Ja det är väl tur att jag inte försörjer mig på den här bloggen.... Då hade jag fått leva på nudlar och havregrynsgröt ett tag....

Jag har över lag så väldigt många planer på vad jag ska och vill göra under dagarna; baka, blogga, läsa flera böcker, gå långa promenader med Rebecka, fika med vänner, shoppa.... Ja, ni ser, listan är lång och kan göras ännu längre. Men tiden räcker ju inte till. När Oliver kommer hem från jobbet sitter jag ofta fortfarande i pyjamas, som luktar svett och bröstmjölk, håret i någon typ av spretig tofs och inser att jag inte ens har borstat tänderna. 

När jag var gravid läste jag i någon mamma/gravid tidning att man skulle investera i ett bra torrshampoo som nybliven mamma för man hinner aldrig tvätta håret den första månaden, det var knappt att man skulle hinna duscha. Jag minns att jag tänkte att det måste vara trams, jag menar; hur lång tid tar det att duscha? Tio minuter, max... Och bebisar sover ju vid någon tidunkt under dagen, det vet ju alla!!

Men nej...Rebecka sover ungefär tio minuter i stöten, ibland tjugo, några gånger om dagen. Sammanlagt sover hon nog två timmar varje dag. Sen vill hon ha min uppmärksamhet och ligga på mitt bröst hela tiden.

Det är jättemysigt och hon får all den tiden hon behöver, det är ju som Oliver sa till mig en dag när jag kände mig extra ofräsch; "Den här tiden kommer aldrig igen, så njut av att mysa med henne så mycket du kan"

Så det är vad jag gör, därför blir allt annat "lidande", tvätt, städ, böcker, blogg... det får helt enkelt vänta.

Det kommer att komma en tid när hon är mer självständig, då kan jag blogga, städa och tvätta. Sen är det ju även så, att när Oliver kommer hem så tar han ju mer än gärna hand om sin lilla guldklimp, då får jag tid att duscha och tvätta håret.

Hur kommer det sig att jag har lyckats skriva detta inlägget då?

Jag började skriva för två veckor sedan, jag har skrivit ett par rader var annan, var tredje dag..

Sammanlagt har jag alltså skrivit tjugoen rader på två veckor.

Det är strongt tycker jag....

Jag vill inte stänga ner bloggen, det kliar i fingrarna nästan varje dag att skriva och jag tänker flera gånger om dagen "detta måste jag skriva om"

Jag har stora förhoppningar att jag snart kommer att ha lite mer tid att göra det, kanske kanske blir dagarna längre i höst? Eller också lurar jag mig själv, och Rebecka hinner fyllar arton innan jag bloggar igen...

Jag tänker i allafall inte stänga ner bloggen, men det kommer att bli lite längre mellan varje inlägg tyvärr.

Förhoppningsvis inte under en inte alltför lång period.

Jag älskar att titta på människor, "people-watching". Jag kan sitta på ett café och helt "zooma ut" från mitt sällskap och bara titta på folket som går förbi, studera deras klädstil, deras sätt att gå på, röra sig och deras frisyrer. Inte nödvändigtvis på ett negativt sätt, jag kritiserar inte alla jag ser, ofta kan jag beundra människor, tycka att de är vackra, deras klädstil är otrolig och inse att jag själv aldrig skulle klä i ett sådant plagg. Ibland vill jag springa efter någon för att få veta var de har köpt sin top/byxa/väska för plagget är så vansinnigt snyggt att jag själv gärna vill ha det.

Det är ju även väldigt kul att "tjuvlyssna" på konversationer som människorna vid bordet bredvid för. Ofta står ju borden väldigt tätt intill varandra på ett café så det går inte att undgå att höra vad de säger, vare sig man vill eller inte. Jag och Elisabeth råkade ut för det, fast på andra hållet för några år sen när vi bodde i England, vi satt på ett café och pratade (på svenska) om alla som gick förbi, vi var ganska råa i våra kommentarer, som bara vi kan vara, och tänkte inte alls på att prata diskret om våra "offer" (inte för att vi skrek...Men vi pratade med normalt röstläge) vi fyllde på våra kaffe/tekoppar ett par gånger, satt där i några timmar faktiskt och undrade ofta hur i hela världen folk såg ut? Det var en gubbe med fula byxor, nån tjej med celluliter som hade för kort kjol (erkänn...celluliter ska inte synas när man har kjol på sig..)  och någon som vi hade sett på puben för någon vecka sen som betett sig lite lagom illa. Vid bordet bredvid oss satt en tjej och en kille, jag minns att jag vid något tillfälle tänkte att de inte pratade med varandra, jag är ganska säker på att vi INTE sa något elakt om dem, men inte helt säker... Så döm om vår förvåning när tjejen efter tre eller fyra timmar lutar sig mot oss och säger - på svenska - "Kan jag låna er tändare?"

