Ni anar inte hur många gånger jag har börjat på denna blogguppdatering!! Minst sju gånger... Men jag har fått stänga ner datorn av en eller annan anledning. Men nu ska jag verkligen gör mitt bästa för att skriva färdigt och berätta allt för er!

HON ÄR HÄR!!!! Min dotter, min skatt, min prinsessa. Min Rebecka!! Vår Rebecka, min och Olivers... Fem dagar över tiden kom hon, med buller och brak dagen innan midsommarafton.

Ska jag berätta hur allt hände? Jag älskar att berätta det, precis som jag älskar att berätta hur jag och Oliver träffades... Men det är en annan historia som de flesta av er redan kan.

Natten till den nittonde Juni vaknade jag strax innan kl 02:00, jag hade jätte ont i ryggen och försökte hitta en ställning att ligga på som INTE gjorde så att skarpa knivhugg sköts från ländryggen och ner i benen eller upp i nacken om vartannat. Jag hade mina värmekuddar som fortfarande var lite varma som jag lade i korsryggen och försökte somna om. Jag var precis på väg att somna när jag kände "det kommer något, som jag inte har kontroll över".... 

Jag flög upp ur sängen och in på toa där jag insåg att vattnet gick!!

YES!! Äntligen!! Tänkte jag och gick och väckte Oliver.

"Jag ska ringa förlossningen" sa jag till honom

Jag kände mig ganska uppspelt, NU kör det igång, snart får jag träffa min bebis, tänkte jag.

Jag presenterade mig för barnmorskan, sa att jag var gravid i v40 + 4 och nu hade vattnet gått. Jag trodde i min enfald att hon skulle säga till mig att komma in direkt. Men...ack nej.... "Ja men vad trevligt, har du fått värkar än?" frågade hon istället.

"Njae...Inte direkt" sa jag

"Ja men gå då och lägg dig igen, när värkarna börjar så ta tiden på dem, när de är ca en minut långa och kommer med 3-5 minuters mellanrum så ringer du igen, och har inget hänt när det blivit morgon så ringer du ändå och så får du komma på en kontroll"

Jaha..... OK...... Hmpf...Lite besviken gick jag och lade mig igen och försökte sova. Men värkarna började nästan direkt och ganska snart var de runt femtio sekunder långa och de kom med tre minuters mellanrum. Så kl halv sju ringde jag förlossningen igen och tänkte; "nu, NU får jag komma in, nu får jag snart träffa min bebis"

Men....neeeej.

"Ja men vad bra, då har det kommit igång, du kan stanna hemma ett tag till, ta ett bad, ät lite, bara ta det lugnt, ring igen när smärtan känns outhärdlig"

JAHA!!! VA?? MEEEEEEN.

Tålamod är tyvärr inget jag har särskilt mycket av.... Men, jag ville inte bråka med barnmorskan så jag tog en lång dusch eftersom vi inte har ett badkar. Oliver gjorde mackor till oss och sen väntade vi...och allt stannade av. Inga mer värkar, inga påtryckningar, ingenting. Så jag lade mig på soffan och sov i någon timme, Oliver satt bredvid mig och vi bara väntade.

Klockan nio ringde jag till förlossningen igen och berättade hela historien igen eftersom det var en ny barnmorska som kommit in. Hon sa att det kan hända att allt stannar av, men hon ville att vi kom in för en kontroll klockan tio.

Sagt och gjort, vi körde in och i bilen startade värkarna igen.

Med jämna mellanrum och något kraftigare än tidigare.

När vi kom in så satte de två bälten på mig, ett som mätte mina värkar och ett som mätte bebisens hjärtljud. De konstaterade att hjärtljuden lät bra och mina värkar kom regelbundet med ca tre minuters mellanrum även om de inte var jättekraftiga. Hon ville inte skicka hem oss (tack och lov) men hon skrev inte in oss heller utan sa till oss att gå en promenad och komma tillbaka när det började kännas outhärdligt.

Så iväg gick vi, runt sjukhuset. Det var kallt så in i vassen, så efter ett varv var vi tillbaka på avdelningen och sa att vi hellre var där än ute. Hade det varit varmt och soligt hade vi nog stannat ute lite längre.

