Jag har läst en bok! 

Eller jag har läst många böcker, speciellt nu när man går här hemma och bara väntar, men denna boken har satt spår i mig. Vissa böcker gör ju det, de griper tag i ens hjärta och etsar sig fast där. Jag har läst många bra böcker som jag verkligen rekommenderar, men ibland dyker det upp en bok som är så fantastiskt bra att den lämnar en förstummad i flera timmar efter att man har slutat läsa...

Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska också.

"Me before you" av Jojo Moyes - "Livet efter dig" heter den på svenska (jag förstår inte riktigt varför den har fått det namnet av översättaren, för det är bara det sista kapitlet som handlar om "mitt liv efter dig". Men skit samma, det är en underbar bok!

Lou bor i en liten stad i England. Hon har bott där i hela sitt liv och inte ens varit på semester någon annanstans, man får veta hur det kommer sig men jag tänkte inte avslöja det, hon jobbar i ett café, typiskt engelskt café och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar trots att hon är tjugosju år. Det är egentligen inte konstigt att man bor hemma hos sina föräldrar tills man gifter sig i England. Jag har en kompis som är trettiofyra och fortfarande bor hos sina föräldrar... Men det var inte det jag skulle skriva om.

Lou förlorar sitt jobb och behöver då ett nytt, och blir anställd som personlig assistent/sällskapsdam till en trettiofemårig man - Will - som varit med om en olycka som skadade hans fjärde och femte kota, vilket gjort honom till helt förlamad från nacken och ner. 

Historien handlar om hur Will och Lou lär känna varandra vilket inte är helt enkelt..och så småningom blir kära.

Jag vet inte om jag ska avslöja slutet...?

Ja ok..jag berättar lite....

Innan Will blev påkörd så hade han ett fantastiskt liv, han var otroligt framgångsrik, reste jorden runt och upplevde ofantligt många saker. Han har självklart svårt att acceptera att han nu är handikappad och rullstolsbunden och har bestämt sig för att åka till Schweitz, till en av dessa privata kliniker där man kan få assistans i att begå självmord.

Men han lovar sina föräldrar att ge sitt liv - och dem - ett halvår.

Så därför anställs Lou...för att få Will att ändra sig, Wills föräldrar hoppas att hon ska visa honom att livet är värt att leva. Jag förstår hans föräldrars förtvivlan och desperation att få sin son att vilja leva, men det är inte riktigt rättvist att lägga en sån förväntan på en annan människa, speciellt att inte berätta det för Lou när hon blir anställd.

I allafall, början av boken är ganska rolig, de första två tredjedelarna skrattade jag ofta, sen slog allvaret mig.

Lou och Will blir kära, Lou tror verkligen att han kommer att ändra sig, vilja fortsätta leva, tillsammans med henne...

Men det vill han inte... Han är kär, han älskar henne, men han vill inte ha ett liv i en rullstol, han vill inte ha ett liv där han måste ha hjälp med ALLT och inte kunna ha sex längre.

Han vill dö.

Och det gör han.

Att skriva att jag grät är en underdrift, jag skakade, mitt ansikte var vått av tårar och - tyvärr - snor, jag hade lite svårt att andas. Jag var tvungen att lägga ner boken ett par gånger och samla mig, fortsätta läsa, fortsätta gråta och sen lägga ner boken för att fokusera på min andning.

Det var fruktansvärt och underbart att läsa... Jojo skrev sig verkligen rätt in i mitt hjärta.

Sen får vi väl se om jag gillar någon av hennes andra böcker, hon har ju skrivit några stycken.

Jag berättar vad jag tycker när jag har läst någon mer av henne.

Nu har jag börjat läsa "Förlåtelsen" av Hanne-Vibeke Holst. Har inte kommit jätte långt.... Kanske den är för tung just nu? Kanske får jag rota igenom mina boklådor och hitta något annat?

"Livet efter dig" av Jojo Moyes är i allafall en bok jag varmt rekommenderar! Inte bara rekommenderar, jag nästan kräver att ni ska läsa den! 

