Här är vi,

Var är ni?
Japp, vi är på semester i Turkiet! (Nu litar jag på att ingen av er gör inbrott i vårt hus under tiden vi solar oss....)
Det är varmt, ljuvligt. Maten är god och sällskapet det bästa. Så vi har det fantastiskt!
Vi åkte från Sverige i måndags kväll, då regnade det och jag frös. Vi anlände till vårt hotell kl 04:15 i tisdags morse. Varmt och härligt.
Elin var jätteduktig under hela resan, jag är så lättad att det inte var för jobbigt för henne.
Vi sov några timmar sen dök vi ner i vågorna och låg på stranden och vid poolen hela dagen.
På kvällen åt vi en fantastiskt god middag innan underhållningen började på terrassen. "World och dance" hette det...

[Bild]

Ja vad ska man säga?
Typisk hotellunderhållning, inte särskilt bra, men de dansade bättre än vad jag gör. Så jag ska inte klaga.
Nu väntar en härlig massage på mig, så jag får uppdatera er mer senare.
Hej så länge

För ungefär en månad sen sprang min Thomas en mil, Änglamilen som går här uppe varje år i slutet av Maj.
Jag hade egentligen också tänkt springa, men jag har haft så vansinnigt ont i höfterna så jag har inte kunnat träna, så det blev helt enkelt inte så.
Men jag är otroligt stolt över min sambo dom sprang på under en timme. 58:47:32 eller något liknande har jag för mig att det blev.

Några vänner från Malmö kom upp och killen sprang också. Jag och min kompis strosade i parken där start och mål var, det var mysigt men hade varit härligare om det inte hade regnat.
När vi gick där pratade vi om att bli äldre, inte för att vi känner oss gamla, inte i själen i allafall, men helt plötsligt börjar man känna att något händer i kroppen...
Ryggen och knäna börjar göra ont, man är tröttare än vad man var för fem år sen och magen lever sitt eget liv.
Är det så här att bli äldre...?
I så fall tyckte vi inte att vi behövde bli äldre, det räcker så här....

Glad midsommar på er! Hoppas att ni har haft en härlig dag. Elin fyllde ett år idag. Jag kan inte fatta vart tiden har tagit vägen...
För ett år sen var vi här...

Jag var livrädd för henne, trodde att hon skulle fatta eld av sig själv. Jag var också övertygad om att hon tyckte väldigt illa om mig.
Men jag avgudade henne från första sekund...

Vilket år det har varit... Jag har varit ledig och hemma med henne varje dag. Så ljuvligt det har varit att se henne växa och utvecklas, lära sig nya saker och upptäcka världen varje dag.
Hon har gått från helt hjälplös till en liten dam som vet vad hon vill och har en härlig humor. Jag vet, löjligt att säga att hon har humor när hon är ett år, men hon får mig att skratta högt varje dag.

Och här är vi idag, ett år senare, midsommarafton och jag är känslosam, nära till tårarna men även till skrattet.

Här med sin kusin som föddes en månad efter Elin. De kommer att växa upp som systrar nästan, vi hoppas att de kommer att ha massor av kul ihop och vara riktigt nära vänner.
Annars tvingar vi dem att gilla varandra!!! ?

Som sagt, jag hoppas att ni har en jättehärlig helg!
Imorgon kommer släkten hit för att fira med oss.

Åh idag är jag bara så otroligt gnällig! Jag bara MÅSTE skriva det av mig...

Det onda i min arm had INTE försvunnit, det är snarare värre. Det är svårt att bära Elin och hon känner att något är fel så hon vill bara vara på mig, klättra, klänga och kasta sig över mig, inte alls sitta still och mysa med en bok eller dylikt.

Jag fick besök av "auntie flow" i morse, så då tryter ju tålamodet ännu mer och jag vill bara lägga mig i en hög och gråta eller läsa en bok. Det blir ingen tur till Malmö för jag kan inte köra bil fram och tillbaka med denna arm.

Thomas jobbar, så jag är bara här hemma ensam med mitt gnäll.

Nu ska jag gnälla över min älskade sambo, jag kan göra det för jag vet att han inte läser bloggen..och jag litar på er som gör det att ni inte skvallrar för honom..!!

