Så, då har jag bäddat ner mig i personalsängen. Ska vara här till kl 08:30 imorgonbitti. Då kör jag hem efter ett 24 timmars pass. Det går bra, dagen har varit lugn, jag har läst en del vilket har varit härligt.
Nu börjar längtan efter min unge bli lite jobbig. Jag vill nosa henne i nacken, höra henne snusa och känna hennes varma andedräkt mot min kind.

Jag vet att hon är trygg hemma hos sin pappa, jag önskar bara att jag också var där. Men men, det är snart morgon.
Jag inbillar mig att jag ska få sova rätt bra i natt, utan katt som buffar på mig och utan bebis som gnyr i sömnen...
Bara för det så blir väl inatt den värsta natten på länge...
Bäst att jag släcker nu då.
Ögonlocken är tunga och vill inte riktigt hålla sig öppna, så jag önskar er alla en god natt och visar en bild till på mitt ljuva härliga barn.
Sov gott.

Solen? Är den här för att stanna?
För att värma våra frusna nästippar, låta oss ta av oss alla lager av kläder? Stilla vinden?
Låta oss njuta och bränna vårt skinn?

Om en vecka åker vi till Turkiet. Där är det definitivt varmt. Det ska bli så ljuvligt, vi fem i den närmaste familjen, mina föräldrar och Thomas mamma. För en veckas avkoppling och slippa laga mat och tvätta.
När vi sen kommer hem hoppas jag att sommaren har slagit sina klor i Sverige och det inte är en fråga om "är detta sommaren..."?
Istället börjar folk pusta och sucka över att det är för varmt.
Bara i Sverige....