Nej, fortfarande ingen bebis här. Beräknad födelse var igår, så realistiskt sett borde jag inte vara trött på det riktigt än.. Men jag var så bergsäker på att det skulle bli en tidig bebis, jag trodde verkligen att det skulle bli en pytteliten sak som vägde max 3kg. Nu närmar vi oss 4kg tror jag, MINST....Tydligen vägde jag själv över 5kg när jag kom, Olivers Johannes vägde också över 5kg, jag börjar känna mig ganska uppgiven och less. Jag känner ju hur den rör sig och sparkar väldigt mycket, den kan väl sparka ut sig själv då??

Jag känner mig som världens hemskaste styvmor, jag orkar inte vara aktiv med barnen vilket resulterar i att de bråkar över tv:n och tv-spel stora delar av dagarna. Det enda jag vill göra är sova, läsa böcker och dricka cola zero och jag sitter här och tänker att jag kommer nog att vara gravid för alltid. Det kommer att vara så att jag blir den första vars bebis aldrig kommer ut, den kommer att stanna där inne och bara reta gallfeber på mig. Förr. All. Tid!!

Det kan hända att jag överdriver lite grann nu... Men jag spelar gravidkortet och säger att jag får lov att bete mig så här. 

Förra veckan fick två av mina vänner sina bebisar och de var båda beräknade till datum efter mig!! Det är väl inte rättvist??

Någon frågade mig härom dagen; kommer du inte att sakna att vara gravid?

Hmm, låt mig tänka.... Nej det tror jag inte... Att vara smällfet igen, ont i hela kroppen, så vansinnigt trött att jag ibland inte vet vad jag själv heter? Nej det kan jag aldrig tänka mig att jag kommer att sakna.

MÖJLIGTVIS, kommer jag att sakna att inte behöva duka undan när vi har gäster eller släktmiddag... Att alla säger till mig att sitta ner så "tar vi detta" DET är underbart...Undrar om jag kan köra det ett tag till..? Jag kan ju vara tvungen att amma JUST EFTER MATEN.....

Det tål väl att tänka på i allafall?