Ni anar inte hur många gånger jag har börjat på denna blogguppdatering!! Minst sju gånger... Men jag har fått stänga ner datorn av en eller annan anledning. Men nu ska jag verkligen gör mitt bästa för att skriva färdigt och berätta allt för er!

HON ÄR HÄR!!!! Min dotter, min skatt, min prinsessa. Min Rebecka!! Vår Rebecka, min och Olivers... Fem dagar över tiden kom hon, med buller och brak dagen innan midsommarafton.

Ska jag berätta hur allt hände? Jag älskar att berätta det, precis som jag älskar att berätta hur jag och Oliver träffades... Men det är en annan historia som de flesta av er redan kan.

Natten till den nittonde Juni vaknade jag strax innan kl 02:00, jag hade jätte ont i ryggen och försökte hitta en ställning att ligga på som INTE gjorde så att skarpa knivhugg sköts från ländryggen och ner i benen eller upp i nacken om vartannat. Jag hade mina värmekuddar som fortfarande var lite varma som jag lade i korsryggen och försökte somna om. Jag var precis på väg att somna när jag kände "det kommer något, som jag inte har kontroll över".... 

Jag flög upp ur sängen och in på toa där jag insåg att vattnet gick!!

YES!! Äntligen!! Tänkte jag och gick och väckte Oliver.

"Jag ska ringa förlossningen" sa jag till honom

Jag kände mig ganska uppspelt, NU kör det igång, snart får jag träffa min bebis, tänkte jag.

Jag presenterade mig för barnmorskan, sa att jag var gravid i v40 + 4 och nu hade vattnet gått. Jag trodde i min enfald att hon skulle säga till mig att komma in direkt. Men...ack nej.... "Ja men vad trevligt, har du fått värkar än?" frågade hon istället.

"Njae...Inte direkt" sa jag

"Ja men gå då och lägg dig igen, när värkarna börjar så ta tiden på dem, när de är ca en minut långa och kommer med 3-5 minuters mellanrum så ringer du igen, och har inget hänt när det blivit morgon så ringer du ändå och så får du komma på en kontroll"

Jaha..... OK...... Hmpf...Lite besviken gick jag och lade mig igen och försökte sova. Men värkarna började nästan direkt och ganska snart var de runt femtio sekunder långa och de kom med tre minuters mellanrum. Så kl halv sju ringde jag förlossningen igen och tänkte; "nu, NU får jag komma in, nu får jag snart träffa min bebis"

Men....neeeej.

"Ja men vad bra, då har det kommit igång, du kan stanna hemma ett tag till, ta ett bad, ät lite, bara ta det lugnt, ring igen när smärtan känns outhärdlig"

JAHA!!! VA?? MEEEEEEN.

Tålamod är tyvärr inget jag har särskilt mycket av.... Men, jag ville inte bråka med barnmorskan så jag tog en lång dusch eftersom vi inte har ett badkar. Oliver gjorde mackor till oss och sen väntade vi...och allt stannade av. Inga mer värkar, inga påtryckningar, ingenting. Så jag lade mig på soffan och sov i någon timme, Oliver satt bredvid mig och vi bara väntade.

Klockan nio ringde jag till förlossningen igen och berättade hela historien igen eftersom det var en ny barnmorska som kommit in. Hon sa att det kan hända att allt stannar av, men hon ville att vi kom in för en kontroll klockan tio.

Sagt och gjort, vi körde in och i bilen startade värkarna igen.

Med jämna mellanrum och något kraftigare än tidigare.

När vi kom in så satte de två bälten på mig, ett som mätte mina värkar och ett som mätte bebisens hjärtljud. De konstaterade att hjärtljuden lät bra och mina värkar kom regelbundet med ca tre minuters mellanrum även om de inte var jättekraftiga. Hon ville inte skicka hem oss (tack och lov) men hon skrev inte in oss heller utan sa till oss att gå en promenad och komma tillbaka när det började kännas outhärdligt.

Så iväg gick vi, runt sjukhuset. Det var kallt så in i vassen, så efter ett varv var vi tillbaka på avdelningen och sa att vi hellre var där än ute. Hade det varit varmt och soligt hade vi nog stannat ute lite längre.

