Jag sitter hemma. Med spaghetti och köttfärssås i knät.

Det var INTE det som var planen!!
Jag och Elin skulle på den årliga glöggfesten hos några vänner. Thomas skulle på electriXmas på Inkonst i Malmö.
Han blev hämtad klockan fyra och drog iväg. En och en halv timme senare fick jag erkänna mig besegrad... Elin har fått kräksjukan.
Hon har helt galen diarré, lite feber och började kräka strax efter fem.
Hon har haft en lite knasig mage sen i somras, men nu har det nått nya nivåer av knasighet.
Så tvättmaskinen går varm här, "byxlådan" och pyjamaslådan gapar tomma och jag har en permanent lukt av bebisdiarre i näsan...
Känns så surt att inte kunna åka och träffa mina vänner, som jag sett fram emot och längtat efter länge!
Jag köpte ju värdinnepresent!

Och bakade brownies!

Ja, jag har nallat lite... Det är väldigt gott....
Så här sitter jag, i soffan, lite halvfrusen, halvsur och halvtrött. Tittar på "Så mycket bättre - återträffen"
Jag är lite sugen på att kolla på en rysare. Eller läsa en bok.
Eller spela subwaysurf för hela slanten...
Nu när huset är i ordning igen.
Det är makalöst hur en ett och etthalvt-åring kan stöka till...

Vad gör ni denna lördagkväll?
Hoppas ni är på bättre humör än vad jag är.

Nu har jag skrivit ganska tunga inlägg. Vilket jag kände jag behövde och var nödvändigt. Men jag vill dela med mig av den som får mig att le och skratta varje dag.
Mitt hjärta. ??
Min dotter.
Elin.
Denna ljuvliga varelse som har förgyllt våra liv sen sitt första andetag.

Ha en härlig dag

Inatt, när jag låg vaken och strök min dotter över ryggen, så började jag tänka. Vilket sen vände till grubblerier och istället för att somna om med näsan mot hennes kind, malde tankarna hål i huvudet.
Tankar på jobbet, framtiden och livet i största allmänhet.
Jag trivs med mitt jobb, typ... Jag trivs med själva jobbet, jag trivs att jobba som personlig assistent, jag trivs att jobba dygn eftersom det innebär att jag får mycket ledig tid... Men jag känner att jobba i "vikariepoolen" och inte veta om man ska jobba eller inte, det tär... Det sliter.... Kanske mest på mig.....?
Men det känns jobbigt att försöka planera något med familjen.... Med dansuppvisningar, hockeymatcher, hästridning och dagishämtning...
Att ens tänka tanken om en fika med en vän eller ett par timmar på gymet finns inte på kartan... Inte just nu tyvärr.
Det tär på mig. Sliter mig i slamsor.

Jag inbillade mig att om jag jobbar på kontoret så skulle det bli mycket lättare. Att jobba 7-16 och sen jobba hemifrån om det skulle behövas. Men igår snackade jag lite med killarna som jobbar på kontoret med bemanningen och de målade upp en helt annan bild. De börjar ofta jobba kl 5 när klockan ringer, då stiger de upp och sticker iväg till kontoret. Sen jobbar de till sju eller åtta på kvällen.
Alltså inget för mig.

Undrar vad som kommer att hända med mig och min jobbsituation...
Som jag tidigare sagt... Tiden får utvisa...

Jag behöver blogga, jag behöver skriva. Jag behöver få ut det jag känner. Det som händer inombords, håller på att explodera men trycker undan.
Jag har ångest, som jag inte vet hur jag ska tackla eller vad jag ska göra. Så då gör jag det jag alltid har gjort. Äter. Som i ungefär fem sekunder dämpar, men sen fyrdubblar den istället.
Den där sucken av lättnad. Som sen förvandlas till ett avgrundsvrål och jag måste äta något mer. Som jag hoppas så innerligt ska vara den ultimata ångestdämparen.
Men det är den aldrig.

Jag är ute på hal is, eller tunn is. Jag känner att jag håller på att krascha. Jag är livrädd att krascha alldeles för hårt den här gången. Det är många som litar på mig, som behöver mig, som förväntar sig att jag ska vara där.
Och jag vill vara där. Jag vill vara där varje minut och hjälpa, stötta, torka tårar och skratta tillsammans.
Jag klarar det. Måste och vill klara det.
Men tiden med mig själv.....med vänner..... Om jag har några vänner kvar...? Jag har aldrig tid att träffas...
Jag har alltid resonerat att "om man vill så kan man"
Men......det är inte riktigt sant....snälla säg att någon där ute håller med mig.... Avståndet gör sitt. Trots att jag bara bor en timmes bilfärd från dem, så ses vi så sällan. Jag undrar om det varit lättare om jag flyttat femtio mil bort.... Hade mitt samvete varit lättare då? Inte gnagt så mycket? Hade jag tagit bättre hand om mig själv då?
Hur gör man? Hur tar man bättre hand om sig själv?

Jag får sk "push notiser" från Aftonbladet, TV4 och HD varje dag. Det håller mig uppdaterad, eller gör mig iallafall nyfiken på att läsa mer nyheter och hålla mig någotsånär uppdaterad om vad som händer i världen.
Ibland skrattar jag till, ibland blir jag förfärad och ibland vill jag gråta...
Idag när jag vaknade möttes jag av denna notisen...