Men nu skrev de in oss och vi fick ett eget rum (trevligt)

Jag blev erbjuden ett bad men jag kände inte riktigt att det var vad jag ville ha, jag bad istället Oliver värma mina vetekuddar så jag kunde ha dem vilket kändes skönt. Nu hade värkarna blivit lite starkare så jag var tvungen att koncentrera mig på att andas genom smärtan vilket inte var några problem, jag kände att jag hade allt under kontroll.

Sen ville de sätta på mig de där bältena igen, de som mäter hjärtfrekvens och värkar, vilket inte gick särskilt bra... Jag hade jättesvårt att ligga på rygg, jag blev yr i huvudet, illamående och smärtan ökade markant, så pass att jag tappade kontrollen på andningen och jag började hyperventilera. En av barnmorskorna sa att de skulle försöka sätta en elektrod på bebisens huvud för att mäta hjärtfrekvensen och när de gjort det så skulle jag kunna lägga mig på sidan igen och det skulle kännas lite bättre. Sagt och gjort, elektrod sattes på huvudet och jag kunde lägga mig på sidan.

Men jag hade svårt att få tillbaka andningen som jag hade innan, värkarna var MYCKET kraftigare än förut och smärtan gjorde att jag inte kunde se ordentligt så jag låg bara och blundade och fokuserade på att andas.

Oliver var tvungen att flytta på bilen så han gick iväg en stund, jag kommer ihåg att han gick och jag vet att han var borta ett tag men om jag ska vara ärlig så gjorde smärtan att allt är lite suddigt. Jag kunde inte få någon som helst smärtlindring, inte ens lustgas eftersom jag bara hade öppnat mig 2cm. Just det..2!!!! cm.

När barnmorskan sa det trodde jag att hon ljög, 2cm?? Det var ju vad jag var när jag var hos barnmorskan två dagar tidigare...

Men nu kände jag ju hur bebisen tryckte på, ett tag tänkte jag att folk har lurat mig i alla dessa år, den kommer inte alls att komma ut där den kom in...Den kommer att komma ut ur rumpan på mig... Den mest bisarra känsla någonsin.

Jag ville verkligen trycka på själv, men barnmorskan sa att det fick jag absolut inte göra eftersom jag inte var tillräckligt öppen.

Annie, min barnmorska sa; "Du har det ganska jobbigt nu, eller Nelly?"

"Ja, jo, det är ju inte jätteskönt precis" sa jag

"Hmm, ja bebisen verkar lite stressad....hjärtfrekvensen går ner när du får en värk"

"Eh..jaha....vad menas med det? Är bebisen ok??"

"Jadå, vi jobbar med detta, det är inga problem men jag ska be en läkare komma in och kolla dig"

"Ok....." Nu kände jag mig lite nervös, men fortfarande kunde jag inte riktigt fokusera på något annat än smärtan, allting var väldigt suddigt och jag kunde fortfarande inte öppna ögonen.

Jag låg där på sängen, andades allt vad jag kunde och önskade att allt skulle sakta ner lite. Vid detta laget kom värkarna med ungefär tjugo sekunders mellanrum och de varade i en minut. Jag hann inte hämta mig mellan varje värk. Då stod det plötsligt en man i gröna kläder vid min säng, "Hej hej, jag heter bla bla bla och jag är läkare här, det är en en bångstyrig liten krabat du har där inne"

Jaså....ja jag vet inte, jag bara ligger här och andas, ställ inga frågor som kräver svar för då tappar jag min andning tänkte jag. 

"Hmmm, ja.....hmmmmm jaha...ja vi kanske får tänka på att ta ut din krabat på ett annat sätt...." sa han sen

"Vi ska bara diskutera lite" och så gick han

Jag vet inte vad jag tänkte just då, jag ville nog bara att det skulle vara över.

Sen kom Oliver tillbaka, han hade inte varit borta särskilt länge men det kändes otroligt skönt att han var tillbaka och höll mig i handen. Tydligen var jag då likblek, typ grå i ansiktet och bebisens hjärtfrekvens var nere på 60.. De ska vara mellan 110 och 150.... Så det var ganska lågt.

Sen kom läkaren in igen, "Nelly, vi ska ta ut din bebis på ett annat sätt"

"Ok..om du pratar om kejsarsnitt så är det helt ok med mig.."

"Bra! Då gör vi det!"