Men nu skrev de in oss och vi fick ett eget rum (trevligt)

Jag blev erbjuden ett bad men jag kände inte riktigt att det var vad jag ville ha, jag bad istället Oliver värma mina vetekuddar så jag kunde ha dem vilket kändes skönt. Nu hade värkarna blivit lite starkare så jag var tvungen att koncentrera mig på att andas genom smärtan vilket inte var några problem, jag kände att jag hade allt under kontroll.

Sen ville de sätta på mig de där bältena igen, de som mäter hjärtfrekvens och värkar, vilket inte gick särskilt bra... Jag hade jättesvårt att ligga på rygg, jag blev yr i huvudet, illamående och smärtan ökade markant, så pass att jag tappade kontrollen på andningen och jag började hyperventilera. En av barnmorskorna sa att de skulle försöka sätta en elektrod på bebisens huvud för att mäta hjärtfrekvensen och när de gjort det så skulle jag kunna lägga mig på sidan igen och det skulle kännas lite bättre. Sagt och gjort, elektrod sattes på huvudet och jag kunde lägga mig på sidan.

Men jag hade svårt att få tillbaka andningen som jag hade innan, värkarna var MYCKET kraftigare än förut och smärtan gjorde att jag inte kunde se ordentligt så jag låg bara och blundade och fokuserade på att andas.

Oliver var tvungen att flytta på bilen så han gick iväg en stund, jag kommer ihåg att han gick och jag vet att han var borta ett tag men om jag ska vara ärlig så gjorde smärtan att allt är lite suddigt. Jag kunde inte få någon som helst smärtlindring, inte ens lustgas eftersom jag bara hade öppnat mig 2cm. Just det..2!!!! cm.

När barnmorskan sa det trodde jag att hon ljög, 2cm?? Det var ju vad jag var när jag var hos barnmorskan två dagar tidigare...

Men nu kände jag ju hur bebisen tryckte på, ett tag tänkte jag att folk har lurat mig i alla dessa år, den kommer inte alls att komma ut där den kom in...Den kommer att komma ut ur rumpan på mig... Den mest bisarra känsla någonsin.

Jag ville verkligen trycka på själv, men barnmorskan sa att det fick jag absolut inte göra eftersom jag inte var tillräckligt öppen.

Annie, min barnmorska sa; "Du har det ganska jobbigt nu, eller Nelly?"

"Ja, jo, det är ju inte jätteskönt precis" sa jag

"Hmm, ja bebisen verkar lite stressad....hjärtfrekvensen går ner när du får en värk"

"Eh..jaha....vad menas med det? Är bebisen ok??"

"Jadå, vi jobbar med detta, det är inga problem men jag ska be en läkare komma in och kolla dig"

"Ok....." Nu kände jag mig lite nervös, men fortfarande kunde jag inte riktigt fokusera på något annat än smärtan, allting var väldigt suddigt och jag kunde fortfarande inte öppna ögonen.

Jag låg där på sängen, andades allt vad jag kunde och önskade att allt skulle sakta ner lite. Vid detta laget kom värkarna med ungefär tjugo sekunders mellanrum och de varade i en minut. Jag hann inte hämta mig mellan varje värk. Då stod det plötsligt en man i gröna kläder vid min säng, "Hej hej, jag heter bla bla bla och jag är läkare här, det är en en bångstyrig liten krabat du har där inne"

Jaså....ja jag vet inte, jag bara ligger här och andas, ställ inga frågor som kräver svar för då tappar jag min andning tänkte jag. 

"Hmmm, ja.....hmmmmm jaha...ja vi kanske får tänka på att ta ut din krabat på ett annat sätt...." sa han sen

"Vi ska bara diskutera lite" och så gick han

Jag vet inte vad jag tänkte just då, jag ville nog bara att det skulle vara över.

Sen kom Oliver tillbaka, han hade inte varit borta särskilt länge men det kändes otroligt skönt att han var tillbaka och höll mig i handen. Tydligen var jag då likblek, typ grå i ansiktet och bebisens hjärtfrekvens var nere på 60.. De ska vara mellan 110 och 150.... Så det var ganska lågt.

Sen kom läkaren in igen, "Nelly, vi ska ta ut din bebis på ett annat sätt"

"Ok..om du pratar om kejsarsnitt så är det helt ok med mig.."

"Bra! Då gör vi det!"