Jag har inte läst mer, jag har inte varit källkritisk. Men blodet frös lite till is när jag läste det.
Nej nej nej. Så kan det väl ändå inte vara??
Finns terrorism verkligen överallt?
Ja det verkar så.... Tur att jag redan har slutat röka.
Jag kanske ska ta och läsa hela artikeln nu.... För att se vad det verkligen handlar om. Vara källkritisk...

Ett av mina favoritprogram är faktiskt Så mycket bättre. Gör det mig till medelåldersSvensson?
Ja.... Det är väl bara att acceptera....
Jag tycker så mycket om att få se andra sidor av artister och hur de gör musik just Så mycket bättre...
Denna säsong är ju så bra! Jag är väl egentligen inget fan av Niklas Strömstedt eller Sven Bertil Taube. Eller Ison och Fille heller... Hip hop över lag är inte min grej... Men så härligt det är att se dem alla öppna upp sig, dela med sig av sina upplevelser och erfarenheter.
Just att det alltid är artister som är så olika varandra som deltar tycker jag är bara ljuvligt.

Men dramadivan i mig undrar såklart.... Är det så bra mellan artisterna som det verkar? Som i gårdagens avsnitt. Lisa Nilsson och Sven-Bertil Taube tog med sig Andreas Kleerup på helikopterfärd. Bara de tre. De andra fick stanna hemma och fiska....
Fast de kanske var ok med det?
Nu snöar jag in lite på Kleerup...och måste fokusera på sånt som inte angår mig....
Men han är gift sen 2011... Med en kvinna som heter Sahara. Om man är gift, så brukar man väl ha varit tillsammans ett tag med vederbörande...? Ett par år iallafall...?
Men han har en son med en annan kvinna, som föddes 2009.
Två år innan han gifte sig med denna Sahara.
Ja, jag vet!! Jag är gammaldags och tråkig och sådär "Prusiluskig" (som Prusiluskan) men jag kan bara jämföra med mig själv....
När jag har gått ur relationer har jag alltid varit så trasig. Att bara tanken på en annan relation har varit helt otänkbar på minst ett-ett och etthalvt år....
Men såklart så är inte alla som jag, vilket vi ska vara otroligt glada och tacksamma för ?
Jag gillar Andreas. Han har något sug i blicken som gör mig pirrig.

Om man googlar Andreas Kleerup så får man upp andra bilder som är mindre smickrande. Han ser ut att ha varit påverkad av tyngre droger mer än en gång om man säger så. Det kanske är svårt att undvika i underhållningsbranschen....? Jag hoppas han mår bra iallafall.

Så vem ska vara med nästa gång?
Avicii kanske?
Mauro Scocco?
Robyn!
Björn Ulveaus?
Ja, vi har många bra artister i Sverige! Jag hoppas att serien fortsätter några år till!!

Läste precis på Aftonbladetappen att Mutar Muthanna Majid har förts till förhör i Stockholm och tilldelats en försvarare. Ola Salomonsson.
Jag undrar och har undrat tidigare hur det känns att vara "försvarare"?
Självklart beror det på vilket fall man försvarar, det fattar jag också. Men hur kan det kännas att försvara denne Mutar?
Hur känns det att försvara någon som våldtagit någon? Kanske ett barn?
Hur kan man ställa frågan "vad hade du på dig?" "Kan du beskriva dina underkläder?"

Sover man gott om natten efter en dag på jobbet om man lyckats få ner domen på en våldtäckt från säg tre år till åtta månader? Känner man sig stor och framgångsrik då?

Undrar jag stilla och förtvivlat...

Sverige har varit naiva. Höjt säkerhetspådrag pga terroristhotet. Frankrike och Ryssland bombar Syrien. Vi är nog så nära ett tredje världskrig som vi någonsin har varit. Mutar Muthanna finns i Sverige Självklart är jag rädd. Livrädd. Även om jag inte vet till 100% om den där Mutar befinner sig i Sverige eller inte, jag har ingen källkritik så ingen ska ta detta inlägg som fakta. Det är bara mina egna känslor och tankar som jag skriver ner....
Aftonbladet skrev idag att Migrationsverket slår larm, de kan inte längre ge alla flyktingar tak över huvudet. Det är så otäckt och ledsamt att jag bara vill gråta.
Men jag undrar..... Med 60 miljoner människor på flykt i världen, finns det några som bor kvar i Syrien...?
Varför flyr de egentligen? Jo jag vet att där är krig, jag är inte helt tappad bakom en vagn... Men varför krigar de? Det är väl det jag inte riktigt har fått grepp om....

Jag läste något så bra, på Facebook såklart.
"Vi skyller inte på alla tyskar för det som Hitler gjorde, inte alla kristna för det som ku klux klan gjorde, så vi ska inte skylla alla muslimer för det som IS gör"
Så sant så sant.
Jag såg en bild härom dagen (även den på Facebook)

Det är väl för att det kommer närmare och närmare oss och våra familjer som vi reagerar som vi gör. Som vi blir så illa berörda och ledsna.
Men visst kan jag hålla med vederbörande som gjort bilden.....

Världen blev plötsligt mer skrämmande än vad det var för en månad sen....