat denna "toaletthumor"?

Jag tyckte bara att det var en så rolig sak att säga, jag skulle vilja vara en fluga på väggen på McDonalds när de fick det samtalet, hur hade jag själv reagerat om jag fått det samtalet här på jobbet?  "Det var kiss på mackan jag köpte igår".  Ja vi får väl se om han kan övertala någon av sina kompisar att ringa mig.

Hysteriskt. Barnsligt. Jätteroligt

I Usa (ibland i England) säger man ofta att man "feeling blue" om man känner sig lite nere och hängig. Jag tycker det låter lite underligt, hur kan man känna sig som en färg? Må som en färg? Blå är väl inte så deprimerande egentligen, eller? Men jag känner mig lite nere och ledsen idag, utan någon anledning, så det är väl gravidhormoner. 

Jag trodde inte att jag skulle tycka att det var så jobbigt att bli tjock igen, men det gör jag. Vissa dagar (idag är en sån dag) kan jag inte ens se mig själv i spegeln för jag mår nästan illa av att se mig själv. Jag "strålar" inte som man ibland läser att gravida kvinnor gör, mitt hår är inte tjockt, lystrande och vackert och min hy ser inte ut som porslin.

Det är snarare så att mitt hår är livlöst och trillar ut, min hy är full av utslag och torr som fnöske, och jag är fet och ful och mår bara dåligt. 

Hade någon av mina vänner berättat att de kände sig så här under sin graviditet hade jag tröstat dem, kramat dem och sagt att detta är en väldigt kort period i livet om man tänker efter, när barnet är fött så kommer magen att dra ihop sig, man får kanske tänka lite extra på vad man stoppar i sig och komma igång med träning igen, men man får ju tillbaka sin kropp. Och den lilla underbara skapelsen som man får efteråt är absolut värt vartända gram man går up. Men jag kan inte ta de råden själv. Tänk om min kropp känner igen sig alldeles för mycket och tycker att "detta var ju lajbans, jag minns att vi fick mycket mat här" och totalvägrar att gå tillbaka till hur jag såg ut i somras..? Tänk om jag inte kan gå ner i vikt igen?

Tänk om jag bara stannar kvar här i landet med mycket lös hud och dallriga kropsdelar?

Jag har varit här förut.. På tok för länge..Jag vill inte dit igen..

Missförstå mig inte, jag är otroligt glad över att vara gravid, tacksam över att det verkar gå vägen den här gången och denna bebisen klamrar sig fast i mig och verkar inte ha några planer på att "flytta ut" innan tiden är mogen. 

Men som sagt..Jag trodde inte att det skulle vara så här jobbigt att bli tjock igen, jag trodde inte att jag skulle vara så här ledsen över det. 

Detta är säkert bara gravidhormoner som passerar under natten och imorgon mår jag bättre.