Annie, min barnmorska kom och pratade snällt med mig, hon sa att jag skulle få bricanyl vilket skulle göra så att mina värkar skulle avstanna.

TACK.FÖR.DET var det enda jag kunde tänka. Hon sa att det skulle göra så att jag skulle få hjärtklappning vilket känns obehagligt men det är inget farligt. Jag har haft det tidigare och vet att det är inte alls skönt, men det går ju över.

Mycket riktigt, efter en minut eller så, avstannade värkarna och hela jag började skaka. Jag hade ingen kontroll över min kropp men det var ändå bättre än dessa värkar. 

Sen var rummet fyllt av människor, jag som hade skrivit i min förlossningsplan att jag inte ville känna mig uttittad, jag ville bara ha Oliver och en barnmorska i rummet under tiden....

Ja, det blev ju inte så....

Oliver sa att vid ett tillfälle var det nog femton personer inne i rummet, men just då brydde jag mig inte. Jag var inte riktigt vid medvetande om jag ska vara ärlig, jag var bara så lättad att se ett slut på detta.

Nu gick det undan, Oliver blev beordrad att sätta på sig gröna kläder och sitta där!

Någon tog av mig mina hårklämmor och gummibandet jag hade i håret och försökte sen trycka in mitt burriga hår i en vit mössa medans någon annan satte på mig vita knästrumpor. Sen rullade vi iväg ner till operationsavdelningen där det väntade ytterligare tjugo personer (kanske inte tjugo...men många)

Jag låg på en brits och en massa huvuden dök upp framför mig som sa: "Hej hej, jag heter bla bla, jag är läkare, jag är sköterska, jag är narkosläkare, jag är...något annat och jag heter någonting.."

Jag hoppades bara att jag inte skulle få ett test efteråt, "Vem var med vid din förlossning?"

Jag tror att jag frågade fyra gånger om jag skulle bli sövd och fick samma svar varje gång; "Nej du ska få en ryggmärgsbedövning, Sätt dig upp, sätt fötterna på pallen, luta dig över kudden, här är en kudde, luta dig mot Oliver, andas, skjut ut ryggkotorna och andas".

Jösses....Ett direktiv i taget kanske..? Men som sagt, det gick undan så när läkaren sa; Nu blir det kallt, nu blir det varmt i rumpan, nu börjar dina ben kännas som sockerdricka, då kunde jag bara hålla med.

För så kändes det. Någon lyfte upp mina ben på britsen för det kunde jag inte göra på egen hand, sen satte de upp ett grönt skynke framför min mage så att vi inte kunde se något. Oliver satt bredvid mig, höll mig i handen och vi tittade på varandra. NU skulle vi få träffa vår bebis!!

Fyra minuter senare säger någon: Hej lille vän! och vi hörde gråt.

Någon visade upp ett kladdigt, blodigt litet bylte för oss och sa "Det är en flicka! Kom med mig pappa"

Oliver försvann och jag kände att jag gled in i ett mörker. 

Sen satt han plötsligt bredvid mig igen, en ren bebis i famnen och sa; Det blev en flicka!

Jag minns att jag log och sa "Underbart" innan jag gled in i mörkret igen.

Jag blev skjutsad till uppvaket där Oliver sen kom ner med vår Rebecka. Jag hade fruktansvärt ont i min högra axel och jag kunde inte sitta upp så jag kunde inte hålla henne, jag kunde bara klappa lite på henne. 

Straxt innan nio på kvällen rullade de upp mig på förlossningen igen och jag fick äntligen henne i mina armar.

Ljuvliga lilla tjej.... Så underbar, så söt, så perfekt.

Oliver hade suttit med henne mot sitt bröst så att hon fick hud mot hud direkt. Tydligen är det något som mamman ska göra annars, men nu gick ju inte det, så han fick den äran. 

Jag och Rebecka har tagit igen det nu, tror jag, vi har kelat och myst väldigt mycket.

Nu har vi varit hemma i en vecka, vi börjar landa i vardagen och det blir lättare och lättare för mig att röra mig. Rebecka skämmer bort oss med att sova mycket och vara allmänt underbar. Jag vet att det kommer att ändras, vi kommer att ha sömnlösa nätter när vi inte vet varför hon gråter, sen kommer det att ändras igen och hon kommer att sova ordentligt i hela nätter. Så är livet, jag är beredd på det. Jag är redo.