Annie, min barnmorska kom och pratade snällt med mig, hon sa att jag skulle få bricanyl vilket skulle göra så att mina värkar skulle avstanna.

TACK.FÖR.DET var det enda jag kunde tänka. Hon sa att det skulle göra så att jag skulle få hjärtklappning vilket känns obehagligt men det är inget farligt. Jag har haft det tidigare och vet att det är inte alls skönt, men det går ju över.

Mycket riktigt, efter en minut eller så, avstannade värkarna och hela jag började skaka. Jag hade ingen kontroll över min kropp men det var ändå bättre än dessa värkar. 

Sen var rummet fyllt av människor, jag som hade skrivit i min förlossningsplan att jag inte ville känna mig uttittad, jag ville bara ha Oliver och en barnmorska i rummet under tiden....

Ja, det blev ju inte så....

Oliver sa att vid ett tillfälle var det nog femton personer inne i rummet, men just då brydde jag mig inte. Jag var inte riktigt vid medvetande om jag ska vara ärlig, jag var bara så lättad att se ett slut på detta.

Nu gick det undan, Oliver blev beordrad att sätta på sig gröna kläder och sitta där!

Någon tog av mig mina hårklämmor och gummibandet jag hade i håret och försökte sen trycka in mitt burriga hår i en vit mössa medans någon annan satte på mig vita knästrumpor. Sen rullade vi iväg ner till operationsavdelningen där det väntade ytterligare tjugo personer (kanske inte tjugo...men många)

Jag låg på en brits och en massa huvuden dök upp framför mig som sa: "Hej hej, jag heter bla bla, jag är läkare, jag är sköterska, jag är narkosläkare, jag är...något annat och jag heter någonting.."

Jag hoppades bara att jag inte skulle få ett test efteråt, "Vem var med vid din förlossning?"

Jag tror att jag frågade fyra gånger om jag skulle bli sövd och fick samma svar varje gång; "Nej du ska få en ryggmärgsbedövning, Sätt dig upp, sätt fötterna på pallen, luta dig över kudden, här är en kudde, luta dig mot Oliver, andas, skjut ut ryggkotorna och andas".

Jösses....Ett direktiv i taget kanske..? Men som sagt, det gick undan så när läkaren sa; Nu blir det kallt, nu blir det varmt i rumpan, nu börjar dina ben kännas som sockerdricka, då kunde jag bara hålla med.

För så kändes det. Någon lyfte upp mina ben på britsen för det kunde jag inte göra på egen hand, sen satte de upp ett grönt skynke framför min mage så att vi inte kunde se något. Oliver satt bredvid mig, höll mig i handen och vi tittade på varandra. NU skulle vi få träffa vår bebis!!

Fyra minuter senare säger någon: Hej lille vän! och vi hörde gråt.

Någon visade upp ett kladdigt, blodigt litet bylte för oss och sa "Det är en flicka! Kom med mig pappa"

Oliver försvann och jag kände att jag gled in i ett mörker. 

Sen satt han plötsligt bredvid mig igen, en ren bebis i famnen och sa; Det blev en flicka!

Jag minns att jag log och sa "Underbart" innan jag gled in i mörkret igen.

Jag blev skjutsad till uppvaket där Oliver sen kom ner med vår Rebecka. Jag hade fruktansvärt ont i min högra axel och jag kunde inte sitta upp så jag kunde inte hålla henne, jag kunde bara klappa lite på henne. 

Straxt innan nio på kvällen rullade de upp mig på förlossningen igen och jag fick äntligen henne i mina armar.

Ljuvliga lilla tjej.... Så underbar, så söt, så perfekt.

Oliver hade suttit med henne mot sitt bröst så att hon fick hud mot hud direkt. Tydligen är det något som mamman ska göra annars, men nu gick ju inte det, så han fick den äran. 

Jag och Rebecka har tagit igen det nu, tror jag, vi har kelat och myst väldigt mycket.

Nu har vi varit hemma i en vecka, vi börjar landa i vardagen och det blir lättare och lättare för mig att röra mig. Rebecka skämmer bort oss med att sova mycket och vara allmänt underbar. Jag vet att det kommer att ändras, vi kommer att ha sömnlösa nätter när vi inte vet varför hon gråter, sen kommer det att ändras igen och hon kommer att sova ordentligt i hela nätter. Så är livet, jag är beredd på det. Jag är redo.

