Jag inser att jag glömde lägga upp den viktigaste bilden från NY!!!

Här är hon, hon som artikeln handlade om som jag läste när jag var femton...
Hon som jag ville se.
Nästa gång ska jag ta färjan ut till henne. Ta på henne, åka upp i kronan. Spendera $150 för att åka helikopter i 10 minuter runt henne.

Vi är hemma.
Väskorna uppackade.
Tvättmaskinen går varm och vi har ätit köttbullar med makaroner. Tillbaka till verkligheten, tillbaka i mitt älskade Svenssonliv.

Vi har haft en fantastisk vecka. Jag är så glad att jag äntligen har fått uppleva NY, en dröm jag haft sen jag var femton år. Fått promenera på 5th avenue, åka Staten Island färjan och känna pulsen på Times square.

Vi bodde på Edison Hotel. Det ligger på 47th street, precis vid Times square. Det var ingen frukost inkluderad vilket det tydligen väldigt sällan är i USA, så varje morgon gick vi ut och åt frukost.

Pannkakor med sirap och korv är helt klart underskattat.... Så ljuvligt gott! Annars skulle jag inte säga att USA är ett direkt "matland" man åker inte dit för den goda matens skull..
Vi provade klassiker som amerikanska burgare, stek och hot dogs. Vilket smakade som hemma, fast med extra flott...
Tyvärr vet de inte hur man steker en medium/rare biff... Lite besviken.
Och dessa "pretzels" salta kringlor som man ser att folk i filmer äter.
Fy fasiken vad äckligt! Torrt och salt och blä!
Fast vi åt en underbar pizza på Julianas i Brooklyn. Tunn, krispig botten, välkryddad och färsk topping. Det stället rekommenderar vi varmt!!

Men tillbaka till sightseeing...

Den nya stationen vid twin towers. Inte riktigt färdig än, men det är den dyraste stationen i världen.

Detta är en kopia av något som hörde till twin towers. Jag såg en bild inne på memorialmuseet och detta låg bland spillrorna....
Det var så mäktigt att gå där. Jag hade gåshud hela tiden.

Sen var vi ju på hockey!
Vi såg NY Islanders möts Pitsburg Penguins.
Det var inte som hemma....

Vi är ju vana vid att folk kommer till arenan ganska tidigt och sen sjungs det en hel del. Skriks och svärs också. Här kom folk när matchen redan börjat och de hade bara en ramsa som var jättemesig.
Men jag är glad att jag har upplevt en NHL match.

New York by night:

Vi hann även med Madame Tussauds och en fika i Brant park.

[Bild]

New York är en underbar stad, men jag är glad att vara hemma igen.

Och till frågan många antagligen undrar över....
Frågade han?
Friade han?
Har vi förlovat oss?

Nej.

Men vi har pratat, och allt är lugnt. Jag är inte förtvivlad.
Jag är inte redo att dela med mig av konversationen än.
Men allt är bra, ingen panik.

Nu måste jag göra något så inte jetlaggen hinner slå sina klor i mig.
Hoppas ni alla mår bra.

Idag är det muntert här....
Sitter och tittar på whiteboardtavlan där någon har skrivit lite "peppmeningar"....

"Vi har gjort ont så länge vi har funnits"
"Den som lider får se"
"Vi har inte ärvt grymheten, fulheten och elakheten från våra föräldrar, vi lånar den från våra barn"
"Pengarna som vi behöver imorgon hade vi behövt idag"

Ja.... Nu känner man sig motiverad....

Känslan när man får veta att någon som är två år yngre än en själv ska bli farmor.....

Idag är en ny dag, jag känner mig lite dum efter gårdagens blogginlägg.. Jag läste precis vad jag hade skrivit och jag låter ju lite lagom desperat och allmänt galen... Men.... Det är väl så ibland, man säger/skriver något som inte är riktigt genomtänkt...

Idag var jag åter till läkaren för att få rätsida på värken jag har i kroppen. Jag har ju haft ont i nacke, axlar, rygg, höfter och knän av och till i nästan hela livet. Jag har liksom vant mig....
Men det är jobbigt att gå igenom undersökning efter undersökning och alltid få höra "Nej, det är inget fel" även om det självklart att skönt att det inte är något allvarligt fel på mig.
Men NU, fick jag en ny läkare som ställde en massor av frågor, hur länge har jag haft ont? hur sover jag? har jag gått upp/ner i vikt på senaste? hur är mina matvanor? mm, mm....
Sen tryckte hon på mig på en massa punkter och jag sa; aj aj och AJ.
Hon skrev lite på ett papper, tittade i en bok (Fass) och sa sen:
Jag känner att jag kan ställa diagnosen fibromyalgi.

HALLELUJA

Äntligen ett svar och en anledning och det var inget farligt. Jag kommer inte att hamna i rullstol, jag kommer inte att dö (inte av detta i allafall) och jag måste inte bli sjukpensionär om fem år eller så.
En sån lättnad!
Jag kommer att fortsätta ha ont, vilket i och för sig inte är kul, men jag kan leva med det, det har jag gjort sen jag var tolv... Det finns tyvärr ingen behandling av fibromyalgi. Jag ska bara se till att hitta sätt att göra livet lättare för mig själv. Mjukare träning som yoga och simning, värme och vila under en varm filt när det behövs.

Det kommer att gå bra.
Hur har ni det? Någon annan som har ett litet psykbryt som jag kan ta del av?