Jupp, jag är nu fyra dagar över tiden.... Att jag är trött på det är bara förnamnet. Men egentligen borde jag inte gnälla...Jag har en kompis som gick sexton dagar över och idag såg jag på facebook att en f.d klasskompis är inne på sin tolfte dag över tiden. Jag tror inte att jag hade orkat tolv dagar... Jag var hos bm igår, hon tyckte synd om mig eftersom jag varit lite dålig under helgen, magsjuk, feber, ja allmänt dålig helt enkelt. Så hon gjorde en s.k svepning. Det gjorde inte ont men det var ju inte skönt heller. Nu håller vi alla tummar att det kör igång. Vi har inte bokat en ny tid för nästa vecka men hon sa att jag får ringa dem på måndag om inget har hänt så ska hon kontakta sjukhuset för att få mig igångsatt.

Så vad är det som egentligen är jobbigast?

Jag har ganska ont.... Men smärtan hålls i schack med hjälp av värmekuddar.

Tröttheten...hmm jo...men jag har ju inga andra små barn som jag måste ta hand om, när Johannes och Olivia är här så klarar de sig själva, så jag kan sova när jag behöver och det är ganska skönt att bara ligga och läsa en bok och sen somna med den över ansiktet.

Gråthormonerna? Ja, när de griper tag så ÄR det jättejobbigt, jag känner verkligen inte igen mig själv längre. I måndags vaknade jag kl 02:00 och var vaken tills Olivers alarm ringde, och tokgrät. Varför? 

Ja egentligen vet jag inte, jag var bara jätteledsen, det kändes som att mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen på mig. Jag satt i vardagsrummet, såg solen stiga över grannhusen och tänkte att jag är en väldigt illa omtyckt människa, jag har ingenting att erbjuda någon alls och detta lilla barn som snart ska komma har ingen bra vuxen förebild, inte i mig i allafall. Tankarna löpte amok och jag kunde inte stoppa dem. Det var fruktansvärt. När Oliver vaknade bäddade han ner mig och sa till mig att sova! Vilket jag gjorde, några timmar, när jag vaknade igen kom mamma och pappa hit och spenderade några timmar med mig vilket kändes jätteskönt och när Oliver kom hem igen mådde jag mycket mycket bättre och vi hade en härlig kväll med hämtmat och mys i soffan.

Men eftersom gråthormonerna inte slår till varje dag, inte ens varje vecka så upplever jag inte att det är det som är jobbigast....

Nej det jag har svårast att hantera, det som får mig att vilja skrika rätt ut är min kompis Elisabeth.... Som messar mig VARJE dag för att höra hur "det går" och om jag inte svarar på några timmar kommer nästa sms "Är allt ok??? Har inte hört ifrån dig, är du på sjukhuset? Jag är så orolig!!"

Jag har inget emot att mina vänner hör av sig, de flesta har vett att låta det gå ett par dagar emellan dock...Eller att prata om något annat än min försenade förlossning. Jag är inte jättesugen på att verkligen prata just nu, vilket jag har sagt till alla och ALLA har varit underbara och sagt att jag får ringa när som helst och det är helt upp till mig. Jag har sagt att sms eller messenger är bäst för mig och jag älskar att de inte glömmer mig, och det menar jag verkligen, men detta att prata i telefon eller träffas..det funkar helt enkelt inte just nu. Alla fattar och respekterar att detta är en kort period, alla utom Elisabeth (som jag har valt att kalla henne) hon MÅSTE prata med mig minst varannan dag, för hon är SÅ orolig för mig, saknar mig och längtar efter att träffa oss alla snart

Igår frågade jag henne varför hon är så orolig?

Kvinnor föder barn varje dag och har gjort sen urminnes tider... Missförstå mig inte, jag uppskattar att hon bryr sig och vill mitt bästa, men just nu känns det bara som att jag långsamt kvävs.. Det har väl också lite att göra med hormonerna att göra... Jag sa att jag kommer att höra av mig till alla mina vänner när bebisen är här och allt är under kontroll, men det var inte bra nog...Jag MÅSTE höra av mig så fort den första värken kommer och vi sen åker in till sjukhuset...

Eh, hm, tja...Njae jag tror inte det.... 

Idag ska jag bara sitta i soffan, titta på skräptv, dricka coca-cola och andas. Antagligen sova lite också. Förlossningsyoga kan antagligen också hinnas med.

Hoppas att ni har en bra dag och trivs med tillvaron.