Så fort tiden går... Det känns som om jag bloggade i förrgår... Men det gjorde jag ju inte... Det är väl inget jättespännande som har hänt egentligen, mitt liv tog en snabb vändning för snart två år sen, men visst har det hänt saker som är värda att nämnas....
Vi har haft kalas för tolvåringen som blev tonåring.. Kalas i min nya familj är.... Jag vet inte hur jag ska beskriva dem, det är nog bäst att bara säga att det är annorlunda om man jämför med hur min familj har firat förr.
Jag har ju inga syskon, så födelsedagar har tidigare inneburit att jag och mina föräldrar ätit middag ihop och ofta en bakelse efteråt. Mysigt, lugnt och stilla.
Nu har jag ju en något större familj.... Thomas har tre syskon som alla har familjer, hans mamma och pappa som är skilda och omgifta. Sen har han ju en f.d fru också, som är med och firar barnens födelsedagar. Så två gånger om året är vi tjugosju personer som umgås på ett lite underligt sätt.
Alla är väldigt trevliga, jag och barnens mamma kommer bra överens, det är inget konstigt eller krystat när vi ses. Men det är en bizarr känsla att ha min sambos f.d svärföräldrar i mitt hem... Och hans f.d svåger och deras mormor....
De firar fortfarande tillsammans för barnens skull och det ska vara så. Allt för deras skull. Men som sagt, det är en bizarr känsla...
Är det någon annan som upplever detta eller liknande?
Är jag överdrivet känslig?
Ska jag bara finna mig i att hans f.d svärmor kommer hit?
Det spelar väl ingen roll egentligen..? Det är två gånger vartannat år, jag kan ju skita i det om inget annat.