Det var väldigt länge sen sist, men inatt fick jag panikångest (eller kanske inte PANIK... men en kraftig ångestattack)
Jag vaknade, kände mig stressad och orolig. Klockan var kanske halv två.
Jag steg upp, drack vatten och försökte somna.
Efter en stund satte jag mig i badrummet, skrev ett blogginlägg och spelade Subway surf ett tag. Hoppades på att tröttheten skulle ta mig.
Vid tre gick jag tillbaka till sängen, där tankarna började snurra. Hjärnspöken kravlade fram ur sina hörn och helt plötsligt satt jag rätt upp i sängen och kunde inte andas.
Jag borde ha väckt Thomas, fått honom att hjälpa mig. Men jag kunde inte. Han förstår inte. Och jag kan inte prata med honom om det som gnager, det är ju han som gnager.

Jag är så väl medveten om hur tramsig och löjlig jag är. Och jag BORDE prata med honom om min rädsla. Som egentligen inte är en rädsla utan bara en önskan och en dröm så stark att den börjar ta över hela mig.
Jag vill att han ska fria.
Jag vill gifta mig nästa år.
Jag vill ha en stor fest, en magisk klänning och en vacker ring.
Jag vill bli friad till.
Jag vill få den bekräftelsen att det inte finns någon annan än jag i hans hjärta.

Jag måste pausa nu, få kontroll över andningen, andas i en papperspåse..


Varför påverkar detta mig så mycket?
För att jag blev dumpad "vid altaret"?
Jag sa till T en gång att om han får för sig att någon gång fria till mig så måste han vara helt helt säker på att han vet vad han gör, för han får inte lov att ångra sig. Jag skulle inte klara av att ta mig igenom ett sådant svek igen, inte från honom. Det var ganska längesen jag sa detta och han har inte friat än, så jag antar att han har bestämt sig för att han inte vill gifta sig igen.....
Men så har vi ju New York....
Han kanske har planerat någon då..?

Mitt huvud värker och jag mår illa.
Jag måste sluta, jag vet ju det....
Andas andas, in, ut, in, ut......

Det kommer att ordna sig, ett steg i taget, en dag i sänder....

Jag kan inte sova, sitter i badrummet, ångest kryper lite sakta runt i kroppen och alla i huset sover.
Jag har varit sjuk hela helgen. Konstigt sjuk.
I fredags hade jag typ maginfluensa, jag stannade kvar på jobbet och städade och spritade toan efter varje gång jag använt den. Det gick åt MYCKET toarengöring och handsprit, för att inte tala om toapapper...
Jag jobbar ju själv så jag tror inte att jag har smittat någon.
I lördags vaknade jag och mådde bättre men kände mig trött och hängig (inte jättekonstigt kanske...)
och efter en timme hade värsta förkylningen brutit ut. Jag snörvlade och snöt och snöt och snörvlade mig. Hela dagen gick jag omkring som i en dimma. Säng kl halv nio....

Igår var jag i stort sett återställd.
Vi tog en lång promenad i hembygdsparken och gungade och åkte kana sen fikade vi hos mina föräldrar.

Konstig dag, jag har känt mig ledsen och nere nästan hela tiden. Varje gång Elin grät så grät jag... Stackars liten såg väldigt förvirrad ut...

Nu sitter jag här, på det kalla badrumsgolvet, trött men oförmögen att sova.
Hur har ni det?
Någon annan som är vaken?

Små sylvassa tänder gör ont....

Greta gris har spelats flitigt

Lek i parken är skoj