Nu ska jag skvallra igen! Om grannarna (igen). Ni minns hur jag berättade om han som jobbar utomlands, har träffat en ny och helt sonika bestämt att mamman till hans barn skulle flytta. Jag skrev också om hur han skadade henne och hon polisanmälde honom. Utredningen lades ner (såklart, hon fick ju bara ett blåmärke...) och lugnet verkade lägga sig...
Förutom att han fortfarande är onödigt otrevlig och verkar hysa ett extremt hat mot henne som jag inte förstår var det kommer ifrån.

Nu har han varit iväg och jobbat i tre veckor och kom tillbaka igår. Med ett släp bakpå den lilla bilen fylld med saker. Säng, bokhylla, byrå och massor med lådor...
Så den nya tjejen flyttar in...
Jag tror inte att hans ex vet det...
Ska jag berätta det för henne? Det borde väl ändå han göra? Det hade varit det mest anständiga att göra..? Eller varför skulle han göra det? Han är ju ett första klassens as...

Nu på morgonen har jag sett den nya tjejen gå mellan garaget och huset och plocka in grejer. Hon har puckelrygg och en riktigt ful pyjamas. Han har gjort ett riktigt dåligt nerköp.
Jag VET, man säger inte så, kärleken är blind. Det finns säkert de som tycker att Thomas gjort ett nerköp när vi blev tillsammans. Men detta är bara min åsikt som jag håller för mig själv.
Eller ja, jag delar med mig lite till er... Så jag håller den väl inte helt och hållet för mig själv. Men jag har ju inte tagit ett foto, lagt upp det här och visat er hur hon ser ut och uppmanat er att berätta vad ni tycker om hennes utseende.... SÅ elak är jag inte.

Jag har lite ont i magen när jag tänker på hur det kommer att vara här i vår lilla lugna återvändsgränd. Kommer det att förbli lugnt? Eller kommer ringaren av notre dame att ställa till kalabalik...?
Vi får väl se....
Watch this space...

Vi var i Köpenhamn i helgen, bara jag och sambon. Lördag fm kom mina föräldrar hit för att passa Elin och vi körde ner till Malmö. Sen tog vi tåget över till Danmark. Vi hade bokat ett rum på ett hotell som heter DGI-byen.
Det ligger ca 10 minuters promenad från huvudbangården, så väldigt centralt och bra. Men det var väl också det enda som var bra.... Eller inte det enda, personalen var trevlig och rummet var rent, men så sterilt, tråkigt och opersonligt. Det fanns en säng, ett skrivbord och en lampa. Det var allt. Jo en tv också. Så det var tur att vädret var så fantastiskt att vi kunde vara ute hela dagen. Vi strosade på Ströget, satt i Nyhamn och värmde våra näsor i solen. Drack vin/öl och slappnade verkligen av. Ljuvligt är bara förnamnet.
Vi åt goda biffar och drack mer vin till middag, vi var in en sväng på tivoli men vi gick därifrån efter en timme, vi gillar helt klart Bakken bättre.

Hotellet hade lite lustiga statyer utspridda. Jag gillade denna bäst.

Vi hade ett jättehärligt dygn, men vi rekommenderar som sagt inte DGI-byen....

Nu sitter jag i köket, väntar på att Thomas ska komma hem om typ en timme. Jag sitter i köket för nioåringen sitter i vardagsrummet och tittar på Nickelodeon och andra barnkanaler. Jag står inte ut.....

Jag skulle kunna äta dem allihop...

Men jag får väl spara dem till de som kommer på fika om en timme...

Jag har varit ute och fixat vårblommor vid ytterdörren. Jag är jättenöjd, tycker det blev väldigt fint.

Eller vad tycker ni?

Elin var med ett tag, men hon var inte jätteimponerad av att sitta i vagnen.

Nu ska jag fixa lite "matplantor" till baksidan. Tomater, mynta, basilika, persilja tänkte jag... Skulle vilja prova rädisor också, kan man odla det i en kruka? Eller måste det vara rätt ner i jorden? Någon som vet?

Hur har er helg varit?
Vad har ni haft för er?

Idag har mina föräldrar varit gifta i 40(!) år... Det är ganska länge?
Ikväll bjuder de oss på middag på Aurora. Det blir nog väldigt gott och trevligt.
Men 40 år....
Det får mig att tänka, kanske onödigt, men det får mig att tänka på att jag inte är gift. Och att jag är ganska ledsen över det...
Jag behöver väl egentligen inte vara ledsen, jag har världens bästa sambo, vi har en dotter tillsammans och vi lever ju som gifta... Men den där ringen... Den där dagen när man står där i en vacker klänning och den mest fantastiska man lovar att älska en tills döden skiljer oss åt.
Ja, det är något magiskt över det, som jag så desperat vill ha att det ibland tar andan ur mig.
Och jag vill ha det innan jag fyller 42.... Fråga mig inte varför jag tänker så, men mitt huvud säger till mig att efter 42, då är det bara patetiskt att ha klänning, glitter och glamour. Då kan jag lika gärna ha en dräkt, kjol och blus och gifta mig i rådhuset.
En del av mig vet ju hur irrationella (?) mina tankar och känslor är. Men känslor är ju sådana, totalt ologiska. Ibland iallafall. Jag säger inte att alla som gifter sig efter att de har fyllt 42 är patetiska, det är bara hur jag känner mig själv.
Jag har drömt om att gifta mig sen jag var 8 år... Drömmen blir mindre och mindre för varje dag som går...

