För ungefär en månad sen sprang min Thomas en mil, Änglamilen som går här uppe varje år i slutet av Maj.
Jag hade egentligen också tänkt springa, men jag har haft så vansinnigt ont i höfterna så jag har inte kunnat träna, så det blev helt enkelt inte så.
Men jag är otroligt stolt över min sambo dom sprang på under en timme. 58:47:32 eller något liknande har jag för mig att det blev.

Några vänner från Malmö kom upp och killen sprang också. Jag och min kompis strosade i parken där start och mål var, det var mysigt men hade varit härligare om det inte hade regnat.
När vi gick där pratade vi om att bli äldre, inte för att vi känner oss gamla, inte i själen i allafall, men helt plötsligt börjar man känna att något händer i kroppen...
Ryggen och knäna börjar göra ont, man är tröttare än vad man var för fem år sen och magen lever sitt eget liv.
Är det så här att bli äldre...?
I så fall tyckte vi inte att vi behövde bli äldre, det räcker så här....