Jag har läst en bok! 

Eller jag har läst många böcker, speciellt nu när man går här hemma och bara väntar, men denna boken har satt spår i mig. Vissa böcker gör ju det, de griper tag i ens hjärta och etsar sig fast där. Jag har läst många bra böcker som jag verkligen rekommenderar, men ibland dyker det upp en bok som är så fantastiskt bra att den lämnar en förstummad i flera timmar efter att man har slutat läsa...

Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska också.

"Me before you" av Jojo Moyes - "Livet efter dig" heter den på svenska (jag förstår inte riktigt varför den har fått det namnet av översättaren, för det är bara det sista kapitlet som handlar om "mitt liv efter dig". Men skit samma, det är en underbar bok!

Lou bor i en liten stad i England. Hon har bott där i hela sitt liv och inte ens varit på semester någon annanstans, man får veta hur det kommer sig men jag tänkte inte avslöja det, hon jobbar i ett café, typiskt engelskt café och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar trots att hon är tjugosju år. Det är egentligen inte konstigt att man bor hemma hos sina föräldrar tills man gifter sig i England. Jag har en kompis som är trettiofyra och fortfarande bor hos sina föräldrar... Men det var inte det jag skulle skriva om.

Lou förlorar sitt jobb och behöver då ett nytt, och blir anställd som personlig assistent/sällskapsdam till en trettiofemårig man - Will - som varit med om en olycka som skadade hans fjärde och femte kota, vilket gjort honom till helt förlamad från nacken och ner. 

Historien handlar om hur Will och Lou lär känna varandra vilket inte är helt enkelt..och så småningom blir kära.

Jag vet inte om jag ska avslöja slutet...?

Ja ok..jag berättar lite....

Innan Will blev påkörd så hade han ett fantastiskt liv, han var otroligt framgångsrik, reste jorden runt och upplevde ofantligt många saker. Han har självklart svårt att acceptera att han nu är handikappad och rullstolsbunden och har bestämt sig för att åka till Schweitz, till en av dessa privata kliniker där man kan få assistans i att begå självmord.

Men han lovar sina föräldrar att ge sitt liv - och dem - ett halvår.

Så därför anställs Lou...för att få Will att ändra sig, Wills föräldrar hoppas att hon ska visa honom att livet är värt att leva. Jag förstår hans föräldrars förtvivlan och desperation att få sin son att vilja leva, men det är inte riktigt rättvist att lägga en sån förväntan på en annan människa, speciellt att inte berätta det för Lou när hon blir anställd.

I allafall, början av boken är ganska rolig, de första två tredjedelarna skrattade jag ofta, sen slog allvaret mig.

Lou och Will blir kära, Lou tror verkligen att han kommer att ändra sig, vilja fortsätta leva, tillsammans med henne...

Men det vill han inte... Han är kär, han älskar henne, men han vill inte ha ett liv i en rullstol, han vill inte ha ett liv där han måste ha hjälp med ALLT och inte kunna ha sex längre.

Han vill dö.

Och det gör han.

Att skriva att jag grät är en underdrift, jag skakade, mitt ansikte var vått av tårar och - tyvärr - snor, jag hade lite svårt att andas. Jag var tvungen att lägga ner boken ett par gånger och samla mig, fortsätta läsa, fortsätta gråta och sen lägga ner boken för att fokusera på min andning.

Det var fruktansvärt och underbart att läsa... Jojo skrev sig verkligen rätt in i mitt hjärta.

Sen får vi väl se om jag gillar någon av hennes andra böcker, hon har ju skrivit några stycken.

Jag berättar vad jag tycker när jag har läst någon mer av henne.

Nu har jag börjat läsa "Förlåtelsen" av Hanne-Vibeke Holst. Har inte kommit jätte långt.... Kanske den är för tung just nu? Kanske får jag rota igenom mina boklådor och hitta något annat?

"Livet efter dig" av Jojo Moyes är i allafall en bok jag varmt rekommenderar! Inte bara rekommenderar, jag nästan kräver att ni ska läsa den! 