Vi stirrade nog på henne i vad som kändes som minst tio minuter, kände oss förolämpade att hon suttit där och tagit del av vår konversation under hela den tiden, men mest var vi nog generade. Hon hade hört alla elaka saker vi sagt om människor som vi inte kände, lyssnat hur vi dömde dem och skrattat åt dem, pinsamt minst sagt.

Så ett tips; Även om ni är utomlands, ska man snacka skit och "dissa" andra människor - prata med de små bokstäverna...

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju berätta om folk jag träffade/såg på BB.

Ja, kanske jag dömmer någon  som jag inte känner, men jag ska göra mitt bästa att berätta på ett lite ödmjukt sätt om mina beskådningar.

Två dagar efter att Rebecka var född satt jag ute i hisshallen och pratade med min mamma i telefon, man fick inte lov att ha telefonen på inne på avdelningen för neonatal låg precis bredvid och mobiltelefoner stör utrustningen där. Så man fick gå ut i hallen när man ville använda sin telefon. Det var bara jag och en annan tjej som satt där och jag undrade lite varför hon satt där? Hon var inte gravid, hon hade ingen bebis med sig och under hela mitt samtal med mamma så kom ingen ut och pratade med henne. När jag var färdig och skulle ringa nästa samtal lutade hon sig fram och frågade om hon fick titta på min bebis?

Ja det är klart att man får titta på min vackra bebis! Rör henne bara inte!! 

Det sa jag inte, men jag sa att självklart fick hon titta.

Hon ställde några frågor om förlossningen och om Rebecka, frågade hur förlossningen gått osv. Efter en kvart ungefär kom det ut en annan tjej från förlossningsavdelningen och sa; "De är fan inte kloka där inne! Så jäkla störigt"

"Vad menar du?" sa tjejen jag satt och pratade med.

"Ja, man får bara vara en person inne med henne, bara pappan, vi får inte vara där inne."

Jag såg nog ut som ett frågetecken, jag fattade verkligen inte vad hon menade.

Hon pratade väldigt osammanhängande, så det tog ett par minuter innan jag förstod att hennes brors fru/flickvän var inne på förlossningen just då och det var väl ganska jobbigt just i den stunden. Tjejerna som satt ute med mig tyckte att de kunde turas om att vara där för sin svägerska istället för sin bror för detta var något "som män ändå inte skulle se" deras bror tyckte att allt bara var jobbigt och ville att hans systrar skulle ta över och vara inne med sin fru istället för honom. Systrarna tyckte detsamma. Vad den blivande mamman tyckte förtäljer inte historien.

Jag hade dock blivit jätteledsen om Oliver, mitt under förlossningen, hade sagt; "Nej, nu orkar jag inte detta längre, jag ringer mina systrar så får de komma och ta över" men det kanske bara är jag som resonerar så?

Nästa dag såg jag systrarna igen ute i hisshallen, då var resten av släkten med, och de stod alla runt den genomskinliga plastbaljan där den lilla bebisen låg. De var minst tio personer.

Något annat jag också studerade under min (korta) tid på BB är besökarna. De enda besökarna som får lov att komma in på avdelningen är pappan till barnet och eventuella syskon. Visst tyckte jag att det hade varit mysigt om mina föräldrar och Olivers mamma hade fått komma in i mitt rum när de var på besök, de kom ju bara en eller två åt gången och det var lugnare i mitt rum än i hisshallen, men när jag såg andra som fick besök av hela släkten, alla fastrar, mostrar, kusiner och grannar som var med och skulle titta på det nya tillskottet. Ja då förstod jag varför den regeln hade kommit till. Om alla dessa människor skulle strömma in på avdelningen så hade det blivit total kaos. Jag hade blivit galen om min rumsgranne hade haft så många besökare, som dessutom sitter och sjunger och tjoar över det lilla barnet... Så visst förstår jag att man måste begränsa besökarna, och det måste vara samma regel för alla. Så jag accepterar den regeln, mina föräldrar väntade gärna i hisshallen en stund, likaså Olivers mamma.