Men när han är hemma så gör han inget av "markservicen", han bara fixar med åvanvåningen och chillar på soffan med Elin. Så nu när jag är hemma har jag dubbelt så mycket att göra än om han hade slängt i en maskin tvätt, vikt torr tvätt eller åkt och handlat....

Eller bara bäddat sängarna...

Jag gnäller bara för att jag har en lite dålig dag, jag är inte missnöjd egentligen, han gör väldigt mycket här hemma, vi gör nog lika mycket här hemma, bara olika saker. Han bygger åvanvåningen vilket jag inte kan göra... Jag har inte den kunskapen eller intresset... För tillfället är det jag som gör det mesta av själva hushållsarbetet men det är snart klart där uppe, då hjälper han mig här nere mer.

Ibland när jag har haft det jobbigt med Elin eller sovit dåligt under natten så fixar han med mat och disk när han kommer hem från jobbet. Så han ÄR världens bästa sambo, världens bästa man för mig. Men vi måste väl alla få gnälla ibland..?

Jag är säker på att han skulle önska att jag hjälpte till lite mer där uppe om han är riktigt riktigt ärlig...

Men vi har det bra som vi har det, det säger vi ofta till varandra.

Nu har mina föräldrar varit här, de tog Elin till gungorna i parken och ska handla till mig på vägen tillbaka.

Jag, vad ska jag göra?

Blogga, läsa och sova.....

Jag blir så bortskämd av min familj... Verkligen.

Nu har jag gnällt färdigt tror jag.

Jag tänkte lägga upp en video, det var länge sen.

Såg ni något av prinsbröllopet? 

Såg ni Sofias sång till Carl-Philip (prins CP som några av mina vänner kallar honom)?

Den var så fin!! Visst är det så kärleken till rätt person känns. Kolla här:

Jag blir så varm i hjärtat när jag ser och hör den, Molly Sandén sjunger ju så fint. Undrar när hon och Danny Saucedo ska gifta sig...

Kanske kanske jag hinner före.....

Nu ska jag stänga datorn och läsa min bok.

Hoppas ni har en fin dag.

Ikväll är jag nerbäddad hemma. Mitt barn har äntligen somnat. Tredje kvällen på rad som hon har haft problem att somna. Natten till idag somnade hon tydligen inte förrän vid 02....
Medans jag låg på jobbet och sov som en stock.... Så skönt det var....
Nu ligger jag här dock, insmord i liniment och med en vetekudde på axeln. Jag vet inte vad som har hänt, men ont gör det... Jag hoppas det går över snabbt. Jag vaknar gärna imorgon och känner mig som vanligt, jag bara säger...
Ska ju till Malmö på bokcirkel imorgon, då kan man inte ha ont i axeln...
Jag ska försöka sova bort detta.
Sov gott alla ni där ute.

Så, då har jag bäddat ner mig i personalsängen. Ska vara här till kl 08:30 imorgonbitti. Då kör jag hem efter ett 24 timmars pass. Det går bra, dagen har varit lugn, jag har läst en del vilket har varit härligt.
Nu börjar längtan efter min unge bli lite jobbig. Jag vill nosa henne i nacken, höra henne snusa och känna hennes varma andedräkt mot min kind.

Jag vet att hon är trygg hemma hos sin pappa, jag önskar bara att jag också var där. Men men, det är snart morgon.
Jag inbillar mig att jag ska få sova rätt bra i natt, utan katt som buffar på mig och utan bebis som gnyr i sömnen...
Bara för det så blir väl inatt den värsta natten på länge...
Bäst att jag släcker nu då.
Ögonlocken är tunga och vill inte riktigt hålla sig öppna, så jag önskar er alla en god natt och visar en bild till på mitt ljuva härliga barn.
Sov gott.

Solen? Är den här för att stanna?
För att värma våra frusna nästippar, låta oss ta av oss alla lager av kläder? Stilla vinden?
Låta oss njuta och bränna vårt skinn?

Om en vecka åker vi till Turkiet. Där är det definitivt varmt. Det ska bli så ljuvligt, vi fem i den närmaste familjen, mina föräldrar och Thomas mamma. För en veckas avkoppling och slippa laga mat och tvätta.
När vi sen kommer hem hoppas jag att sommaren har slagit sina klor i Sverige och det inte är en fråga om "är detta sommaren..."?
Istället börjar folk pusta och sucka över att det är för varmt.
Bara i Sverige....