Där hemma trodde att jag är och tränar. Men jag sitter här istället

På stranden, i solen och tankar D-vitamin. Jag har tagit med mig min bok, Cola zero och en äppelpaj från McDonalds. Och nu andas jag normalt igen. Det är så otroligt vackert här nere.

jag behövde lite tid för mig själv, samla tankarna igen. Lite synd att jag skippar gymet, det är ju också egentid. Men idag behöver jag tystnaden känner jag.

Efter lunch igår tog jag Elin och körde in till stan och hembygdsparken, gick runt lite där och tittade på folk. Det var som att hon visste att jagar ledsen, hon sa inte ett pip påheja eftermiddagen. Vilket gav mig dåligt samvete, min lilla unge ska inte må dåligt för att jag gör det....
Vi var borta tre eller fyra timmar, jag körde en lång vända längs motorvägen också, nästan till Laholm..
När vi sen kom hem så mötte Thomas oss i dörren, han bad direkt om ursäkt, bad mig att förlåta hans reaktion, han hade blivit så överrumplad. Han sa att han älskar mig så otroligt mycket och mår jättedåligt när jag är ledsen.
Sen bad han mig förlåta honom om och om igen.

Klart att jag förlåter honom... Alltid....
Ingen är perfekt, vi måste förlåta och gå vidare.
Jag fortsätter att tanka D-vitamin på stranden och läsa min bok.

Det heter Sibirien här. Undrar varför.... Pga att det är typ kalhygge?

Jag vill spela en låt för er... Vet inte om jag lyckas klippa in länken här via telefonen... Jag gör ett försök, om det inte går så gör jag om det på datorn när jag kommer hem.
Men den här låten kom att betyda en del igår kväll.

http://youtu.be/axSlMfTaiJQ

Hoppas ni har en bra dag

Det är ju inte alla som gillar överraskningar, även om de gillar överraskningar i största allmänhet, så blir inte alla människor glada....

Min sambo fyller 40 år i Maj i år. Jag har planerat och sparat till en resa för bara honom och mig sen förra året. Jag funderade på Wien, Prag, Budapest men när jag besökte en resebyrå blev jag rekommenderad Tallinn. En mindre och mysig stad med många restauranger och sevärdheter. Jag tyckte det lät härligt så jag bokade. Tänkte att vi kunde åka i höst, så att man har något att se fram emot efter sommaren, så jag bokade 5-7:e September.
I måndags damp det ner en bröllopsinbjudan till några vänner och det var samma helg.
Typiskt tyckte jag, jag ringde resebyrån och frågade om man kunde ändra datum för resan och det kan man. Men det kommer att kosta oss 4600kr. Lika mycket som jag redan har betalat för resan...
Jag rådfrågade min mamma och svärmor, vad tyckte de att jag skulle göra? De sa båda att jag skulle berätta för Thomas om resan, han måste få veta det nu.
Jag var i valet och kvalet, skulle jag säga något nu? Eller vänta till hans födelsedag?
Jag bestämde mig för att säga något i morse, först bara säga: älskling, vi kan inte gå på bröllopet, något annat kommer att ske då.
Så det gjorde jag, men han blev ganska "stött" och tyckte att vi skulle skjuta på vad det nu var så vi kunde gå på bröllopet, för "det är väl roligare med bröllop?"

Jag kände paniken slå som en slägga i magen. Jag kunde inte hejda tårarna och det lade sig som ett tjockt hårt gummiband över bröstet.
Nu var jag ju tvungen att berätta allt... Jag tänkte att det är synd att jag måste "röja" hans födelsedagspresent men han kommer att förstå och bli jätteglad.

Men tji.....
Han förstår inte varför vi ska åka i september när han fyller år i maj? Han såg verkligen fram emot detta bröllopet. Och varför Tallinn?
Han har aldrig hört något om Tallinn? Och är det bara han och jag?

Jag känner mig totalt golvad.
Överkörd av en ångvält.
Jag kan inte sluta gråta.
Jag trodde faktiskt att han skulle bli jätteglad...

Han säger att han är i chock, att det var så oväntat. Men "Visst, det blir ju kul att spendera två dagar där med dig"

Hur har ni det? Fått många påskägg?
Någon annan som sitter med panikångest och andas i en papperspåse?