Jupp, jag är nu fyra dagar över tiden.... Att jag är trött på det är bara förnamnet. Men egentligen borde jag inte gnälla...Jag har en kompis som gick sexton dagar över och idag såg jag på facebook att en f.d klasskompis är inne på sin tolfte dag över tiden. Jag tror inte att jag hade orkat tolv dagar... Jag var hos bm igår, hon tyckte synd om mig eftersom jag varit lite dålig under helgen, magsjuk, feber, ja allmänt dålig helt enkelt. Så hon gjorde en s.k svepning. Det gjorde inte ont men det var ju inte skönt heller. Nu håller vi alla tummar att det kör igång. Vi har inte bokat en ny tid för nästa vecka men hon sa att jag får ringa dem på måndag om inget har hänt så ska hon kontakta sjukhuset för att få mig igångsatt.

Så vad är det som egentligen är jobbigast?

Jag har ganska ont.... Men smärtan hålls i schack med hjälp av värmekuddar.

Tröttheten...hmm jo...men jag har ju inga andra små barn som jag måste ta hand om, när Johannes och Olivia är här så klarar de sig själva, så jag kan sova när jag behöver och det är ganska skönt att bara ligga och läsa en bok och sen somna med den över ansiktet.

Gråthormonerna? Ja, när de griper tag så ÄR det jättejobbigt, jag känner verkligen inte igen mig själv längre. I måndags vaknade jag kl 02:00 och var vaken tills Olivers alarm ringde, och tokgrät. Varför? 

Ja egentligen vet jag inte, jag var bara jätteledsen, det kändes som att mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen på mig. Jag satt i vardagsrummet, såg solen stiga över grannhusen och tänkte att jag är en väldigt illa omtyckt människa, jag har ingenting att erbjuda någon alls och detta lilla barn som snart ska komma har ingen bra vuxen förebild, inte i mig i allafall. Tankarna löpte amok och jag kunde inte stoppa dem. Det var fruktansvärt. När Oliver vaknade bäddade han ner mig och sa till mig att sova! Vilket jag gjorde, några timmar, när jag vaknade igen kom mamma och pappa hit och spenderade några timmar med mig vilket kändes jätteskönt och när Oliver kom hem igen mådde jag mycket mycket bättre och vi hade en härlig kväll med hämtmat och mys i soffan.

Men eftersom gråthormonerna inte slår till varje dag, inte ens varje vecka så upplever jag inte att det är det som är jobbigast....

Nej det jag har svårast att hantera, det som får mig att vilja skrika rätt ut är min kompis Elisabeth.... Som messar mig VARJE dag för att höra hur "det går" och om jag inte svarar på några timmar kommer nästa sms "Är allt ok??? Har inte hört ifrån dig, är du på sjukhuset? Jag är så orolig!!"

Jag har inget emot att mina vänner hör av sig, de flesta har vett att låta det gå ett par dagar emellan dock...Eller att prata om något annat än min försenade förlossning. Jag är inte jättesugen på att verkligen prata just nu, vilket jag har sagt till alla och ALLA har varit underbara och sagt att jag får ringa när som helst och det är helt upp till mig. Jag har sagt att sms eller messenger är bäst för mig och jag älskar att de inte glömmer mig, och det menar jag verkligen, men detta att prata i telefon eller träffas..det funkar helt enkelt inte just nu. Alla fattar och respekterar att detta är en kort period, alla utom Elisabeth (som jag har valt att kalla henne) hon MÅSTE prata med mig minst varannan dag, för hon är SÅ orolig för mig, saknar mig och längtar efter att träffa oss alla snart

Igår frågade jag henne varför hon är så orolig?

Kvinnor föder barn varje dag och har gjort sen urminnes tider... Missförstå mig inte, jag uppskattar att hon bryr sig och vill mitt bästa, men just nu känns det bara som att jag långsamt kvävs.. Det har väl också lite att göra med hormonerna att göra... Jag sa att jag kommer att höra av mig till alla mina vänner när bebisen är här och allt är under kontroll, men det var inte bra nog...Jag MÅSTE höra av mig så fort den första värken kommer och vi sen åker in till sjukhuset...

Eh, hm, tja...Njae jag tror inte det.... 

Idag ska jag bara sitta i soffan, titta på skräptv, dricka coca-cola och andas. Antagligen sova lite också. Förlossningsyoga kan antagligen också hinnas med.

Hoppas att ni har en bra dag och trivs med tillvaron.

