Idag är det muntert här....
Sitter och tittar på whiteboardtavlan där någon har skrivit lite "peppmeningar"....

"Vi har gjort ont så länge vi har funnits"
"Den som lider får se"
"Vi har inte ärvt grymheten, fulheten och elakheten från våra föräldrar, vi lånar den från våra barn"
"Pengarna som vi behöver imorgon hade vi behövt idag"

Ja.... Nu känner man sig motiverad....

Känslan när man får veta att någon som är två år yngre än en själv ska bli farmor.....

Idag är en ny dag, jag känner mig lite dum efter gårdagens blogginlägg.. Jag läste precis vad jag hade skrivit och jag låter ju lite lagom desperat och allmänt galen... Men.... Det är väl så ibland, man säger/skriver något som inte är riktigt genomtänkt...

Idag var jag åter till läkaren för att få rätsida på värken jag har i kroppen. Jag har ju haft ont i nacke, axlar, rygg, höfter och knän av och till i nästan hela livet. Jag har liksom vant mig....
Men det är jobbigt att gå igenom undersökning efter undersökning och alltid få höra "Nej, det är inget fel" även om det självklart att skönt att det inte är något allvarligt fel på mig.
Men NU, fick jag en ny läkare som ställde en massor av frågor, hur länge har jag haft ont? hur sover jag? har jag gått upp/ner i vikt på senaste? hur är mina matvanor? mm, mm....
Sen tryckte hon på mig på en massa punkter och jag sa; aj aj och AJ.
Hon skrev lite på ett papper, tittade i en bok (Fass) och sa sen:
Jag känner att jag kan ställa diagnosen fibromyalgi.

HALLELUJA

Äntligen ett svar och en anledning och det var inget farligt. Jag kommer inte att hamna i rullstol, jag kommer inte att dö (inte av detta i allafall) och jag måste inte bli sjukpensionär om fem år eller så.
En sån lättnad!
Jag kommer att fortsätta ha ont, vilket i och för sig inte är kul, men jag kan leva med det, det har jag gjort sen jag var tolv... Det finns tyvärr ingen behandling av fibromyalgi. Jag ska bara se till att hitta sätt att göra livet lättare för mig själv. Mjukare träning som yoga och simning, värme och vila under en varm filt när det behövs.

Det kommer att gå bra.
Hur har ni det? Någon annan som har ett litet psykbryt som jag kan ta del av?

Det var väldigt länge sen sist, men inatt fick jag panikångest (eller kanske inte PANIK... men en kraftig ångestattack)
Jag vaknade, kände mig stressad och orolig. Klockan var kanske halv två.
Jag steg upp, drack vatten och försökte somna.
Efter en stund satte jag mig i badrummet, skrev ett blogginlägg och spelade Subway surf ett tag. Hoppades på att tröttheten skulle ta mig.
Vid tre gick jag tillbaka till sängen, där tankarna började snurra. Hjärnspöken kravlade fram ur sina hörn och helt plötsligt satt jag rätt upp i sängen och kunde inte andas.
Jag borde ha väckt Thomas, fått honom att hjälpa mig. Men jag kunde inte. Han förstår inte. Och jag kan inte prata med honom om det som gnager, det är ju han som gnager.

Jag är så väl medveten om hur tramsig och löjlig jag är. Och jag BORDE prata med honom om min rädsla. Som egentligen inte är en rädsla utan bara en önskan och en dröm så stark att den börjar ta över hela mig.
Jag vill att han ska fria.
Jag vill gifta mig nästa år.
Jag vill ha en stor fest, en magisk klänning och en vacker ring.
Jag vill bli friad till.
Jag vill få den bekräftelsen att det inte finns någon annan än jag i hans hjärta.

Jag måste pausa nu, få kontroll över andningen, andas i en papperspåse..


Varför påverkar detta mig så mycket?
För att jag blev dumpad "vid altaret"?
Jag sa till T en gång att om han får för sig att någon gång fria till mig så måste han vara helt helt säker på att han vet vad han gör, för han får inte lov att ångra sig. Jag skulle inte klara av att ta mig igenom ett sådant svek igen, inte från honom. Det var ganska längesen jag sa detta och han har inte friat än, så jag antar att han har bestämt sig för att han inte vill gifta sig igen.....
Men så har vi ju New York....
Han kanske har planerat någon då..?

Mitt huvud värker och jag mår illa.
Jag måste sluta, jag vet ju det....
Andas andas, in, ut, in, ut......

Det kommer att ordna sig, ett steg i taget, en dag i sänder....

Jag kan inte sova, sitter i badrummet, ångest kryper lite sakta runt i kroppen och alla i huset sover.
Jag har varit sjuk hela helgen. Konstigt sjuk.
I fredags hade jag typ maginfluensa, jag stannade kvar på jobbet och städade och spritade toan efter varje gång jag använt den. Det gick åt MYCKET toarengöring och handsprit, för att inte tala om toapapper...
Jag jobbar ju själv så jag tror inte att jag har smittat någon.
I lördags vaknade jag och mådde bättre men kände mig trött och hängig (inte jättekonstigt kanske...)
och efter en timme hade värsta förkylningen brutit ut. Jag snörvlade och snöt och snöt och snörvlade mig. Hela dagen gick jag omkring som i en dimma. Säng kl halv nio....

Igår var jag i stort sett återställd.
Vi tog en lång promenad i hembygdsparken och gungade och åkte kana sen fikade vi hos mina föräldrar.

Konstig dag, jag har känt mig ledsen och nere nästan hela tiden. Varje gång Elin grät så grät jag... Stackars liten såg väldigt förvirrad ut...

Nu sitter jag här, på det kalla badrumsgolvet, trött men oförmögen att sova.
Hur har ni det?
Någon annan som är vaken?

