Det här med "stämplar" på oss människor, som vi sätter på varandra och oss själva. Det är ju ofrånkomligt ibland, även om jag inte alltid gillar det. Jag tror inte att det nödvändigtvis är elakt menat men vi människor delar gärna in oss i "fack" med en titel eller stämpel. Nu har jag hamnat i den situationen när frågan ofta kommer upp vad jag "är".

Är jag bonusmamma eller styvmor? 

Askungen och Snövit hade styvmödrar. Och de var riktigt elaka... och det hoppas jag att Olivia och Johannes aldrig tycker att jag är.

Bonusmamma låter så mycket mysigare, mer som den där extra vuxna som verkligen bryr sig om barnen och vill deras bästa. Det är ju så jag känner. De är så härliga ungar, sen får man ju också komma ihåg att de är barn, som är på väg in i puberteten med allt vad det innebär. Jag tror inte på något vis att jag är på samma plats som deras mamma, men varannan vecka tar jag hand om dem som om jag vore det. Jag tillrättarvisar dem när de gör något fel, men skulle de bli  orättvist behandlade så skulle jag försvara dem med näbbar och klor. 

Frågan som har börjat smyga sig på mig var och varannan dag nu är: "Gör jag nog? Är det tillräckligt? Räcker jag till? Är jag en bra förebild? Tycker Olivia och Johannes att det är ok att jag bor med deras pappa? Är det ok att jag är en del av deras liv?"

Många tankar, en del nervositet och lite oro. Men om jag har förstått rätt - av vänner som har barn och av min egen mamma - så den dagen man blir förälder så börjar oron. Man oroar sig hela tiden för sina barn, att de ska råka ut för något hemskt, att de ska vara ledsna och olyckliga eller att de ska hamna "fel" i livet och bli missbrukare på något sätt. Om ca åtta veckor blir jag ju mamma till min egen bebis som jag varit med att göra (haha) men i och med att jag blev kär i Oliver och vi bestämde oss för att det var vi och vi ville leva ihop på riktigt och inte bara träffas lite då och då när det passar oss båda...ja då tog jag steget att också älska hans barn. Vilket inte är svårt alls. De är jättefina barn!

Och i och med det så föddes väl "föräldraoron" även i mig... Något jag bara får lära mig att hantera helt enkelt.

Men det gör man väl? Ni som är föräldrar, vänjer man sig? Eller är det lite sanning i när man säger: "Små barn små problem, stora barn stora problem"?

Nu sitter vi alla här i soffan i en hög. En hög av armar och ben, datorer, böcker och telefoner. Vi har precis tittat på Sveriges yngsta mästerkock medans vi samtidigt har använt våra tekniska hjälpmedel. Olivia har läst i sin bok, och här sitter jag och har den där varma lyckokänslan i magen igen. Alla är lugna, glada och vi har det jättemysigt. Familjeliv är så annorlunda mot vad jag trodde, men så mycket bättre, jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som är så härligt, det bara är det och även om mitt liv definitivt inte var varken tomt eller meningslöst innan jag blev en del av Olivers familj, så är jag så glad att jag har kommit till nästa steg, nästa kapitel av mitt liv nu. 

På tiden, skulle nog många säga.. 

Så vilket "fack" hamnar jag i?

Bonusmamma eller styvmor?

Mysig bullmamma? eller egoistisk elak styvmor?

Jag vet var jag helst vill hamna...

Godnatt.