Nej, fortfarande ingen bebis här. Beräknad födelse var igår, så realistiskt sett borde jag inte vara trött på det riktigt än.. Men jag var så bergsäker på att det skulle bli en tidig bebis, jag trodde verkligen att det skulle bli en pytteliten sak som vägde max 3kg. Nu närmar vi oss 4kg tror jag, MINST....Tydligen vägde jag själv över 5kg när jag kom, Olivers Johannes vägde också över 5kg, jag börjar känna mig ganska uppgiven och less. Jag känner ju hur den rör sig och sparkar väldigt mycket, den kan väl sparka ut sig själv då??

Jag känner mig som världens hemskaste styvmor, jag orkar inte vara aktiv med barnen vilket resulterar i att de bråkar över tv:n och tv-spel stora delar av dagarna. Det enda jag vill göra är sova, läsa böcker och dricka cola zero och jag sitter här och tänker att jag kommer nog att vara gravid för alltid. Det kommer att vara så att jag blir den första vars bebis aldrig kommer ut, den kommer att stanna där inne och bara reta gallfeber på mig. Förr. All. Tid!!

Det kan hända att jag överdriver lite grann nu... Men jag spelar gravidkortet och säger att jag får lov att bete mig så här. 

Förra veckan fick två av mina vänner sina bebisar och de var båda beräknade till datum efter mig!! Det är väl inte rättvist??

Någon frågade mig härom dagen; kommer du inte att sakna att vara gravid?

Hmm, låt mig tänka.... Nej det tror jag inte... Att vara smällfet igen, ont i hela kroppen, så vansinnigt trött att jag ibland inte vet vad jag själv heter? Nej det kan jag aldrig tänka mig att jag kommer att sakna.

MÖJLIGTVIS, kommer jag att sakna att inte behöva duka undan när vi har gäster eller släktmiddag... Att alla säger till mig att sitta ner så "tar vi detta" DET är underbart...Undrar om jag kan köra det ett tag till..? Jag kan ju vara tvungen att amma JUST EFTER MATEN.....

Det tål väl att tänka på i allafall?

En av mina f.d kursare fick ett planerat kejsarsnitt idag, jag vet inte hur det gick, men jag förmodar att allt har gått bra. Här är allt som igår, i förrgår och dagen innan dess. Fortfarande ingen bebis.

Jag har mått ganska dåligt de senaste dagarna, mått illa, obeskrivligt trött, yr i huvudet och ja allmänt dålig helt enkelt. Jag hade egentligen en tid till barnmorskan idag, men jag orkade helt inte köra en timme ner till storstaden och sen en timme tillbaka igen. Jag hade bara inte energin till det. Så jag ringde henne och vi pratade lite, hon frågade hur jag mådde vilket fick mig att börja gråta, stora, salta tårar, fulla med gravidhormoner trillade ner i min tekopp. Jag berättade hur otroligt trött jag är hela tiden, hur jobbigt jag tycker det är när jag har ringt till förlossningsavdelningen och antingen blivit ifrågasatt varför jag ringer just det numret eller om jag kan ringa "senare". Jag vet att det är barnsligt och att det beror på hormoner, men varför kan jag inte få lov att vara hormonell och ställa en massa frågor?

Annika - som min barnmorska faktiskt heter - tröstade mig och sa att hon ville inte bara släppa mig, hon vill att jag blir kollad en sista gång hos någon och kunde jag ringa till min nya vårdcentral och prata med någon där?

Jag sa att jag kunde göra ett försök, men just nu känner jag bara att "alla" är emot mig och jag får inte alls det stöd jag önskar. 

"Ring dem, är de otrevliga så ring mig igen" sa hon

"Ok...."

Så jag tog ett djupt andetag och ringde. Jag fick prata med en jätterar kvinna som sa att hon skulle skicka ett mejl till mödravårdsavdelningen, det är en ganska stor VC, de har allt under ett tak; VC, BVC, MVC, psykologer...ja allt man kan behöva... Hon lovade också att de skulle höra av sig till mig antingen idag eller imorgon.

Mindre än två timmar senare får jag ett samtal från en barnmorska.

Även hon jätterar, hon hälsade mig välkommen och sa att allt skulle lösa sig utan några problem men jag behöver fylla i några papper, kunde jag komma imorgon kl 11:00 så gör de även en undersökning då?

"Eh, ja..det går bra"

Så allt går att lösa, jag känner mig mycket bättre nu och ser fram emot att komma dit imorgon.