Små sylvassa tänder gör ont....

Greta gris har spelats flitigt

Lek i parken är skoj

Jag har tänkt väldigt mycket den hör veckan. Det hände en sak förra lördagen när vi var på restaurangen, som har fått mig att tänka om kanske omvärdera lite saker.
Varför kommer människor in i våra liv? Finns det verkligen en anledning till allt?

Så vi sitter vid bordet, alla försöker få grepp om hur "beställ via app" funkar, vi skrattar lite, speciellt åt storleken på besticken.

Men vi har kul. Vi får vår mat och alla tyckte det var gott, vi snackar om allt mellan himmel och jord och när alla har ätit färdigt kommer frågan: Vad gör vi nu?
Efter att ha druckit 12 flaskor cava, två flaskor rött vin, och tre cider mellan oss så började jag känna mig ganska mör. J var jättefull och pratade alldeles för högt och stackars S hade ont i magen för hon ätit grädde som inte var laktosfri.
Så jag föreslog att vi åkte tillbaka till hotellet och eventuellt tog en drink där?
Då blir M jättearg!
Säger i en väldigt aggressiv ton att det är bara jävla skit att komma hit och sen tillbaka till hotellet. Servicen var skit dagen innan och detta ställer var också skit. Lite mat och ingen service, hon ville äta kött. Riktigt KÖTT! Inger jäkla trams. Och inte en gång till att hon ska följa med mig någonstans! Sa hon och skakade sitt finger åt mig.
Sen reste hon sig upp och gick ut.
Det blev lite lagom dålig stämning runt bordet kan man säga....
Jag är bara så besviken. Beter man sig så?

M säger ofta till mig att jag har förändrats så mycket sen jag flyttade och fick barn, hon känner inte igen mig längre.
Men kanske är det hon som har förändrats? För jag känner inte igen henne heller. Hon brukade inte vara så arg och aggressiv.... Hon var aldrig så bitter och sur för att hon inte fick som hon ville.

Kanske är det så att vi inte kommer att behålla alla nära våra hjärtan för alltid? Trots att vi vid ett tillfälle verkligen trodde det...
Kanske ska man sänka kraven lite grann? Både på sig själv och sona vänner?
Jag vet inte om jag har höga krav på mina vänner, jag vet bara att jag är otroligt tacksam för de som jag har så jag ska genast sänka ribban lite till...

I morse tänkte jag att Elin var bättre så hon skulle kunna gå till dagis imorgon. Men tji fick jag..... Jag har bytt tolv blöjor idag, tvättat fem maskiner tvätt och torkat golvet två gånger.
Phu....

Så imorgon kommer mamma och pappa hit kl 07:00 för att passa henne så att jag kan jobba.
Som om detta inte vore nog, tog Elin sin stol, sköt den till spisen och klättrade upp. Lade sin lilla hand på den glödheta plattan.
Jag tappade andan.
Hjärtat sköt upp i halsen och jag drog henne till vasken och höll hennes hand under svalt vatten.
Hon grät, jag grät, vattnet rann över våra händer och jag svamlade "Förlåt, förlåt, lilla älskling förlåt mamma."
Allt gick så fort, jag hann inte fram och ta ner henne innan hon brände sig.
Jag känner mig som världens sämsta mamma, jag känner ju henne vid detta laget, jag vet ju hur snabb hon är. Ändå så kan jag inte skydda henne.
Hon grät förtvivlat i två timmar, sen somnade hon. I vår säng. Där får hon sova hela natten. Älskade unge.

Detta är ju då inte min dotter, bara en bild jag hittade på Google....
Jag hoppas att hon får sova i natt...0

Ojojoj.....
Vilken helg jag har haft, vilka tjejer, vilka vänner.
Mina vänner....
Jag blev så bortskämd, så överöst med upplevelser och kärlek.
Jag är fortfarande lite svävande....
I lördags efter frukosten begav vi oss upp till spa-avdelningen och satte oss i bubbelpoolen.

Det är jag som sitter längst bort med ryggen mot fönstret. Visst ser jag porrig ut?
Kl 11:00 kom en tjej in och sa: Ja då var det en lyxbehandling.
Alla tjejerna hade lagt ihop för att ge mig en ansiktsbehandling.
Hur ljuvligt?
Jag älskar behandlingar. En sån lyx...

Vi satt i spa-avdelningen ett tag till efter min behandling, skrubbade oss med en lavendel-sugarscrub som Sofie hade gjort själv.

Sen gick några tjejer iväg och köpte mackor på subway som vi åt på rummet och drack cava.
Och eftersom vi inte längre är 20..... Så var iallafall jag tvungen att sova en stund.

Efter en och enhalv timmes topplur var vi pigga och glada igen och vi öppnade fler flaskor skumpa och gjorde oss i ordning

Kl nio åkte vi till Pinchos på Linnégatan. Jag har aldrig ätit på Pinchos förut, de har ett nytt beställningsststem. Man laddar ner en app och klickar sedan på det man vill dricka och äta, sen får man ett sms som berättar att det går bra att hämta mat och dryck vid baren.
Lite förvirrande för oss som inte är 20 längre, men när vi väl fick kläm på det hela så funkade det jättebra.
Och maten var så GOD!!
Jag kan verkligen rekommendera Pinchos om man vill äta gott och ganska billigt (de har ju sparat in på personalen...)

Vi tog en drink på en bar innan vi åkte tillbaka till hotellet.

Jag har haft en underbar helg, precis som jag ville ha det. Jag har de bästa vännerna man kan tänka sig.
Idag ligger jag med ryggskott... Fruktansvärt ont i ryggen, och Elin har maginfluensa.
Vi mår inte jättebra, min unge och jag. Vi tar det så lugnt vi kan och hoppas på att må tipp topp imorgon.