Var det inte någon känd gammal man - typ Jarl Kulle - som läste en dikt för länge sen som hette "Tiden"?
"Tiden, man kommer inte undan. Man kan inte undvika den. Den finns där, bredvid oss"

Eller var det "Döden"?
Ja jag vet inte, men vi kommer varken undan tiden eller döden. Vi fyller år, vi gifter oss, vi dör. Andra fortsätter att fylla år, att gifta sig och även dö. Fastän vi inte längre är med.
Djupt?
Ja, förlåt.. Jag känner mig lite nedstämd ikväll. Hjärnan snurrar på högvarv. Prins Carl-Filip gifte sig igår med sin Sofia. Jag såg hennes klänning den var vacker tycker jag, jag blir rörd av bröllop fortfarande. Mamma frågade om det är för att jag blir allmänt rörd eller om det är för att jag ser mitt eget bröllop sakta försvinna i horisonten?
Det är lite av båda faktiskt...
Jag såg på Facebook idag att en f.d kollega också gifte sig igår. Med en man från en mc-klubb. I kyrkan.
Är jag gammaldags nu som tycker att det är lite skevt...? Han står i sin klubbjacka, skinnbrallor, dödskallar och tatueringar i ansiktet framme vid altaret och gifter sig med en botoxinjecerad tjej med otroligt stora siliconimplantat. Nu låter det som att jag inte tycker att de hör hemma i kyrkan och det är inte så jag menar. Alla som vill gå till kyrkan ska göra det tycker jag. Det spelar ingen roll hur man klär sig, hur man ser ut eller om man är tatuerad. MEN vad jag undrar är ju om man har på sig något som det står "helvetets portar öppnas" (eller liknande) varför skulle man då vilja komma till en kyrka..?
Det var bara det jag undrade..

Min kära sambo har fyllt år. Han är nu "gubbe" tydligen.
Vi brukar ha trevliga familjeträffar med hela familjen. I år hade jag i smyg bjudit in några av hans vänner. Som en överraskning.
Som tur är blev han jätteglad över denna överraskningen...
Jag hade bakat tårta...

Jag gjorde mitt bästa... Tänkte att det kan ju inte vara så svårt....
Mm, som sagt, jag gjorde mitt bästa, det är väl det som räknas...? Tur att han älskar mig, haha

En av mina närmsta vänner förlorade sin pappa i november. Han hade cancer och hade varit sjuk i många år, så det var väntat. Sorgen blir ju inte mindre när den väl kommer, men livet är så grymt ibland.
Hon hade väl precis börjat andas igen när beskedet kom att hennes mammas man var drabbad av leukemi. Cancer i blodet. De fick beskedet i slutet på mars, och för fyra veckor sedan gick även han bort. Detta kom mer som en chock. En frisk man blir sjuk och dör inom loppet av fyra månader. Det är så grymt.
Jag tänker ofta på min vän, tänker att jag ska skriva och ringa oftare. Inte bara till henne, men till alla vänner. Man ska visa hurdan bra vän man är, höra av sig, ta initiativ till träffar och umgänge. Pressen jag lägger på mig själv håller på att kväva mig långsamt. För det är bara jag, ingen annan som kräver detta av mig. Som kräver att hemmet ska vara perfekt, barnen lyckliga och harmoniska, sambon nöjd och tillfredsställd och bankkontot inte helt tomt.
När sen trycket över bröstet blir för hårt, suset i öronen för högt och jag inte längre andas med magen utan bara nätt och jämt drar in luft i strupen innan den pressas ut igen, då tänker jag att jag " ska bara sitta ner fem minuter, så går det över"

Som sagt, tiden, livet, döden rullar på. Vänner fyller år, lever vidare utan att sakna en alltför mycket, andas in lukten av blommor och njuter av ett stilla eller hektiskt liv.

Man äter middag på stranden och tackar universum för denna underbara gåva jag har fått till låns.
För jag lånar henne bara tills den dagen hon klarar sig på egen hand.
Förhoppningsvis behöver hon sin mamma lite då och då även efter att hon är 30....