Nu är jag åter i min soffa, laptop i knät och Criminal Minds på tv:n

Jag och Oliver grillade kyckling till middag vilket avnjöts med nypotatis, sparris och sallad med tomater, rädisor och färsk basilika. Munorgasm utan dess like...

Hoppas ni alla har en skön måndagskväll.

I måndags kväll kände jag något som jag trodde kanske var början till förlossning. Något som kanske var värkar som började. Det krampade rejält i magen ett par gånger, men med ganska långt mellanrum, kanske fyrtiofem minuter. Jag sa till Oliver att vi går och lägger oss, det är ingen mening med att sitta uppe och vänta, jag lär ju vakna när nästa värk kommer. Så vi gick och lade oss, somnade och jag vaknade kl sex i tisdags morse. Så.....ingen bebis i måndagsnatt i allafall. 

Denna bebis har hela tiden varit väldigt aktiv, jag har kunnat känna sparkar och rörelser hela dagarna vilket har varit en häftig känsla, men i tisdags så var det mycket mindre aktivitet inne i magen, lika dant i onsdags och igår kände jag inga rörelser alls. Jag var uppe och rörde på mig, satte mig ner, lade mig ner och tryckte lite på magen för att få en reaktion, men ingenting, det var helt stilla, ganska obehagligt...

Jag tittade i min bok som man får av barnmorskan, jag har inte lusläst den, bara ögnat igenom den lite, men nu var det ju något specifikt jag letade efter och det stod att om man inte känner några fosterrörelser så ska man kontakta sin barnmorska. Så jag ringde henne, MEN, de har bara telefontid mån-ons 13-14 och eftersom det nu är helg idag så stängde de hela mottagningen i tisdags. Ja men vad bra... Vem ska jag då fråga?

Ringde till vårdcentralen som jag har bett att bli förflyttad till i och med att jag har flyttat, men jag är tydligen inte registrerad där än, så jag ringde till min gamla vårdcentral, men de hänvisade mig till barnmorskan. 

Ok, men ja, jag ringer dem på måndag då eller?

Jag är egentligen inte särskilt överdramatisk och hysterisk, men lite nojjig blev jag. Så jag ringde till förlossningen och förklarade min situation och hur jag kände. 

Först pratade jag med en undersköterska som bad mig ringa om "en stund" igen för det var "lite mycket" där just då.

Ja...hmm ok...tack...

Men så kallade hon på en barnmorska som sa till mig att komma in så de får kolla mig.

Jag ringde till Oliver, han kom hem och vi körde iväg till sjukhuset. Jag fick träffa en jätterar barnmorska som kopplade upp mig till en maskin för att kolla hjärtljud och där var dem, starka och jämna. Jag fick ligga där i en halvtimme för att se att de fortsatte vara starka och jämna, vilket de var. Sen fick jag träffa en läkare som gjorde ett ultraljud och han var nöjd, allt ser bra ut

Så vi körde hem igen efter två timmar ungefär, då hade jag riktigt ont, i magen, ryggen, ljumskarna och hela benen. Det dunkade och värkte och jag kände mig inte alls bra. Så efter maten kröp jag ihop i soffan tillsammans med Oliver och Olivia och sov. Bebisen rörde sig jättemycket, han/hon var väl sur för att den också hade blivit petad och ruckad på..

Vi gick och lade oss strax innan midnatt och jag sov till klockan nio i morse. Det var verkligen jätteskönt.

Så, falskt alarm, ingen bebis än... Den får lov att komma precis när som helst nu dock... Det gör inget om den är lite tidig.

Idag är det tvätt och lite städ av toaletten som står på schemat. Min svärmor kom precis med fika så nu får jag en liten paus. Ikväll ska vi till min svägerska och grilla och fira nationaldagen. Imorgon lär jag ligga däckad hela dagen igen. Det brukar bli så, en dag med mycket aktivitet, nästa dag ryggläge. Men det är ok.

Ha en härlig helg alla!

...när man går hemma och bara väntar....