Vad som var otroligt fashinerande att se var personalens sätt att hantera de som ändå gick in på avdelningen, för självklart finns det alltid någon som tror att just de är undantaget för regeln...

Snabba som vesslor var barnmorskor eller sjuksköterskor vid ingången och motade bort besökare som inte var fädrar eller syskon, ingen tog sig förbi dem, de har nog ett sjätte sinne för när någon är inne på avdelningen som inte ska vara där. 

Vilka träffade jag mer på?

Mamman som födde sin andra son på badrumsgolvet, hon fick två kraftiga värkar och med den andra kom han ut. I dörren stod hennes man och äldsta son och undrade vad som stod på? Ambulansen kom och hon blev inkörd i ilfart.

Detta är ju något som man bara läser om i tidningar, en sån där sak som jag ibland undrar om det verkligen är sant? Eller har de bara skrivit så för att sälja lösnummer..?

Men nej, det händer tydligen på riktigt.

Sen har vi ju kvinnorna som har fött barn alldeles för tidigt och de ligger inne på neonatal avdelningen. Det är de här kvinnorna som är drottningar på BB, de ligger ju där ganska länge, beroende på hur mycket för tidigt deras barn föds. En tjej skrämde mig från vettet, hon såg ut som en gangster, hemmafärgat kolsvart hår (jo, man KAN se om någon har färgat sitt hår hemma eller på salong...) hon var smal som ett skelett, jag undrade lite, exakt HUR mycket för tidigt hennes bebis var född, det fanns inte ett gram fett på hennes kropp och hon haltade också ganska kraftigt. Hade hon skadat sig tidigare, eller var det en typ av förlossningsskada? Nervklämmning eller något?

Hon var också rökare, varje gång jag såg henne var hon på väg ut för att röka, jag såg aldrig någon man i hennes närhet, antingen tvingade hon honom att sitta inne i deras rum, eller så fanns han kanske inte med i bilden alls..?

En kväll när jag och Rebecka var i matsalen för att äta kvällsmat började Rebecka gnälla lite, då sa denna kvinna - med den raspigaste rökskadade rösten jag någonsin hört "Ja men hon låter ju som en liten fågelunge" sen spände hon ögonen i mig och stirrade på mig tills jag skrattade lite nervöst och bara svarade med ett svagt "Eh, ja, kanske det....hehehe"

Sen tog jag Rebecka och gömde mig i vårt rum.

Vem träffade jag mer på? Jo! Första natten vi sov på BB träffade vi på en något barsk barnmorska. Vi hade gjort vår kvällsrutin, Rebecka låg i sin balja och vi skulle precis släcka och sova när hon kommer in. Just då börjar Rebecka gnälla lite, hon skrek inte, det var bara lite gnäll och jag sträckte mig efter henne för att "kolla läget" då säger denna kvinna: "Men hon är ju ledsen! Hon vill ha närhet, låt henne inte ligga där och gråta!!" Eh...nej det tänkte jag inte heller.... 

Sen sa hon att jag skulle visa henne hur jag gör när jag ska amma, vilket inte var helt lätt eftersom hon bara var ett par timmar gammal och jag visste verkligen inte hur jag skulle göra. Så hon lyfte upp Rebecka, lade henne mot mig "mage mot mage! alltid mage mot mage!!" och sen befallde hon mig att "plocka fram brösten"

Jaha, okdå. Jag vågade inget annat... 

"Man kan vrida lite på bröstvårtorna för att få igång mjölken"

Känslan när en helt främmande kvinna - som man inte helt säkert vet namnet på ens - vrider på ens bröstvårtor, ja jag kan inte riktigt beskriva hur obekväm jag var...

När hon gick ut från vårt rum efter en kvart ungefär tittade jag och Oliver på varandra och tänkte; "Jaha, där fick vi oss en känga..."  Men vi somnade gott efter en stund i allafall.

Ja det finns människor överallt, härliga, underbara människor som jag aldrig kan sluta att beskåda och förundras över.

Jag undrar ibland - eller ganska ofta - vad människor tänker, säger och undrar när de ser mig....?