Jag är hemma hos Oliver och barnen igen. Det är härligt att vara i storstan, men att komma hem känns ändå underbart. På vägen hem i bilen satt jag och tänkte, på mina tjejkompisar, hur fantastiska de är och hur lyckligt lottad jag är som har dem. Och jag önskar att jag kunde träffa dem oftare, varje vecka! 

Men alla har ju ett liv med familj, en del har barn, två, tre eller fyra stycken och då blir det ju svårt att "pussla" med olika aktiviteter, dagis, skola, läxa...ja m.m m.m Även utan barn så kan man inte träffas hur lätt som helst. Partners, föräldrar, partners föräldrar, syskon och egna aktiviteter tar tid. Så är det bara. 

Och sen kom tanken; "Tiden räcker inte till, jag önskar att dygnet hade fler timmar och veckan fler dagar" Självklart ska dessa timmar och dagar inte ägnas åt arbete utan enbart vänner och nöjen!

Är man medelålders när man önskar att man hade mer tid?

Tog jag precis steget in i medelåldern??

Hu!!

Men visst är det underbart att spendera kvalitetstid med vänner? Man får sån energi och lyckoendorfinerna formligen sprutar ur kroppen. Man får prata av sig, även om man inte har några direkta bekymmer som tynger en, så är det alltid skönt att prata om sin knäppa chef eller hur mycket man längtar efter att börja sin föräldraledighet.

Så! Eftersom jag inte kan få fler timmar på dygnet eller fler dagar i veckan så röstar jag på reducerad arbetstid. Fyra dagars arbetsvecka och bara sex timmar varje dag. Jag behöver tid med mina tjejer! Så är det bara!

Vad behöver Du för att må bra?

Jag har aldrig kallat mina föräldrar för mor och far, de är mamma och pappa. Men det lät bättre med mor och far i rubriken....

Jag är här i allafall, i deras lägenhet. Där jag växte upp och som jag alltid kommer att kalla mitt föräldrahem. Mina föräldrar är i Kambodja och firar att pappa har nu slutat jobba och ska vara pensionär på heltid, så jag lånade deras lägenhet och hade tjejmiddag ikväll. Det har varit jättemysigt, antagligen precis vad jag behövde. Nu har alla gått, jag har diskat och plockat undan och här är knäpptyst. Strumpbyxorna åkte av och jag har vankat omkring här och sett på deras hem på ett annat sätt än vad jag gjort när de är hemma. Jag letade efter en extra tandborste eftersom jag glömde min hemma och jag hittade nog trettio stycken, i en liten sminkväska. Men jag hittar ingen tandkräm, inte heller hittar jag rengöringskräm eller ansiktskräm. Eller jo det gör jag, min mamma ser alltid till att ha ett lager av hudvårdsprodukter (precis som jag själv, det är nog ärftligt) men de är inte öppnade än. Jag vet inte om jag kan vara så fräck att jag öppnar en  ny förpackning? Det är liksom något heligt över det.

Andra hudvårdsfanatiker vet vad jag pratar om....

Jag är trött, saknar Oliver och på något lite underligt sätt saknar jag mina föräldrar. Det känns konstigt att sova här när de inte är hemma. Vemodigt på något sätt. Jag har i min jakt på tandkräm och nattkräm letat/rotat igenom min mammas garderob, hittat en låda fullproppad med små flaskor av schampoo och balsam, nål och tråd och tvålar i små askar eller i silkespapper. Allting från hotell de har bott på under årens lopp.

När skulle hon använda dem...?

Jag har hittat en låda med små necesärer, plånböcker och väskor i varierande storlek och jag inser att hon har sparat dem till mig. Utav kärlek. Det kan ju finnas en chans att jag en dag behöver just en sån speciell necesär, och då är det ju tur att hon har sparat på den i fyra år, den har legat där i garderoben och väntat på mig.

Men allt hon gör, är utav kärlek, för hon tänker på mig och vill mitt bästa.

Jag älskar min mamma, jag blir alldeles varm i magen när jag tänker på henne.

Gravidhormonerna gör sitt för att få mig att känna mig ensam och nere, längtar hem till Oliver.

Det är nog bäst att jag loggar ut och går och lägger mig.

Ska bara hitta ansiktskräm......