• Målar naglarna
• Tvättar babykläder och andra saker som tillhör babyn
• lyssnar på dålig musik
• springer på toa var tionde minut
• tittar på skräptv
• SOVER
• känner efter; var det en värk? Börjar det nu?? 
• Ringer till förlossningen för att få råd
• Retar upp sig och känner sig ganska dum när man inser att; Nej...det var ingen värk
• Sover lite till
• Läser lite, men kan inte riktigt fokusera
• Drömmer om hur livet ska bli när bebisen är född. Och inser sen att man har helt fel, inget kommer att bli som det var förr...
• Sover ytterliggare några timmar.

   Detta beskriver mig just nu VÄLDIGT VÄLDIGT bra.....  Inte ens innan min gbp operation, då jag vägde 170 kg var jag så otymplig och klumpig som jag är nu. Jag känner mig precis så retlig som Rachel, märker att jag helst vill bli lämnad i fred och bara servad med kalla drycker och snälla ord. 

Idag spenderar jag dagen i sängen, upp-puffad med kuddar bakom ryggen, boken och datorn nära till hands så att jag kan växla och använda vad jag vill. Jag kommer ihåg en tid när jag hade varit extremt tillfreds med en sådan dag, men nu känner jag mest att jag skulle behöva köra en omgång tvätt, vattna trädgården, städa badrummet...Ja vara lite huslig med andra ord. Men det får vänta, jag ska försöka njuta av dagen och denna sista tiden av graviditeten (hur man nu ska kunna "njuta" av detta..?)  bara ta det lugnt och samla kraft.

Jag känner mig lyckligt lottad som har Oliver som står vid min sida och sköter det mesta här hemma och älskar mig trots att jag har förvandlats till en val-liknande varelse. Jag pratade med en bekant i helgen, hon fick barn för tre veckor sen, en hel månad för tidigt kom den lilla flickan, så pappan som inte bor i Sverige än hann inte hem till förlossningen. Han skulle stanna i tre månader innan de spenderade ett år utomlands för att slippa den europeiska vintern, men i förrgår åkte han härifrån, utan att ha registrerat faderskapet och lämnar min väninna som ensam förälder. Charmigt....

Även om vi inte är nära vänner och det var länge sen vi träffades blev jag väldigt ledsen och illa berörd när hon berättade det, så ruttet att lämna henne och sin dotter på det sättet. Hon är stark och kommer att klara detta hur bra som helst, men ändå.. Ruttet...

Idag började jag min föräldraledighet, YAY!! 

Min handläggare på försäkringskassan ringde idag och frågade om jag börjar min föräldraledighet nu eller om det kommer att dyka upp ett sjukintyg eller inte?

Det kändes skönt att kunna säga att jag nu är föräldraledig!!

Vad gör jag mer idag?

Lyssnar på min "Love-lista" på spotify....

Två låtar går varma.... Molly Sandén "Så vill stjärnorna" Jag är egentligen delad i mina känslor för den låten, en del av mig gillar den inte alls, tycker att den är så där jobbigt kommersiell och patetiskt smörig... men en annan del av mig älskar den, tycker att den är otroligt romantisk och fin. Två av mina närmsta vänner spelade den på sitt bröllop och tårarna rann på mig och alla andra när min vackra vän gled in tillsammans med sin pappa. Så...jag lyssnar och för det mesta gillar jag den, men sen brukar jag vara tvungen att lyssna på något annat efteråt. 

Som den här:

 jag inser att den också är väldigt kommersiell, speciellt eftersom den användes i en coca cola reklam på 80-talet... Men det gör den också lite kultig i mina ögon (öron?) 

Jag lyssnar också lite på den här låten... Har gjort sen i fredags när Oliver spelade den för mig och sa: "Om vi gifter oss kan jag tänka mig att ha denna som vår första dans" 

Vi har sagt så till varandra förut; "Om vi gifter oss så...." 

Om vi verkligen gör det återstår att se, jag vill bara inte att det ska bli en sån här diskusion; "Tja vad tycker du? Ska vi? Jag ringer rådhuset imorgon och bokar en tid. Ja vad bra, kanon, puss älskling"

I alla fall, detta är låten, Oliver har gillat Depeche Mode sen han var tonåring, de flesta av mina vänner i högstadiet lyssnade på Depeche, och detta var den låten jag gillade mest. (Jag var själv ett hängivet New Kids on the Block fan..) Med årens gång har jag börjat gilla fler av Depeches låtar...

Så, nu har ni fått dagens spellista, nu är det dags för lunch.

Vad hittar ni på idag?