Det var väldigt länge sen sist, men inatt fick jag panikångest (eller kanske inte PANIK... men en kraftig ångestattack)
Jag vaknade, kände mig stressad och orolig. Klockan var kanske halv två.
Jag steg upp, drack vatten och försökte somna.
Efter en stund satte jag mig i badrummet, skrev ett blogginlägg och spelade Subway surf ett tag. Hoppades på att tröttheten skulle ta mig.
Vid tre gick jag tillbaka till sängen, där tankarna började snurra. Hjärnspöken kravlade fram ur sina hörn och helt plötsligt satt jag rätt upp i sängen och kunde inte andas.
Jag borde ha väckt Thomas, fått honom att hjälpa mig. Men jag kunde inte. Han förstår inte. Och jag kan inte prata med honom om det som gnager, det är ju han som gnager.

Jag är så väl medveten om hur tramsig och löjlig jag är. Och jag BORDE prata med honom om min rädsla. Som egentligen inte är en rädsla utan bara en önskan och en dröm så stark att den börjar ta över hela mig.
Jag vill att han ska fria.
Jag vill gifta mig nästa år.
Jag vill ha en stor fest, en magisk klänning och en vacker ring.
Jag vill bli friad till.
Jag vill få den bekräftelsen att det inte finns någon annan än jag i hans hjärta.

Jag måste pausa nu, få kontroll över andningen, andas i en papperspåse..


Varför påverkar detta mig så mycket?
För att jag blev dumpad "vid altaret"?
Jag sa till T en gång att om han får för sig att någon gång fria till mig så måste han vara helt helt säker på att han vet vad han gör, för han får inte lov att ångra sig. Jag skulle inte klara av att ta mig igenom ett sådant svek igen, inte från honom. Det var ganska längesen jag sa detta och han har inte friat än, så jag antar att han har bestämt sig för att han inte vill gifta sig igen.....
Men så har vi ju New York....
Han kanske har planerat någon då..?

Mitt huvud värker och jag mår illa.
Jag måste sluta, jag vet ju det....
Andas andas, in, ut, in, ut......

Det kommer att ordna sig, ett steg i taget, en dag i sänder....

Jag kan inte sova, sitter i badrummet, ångest kryper lite sakta runt i kroppen och alla i huset sover.
Jag har varit sjuk hela helgen. Konstigt sjuk.
I fredags hade jag typ maginfluensa, jag stannade kvar på jobbet och städade och spritade toan efter varje gång jag använt den. Det gick åt MYCKET toarengöring och handsprit, för att inte tala om toapapper...
Jag jobbar ju själv så jag tror inte att jag har smittat någon.
I lördags vaknade jag och mådde bättre men kände mig trött och hängig (inte jättekonstigt kanske...)
och efter en timme hade värsta förkylningen brutit ut. Jag snörvlade och snöt och snöt och snörvlade mig. Hela dagen gick jag omkring som i en dimma. Säng kl halv nio....

Igår var jag i stort sett återställd.
Vi tog en lång promenad i hembygdsparken och gungade och åkte kana sen fikade vi hos mina föräldrar.

Konstig dag, jag har känt mig ledsen och nere nästan hela tiden. Varje gång Elin grät så grät jag... Stackars liten såg väldigt förvirrad ut...

Nu sitter jag här, på det kalla badrumsgolvet, trött men oförmögen att sova.
Hur har ni det?
Någon annan som är vaken?

Små sylvassa tänder gör ont....

Greta gris har spelats flitigt

Lek i parken är skoj

Jag har tänkt väldigt mycket den hör veckan. Det hände en sak förra lördagen när vi var på restaurangen, som har fått mig att tänka om kanske omvärdera lite saker.
Varför kommer människor in i våra liv? Finns det verkligen en anledning till allt?

Så vi sitter vid bordet, alla försöker få grepp om hur "beställ via app" funkar, vi skrattar lite, speciellt åt storleken på besticken.

Men vi har kul. Vi får vår mat och alla tyckte det var gott, vi snackar om allt mellan himmel och jord och när alla har ätit färdigt kommer frågan: Vad gör vi nu?
Efter att ha druckit 12 flaskor cava, två flaskor rött vin, och tre cider mellan oss så började jag känna mig ganska mör. J var jättefull och pratade alldeles för högt och stackars S hade ont i magen för hon ätit grädde som inte var laktosfri.
Så jag föreslog att vi åkte tillbaka till hotellet och eventuellt tog en drink där?
Då blir M jättearg!
Säger i en väldigt aggressiv ton att det är bara jävla skit att komma hit och sen tillbaka till hotellet. Servicen var skit dagen innan och detta ställer var också skit. Lite mat och ingen service, hon ville äta kött. Riktigt KÖTT! Inger jäkla trams. Och inte en gång till att hon ska följa med mig någonstans! Sa hon och skakade sitt finger åt mig.
Sen reste hon sig upp och gick ut.
Det blev lite lagom dålig stämning runt bordet kan man säga....
Jag är bara så besviken. Beter man sig så?

M säger ofta till mig att jag har förändrats så mycket sen jag flyttade och fick barn, hon känner inte igen mig längre.
Men kanske är det hon som har förändrats? För jag känner inte igen henne heller. Hon brukade inte vara så arg och aggressiv.... Hon var aldrig så bitter och sur för att hon inte fick som hon ville.

Kanske är det så att vi inte kommer att behålla alla nära våra hjärtan för alltid? Trots att vi vid ett tillfälle verkligen trodde det...
Kanske ska man sänka kraven lite grann? Både på sig själv och sona vänner?
Jag vet inte om jag har höga krav på mina vänner, jag vet bara att jag är otroligt tacksam för de som jag har så jag ska genast sänka ribban lite till...