Jupp, jag är nu fyra dagar över tiden.... Att jag är trött på det är bara förnamnet. Men egentligen borde jag inte gnälla...Jag har en kompis som gick sexton dagar över och idag såg jag på facebook att en f.d klasskompis är inne på sin tolfte dag över tiden. Jag tror inte att jag hade orkat tolv dagar... Jag var hos bm igår, hon tyckte synd om mig eftersom jag varit lite dålig under helgen, magsjuk, feber, ja allmänt dålig helt enkelt. Så hon gjorde en s.k svepning. Det gjorde inte ont men det var ju inte skönt heller. Nu håller vi alla tummar att det kör igång. Vi har inte bokat en ny tid för nästa vecka men hon sa att jag får ringa dem på måndag om inget har hänt så ska hon kontakta sjukhuset för att få mig igångsatt.

Så vad är det som egentligen är jobbigast?

Jag har ganska ont.... Men smärtan hålls i schack med hjälp av värmekuddar.

Tröttheten...hmm jo...men jag har ju inga andra små barn som jag måste ta hand om, när Johannes och Olivia är här så klarar de sig själva, så jag kan sova när jag behöver och det är ganska skönt att bara ligga och läsa en bok och sen somna med den över ansiktet.

Gråthormonerna? Ja, när de griper tag så ÄR det jättejobbigt, jag känner verkligen inte igen mig själv längre. I måndags vaknade jag kl 02:00 och var vaken tills Olivers alarm ringde, och tokgrät. Varför? 

Ja egentligen vet jag inte, jag var bara jätteledsen, det kändes som att mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen på mig. Jag satt i vardagsrummet, såg solen stiga över grannhusen och tänkte att jag är en väldigt illa omtyckt människa, jag har ingenting att erbjuda någon alls och detta lilla barn som snart ska komma har ingen bra vuxen förebild, inte i mig i allafall. Tankarna löpte amok och jag kunde inte stoppa dem. Det var fruktansvärt. När Oliver vaknade bäddade han ner mig och sa till mig att sova! Vilket jag gjorde, några timmar, när jag vaknade igen kom mamma och pappa hit och spenderade några timmar med mig vilket kändes jätteskönt och när Oliver kom hem igen mådde jag mycket mycket bättre och vi hade en härlig kväll med hämtmat och mys i soffan.

Men eftersom gråthormonerna inte slår till varje dag, inte ens varje vecka så upplever jag inte att det är det som är jobbigast....

Nej det jag har svårast att hantera, det som får mig att vilja skrika rätt ut är min kompis Elisabeth.... Som messar mig VARJE dag för att höra hur "det går" och om jag inte svarar på några timmar kommer nästa sms "Är allt ok??? Har inte hört ifrån dig, är du på sjukhuset? Jag är så orolig!!"

Jag har inget emot att mina vänner hör av sig, de flesta har vett att låta det gå ett par dagar emellan dock...Eller att prata om något annat än min försenade förlossning. Jag är inte jättesugen på att verkligen prata just nu, vilket jag har sagt till alla och ALLA har varit underbara och sagt att jag får ringa när som helst och det är helt upp till mig. Jag har sagt att sms eller messenger är bäst för mig och jag älskar att de inte glömmer mig, och det menar jag verkligen, men detta att prata i telefon eller träffas..det funkar helt enkelt inte just nu. Alla fattar och respekterar att detta är en kort period, alla utom Elisabeth (som jag har valt att kalla henne) hon MÅSTE prata med mig minst varannan dag, för hon är SÅ orolig för mig, saknar mig och längtar efter att träffa oss alla snart

Igår frågade jag henne varför hon är så orolig?

Kvinnor föder barn varje dag och har gjort sen urminnes tider... Missförstå mig inte, jag uppskattar att hon bryr sig och vill mitt bästa, men just nu känns det bara som att jag långsamt kvävs.. Det har väl också lite att göra med hormonerna att göra... Jag sa att jag kommer att höra av mig till alla mina vänner när bebisen är här och allt är under kontroll, men det var inte bra nog...Jag MÅSTE höra av mig så fort den första värken kommer och vi sen åker in till sjukhuset...

Eh, hm, tja...Njae jag tror inte det.... 

Idag ska jag bara sitta i soffan, titta på skräptv, dricka coca-cola och andas. Antagligen sova lite också. Förlossningsyoga kan antagligen också hinnas med.

Hoppas att ni har en bra dag och trivs med tillvaron.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag inser att jag glömde lägga upp den viktigaste bilden från NY!!! Här är hon, hon som artikeln handlade om som jag läste när jag var femton... Hon som jag ville se. Nästa gång ska jag ta färjan ut till henne. Ta på henne, åka upp i kronan. S...

Vi är hemma. Väskorna uppackade. Tvättmaskinen går varm och vi har ätit köttbullar med makaroner. Tillbaka till verkligheten, tillbaka i mitt älskade Svenssonliv. Vi har haft en fantastisk vecka. Jag är så glad att jag äntligen har fått uppleva ...

Idag är det muntert här.... Sitter och tittar på whiteboardtavlan där någon har skrivit lite "peppmeningar".... "Vi har gjort ont så länge vi har funnits" "Den som lider får se" "Vi har inte ärvt grymheten, fulheten och elakheten från våra förä...

Känslan när man får veta att någon som är två år yngre än en själv ska bli farmor..... ...

Idag är en ny dag, jag känner mig lite dum efter gårdagens blogginlägg.. Jag läste precis vad jag hade skrivit och jag låter ju lite lagom desperat och allmänt galen... Men.... Det är väl så ibland, man säger/skriver något som inte är riktigt genomtä...