Inatt, när jag låg vaken och strök min dotter över ryggen, så började jag tänka. Vilket sen vände till grubblerier och istället för att somna om med näsan mot hennes kind, malde tankarna hål i huvudet.
Tankar på jobbet, framtiden och livet i största allmänhet.
Jag trivs med mitt jobb, typ... Jag trivs med själva jobbet, jag trivs att jobba som personlig assistent, jag trivs att jobba dygn eftersom det innebär att jag får mycket ledig tid... Men jag känner att jobba i "vikariepoolen" och inte veta om man ska jobba eller inte, det tär... Det sliter.... Kanske mest på mig.....?
Men det känns jobbigt att försöka planera något med familjen.... Med dansuppvisningar, hockeymatcher, hästridning och dagishämtning...
Att ens tänka tanken om en fika med en vän eller ett par timmar på gymet finns inte på kartan... Inte just nu tyvärr.
Det tär på mig. Sliter mig i slamsor.

Jag inbillade mig att om jag jobbar på kontoret så skulle det bli mycket lättare. Att jobba 7-16 och sen jobba hemifrån om det skulle behövas. Men igår snackade jag lite med killarna som jobbar på kontoret med bemanningen och de målade upp en helt annan bild. De börjar ofta jobba kl 5 när klockan ringer, då stiger de upp och sticker iväg till kontoret. Sen jobbar de till sju eller åtta på kvällen.
Alltså inget för mig.

Undrar vad som kommer att hända med mig och min jobbsituation...
Som jag tidigare sagt... Tiden får utvisa...

Jag behöver blogga, jag behöver skriva. Jag behöver få ut det jag känner. Det som händer inombords, håller på att explodera men trycker undan.
Jag har ångest, som jag inte vet hur jag ska tackla eller vad jag ska göra. Så då gör jag det jag alltid har gjort. Äter. Som i ungefär fem sekunder dämpar, men sen fyrdubblar den istället.
Den där sucken av lättnad. Som sen förvandlas till ett avgrundsvrål och jag måste äta något mer. Som jag hoppas så innerligt ska vara den ultimata ångestdämparen.
Men det är den aldrig.

Jag är ute på hal is, eller tunn is. Jag känner att jag håller på att krascha. Jag är livrädd att krascha alldeles för hårt den här gången. Det är många som litar på mig, som behöver mig, som förväntar sig att jag ska vara där.
Och jag vill vara där. Jag vill vara där varje minut och hjälpa, stötta, torka tårar och skratta tillsammans.
Jag klarar det. Måste och vill klara det.
Men tiden med mig själv.....med vänner..... Om jag har några vänner kvar...? Jag har aldrig tid att träffas...
Jag har alltid resonerat att "om man vill så kan man"
Men......det är inte riktigt sant....snälla säg att någon där ute håller med mig.... Avståndet gör sitt. Trots att jag bara bor en timmes bilfärd från dem, så ses vi så sällan. Jag undrar om det varit lättare om jag flyttat femtio mil bort.... Hade mitt samvete varit lättare då? Inte gnagt så mycket? Hade jag tagit bättre hand om mig själv då?
Hur gör man? Hur tar man bättre hand om sig själv?