Idag var vi på ultraljud. Vi skulle vara där kl nio, så jag hade ställt klockan på halv åtta. Oliver undrade igårkväll om det var tillräckligt med tid? Han tycker ju om att morna sig, snooza ungefär sjutton gånger innan han slutligen stiger upp. Jag gör då inte det... När klockan ringer eller skräller eller vad den nu gör så är jag vaken. Jag studsar i och för sig inte ur sängen, snarare snubblar med ögonen ihopknipta och hoppas att jag inte trampar på något. (Jag får nu en mental bild av mig själv som trampar på legobitar mitt i natten om några år... Usch) 

I allafall, jag lovade min kära att jag skulle vakna innan klockan ringde och morna honom (nu syftar jag INTE på något snuskigt här alltså...Skäms på er om det var det ni tänkte...) så som sagt, jag vaknade innan alarmet satte igång, låg och mös med Oliver och en kvart innan det var dags för klockan att ringa steg jag upp och kokade ägg. Till Oliver. Själv hatar jag ägg. Sen körde vi till sjukhuset och vår tid för ultraljud.

Jag var ganska spänd, jag har haft lite spänningar i magen ett par dagar nu och det var en liten, pytteliten röst som, ganska tyst i och för sig men ändå, mumlade; Tänk om något är fel...? Varför spänner det sådär?

Det var två barnmorskor idag, det var Ann-Margret, som jag träffade innan jul också och en yngre tjej som jag tyckte mig känna igen. Vi blev invisade i ett rum och jag fick gele på magen och sen såg vi vår bebis på en platt-tv som satt på väggen nästan uppe vid taket mitt emot oss. Det är verkligen häftigt...att se en liten varelse som växer i min mage, som ligger där och sparkar och sväljer fostervatten. För det gör denna krabat, kanske alla bebisar gör det? Men det ser lite roligt ut när man ser hur den ligger och öppnar och stänger munnen om och om igen.

Barnmorskan tittade på hjärtat, det fanns ett med klaffar som öppnades och stängdes som de skulle. Njurar, det fanns två. Hjärnan hade inga brock. Hon kunde se talamus sa hon till sin kollega och sen kopplade hon på blodkärlen så vi fick se den stora aortan och navelsträngen och dess fäste. 

Är det någon som fattar vad jag säger?? För jag och Oliver var som frågetecken. Men vi fattade iallafall att allt såg ut som det ska, inga missbildningar eller kropsdelar som saknas. Vilket ju är rätt skönt.

"Det är en väldigt fin bebis ni har" avslutade hon hela "sessionen" med.

Ja det är väl egentligen alla bebisar... Hon skulle väl inte säga till någon att deras bebis faktiskt är ganska ful..?

Vi fick med oss tre bilder av vårt lilla troll. 

Nu undrar ni antagligen om vi vet eller ska ta reda på om det är en pojke eller flicka? Det vet vi inte, och vi ska inte ta reda på det heller. Jag är vansinnigt nyfiken, det ska jag inte sticka under stol med. Men nu känns det lite som att öppna sina julklappar i November om vi tog reda på det. Så det känns helt ok att vänta. Tidigare har det känts som att det är en pojke för mig, medans Oliver varit mer säker på att det är en flicka. Idag fick jag också en stark "flickkänsla" så vi får väl se i Juni, den 14:e Juni har vi fått som "exakt datum" (hur man nu kan säga att barnet definitivt kommer på ett visst datum..?)

Vi åkte hem till mig igen och stuvade in fyra lådor i Olivers bil innan jag gick till jobbet.

Efter jobbet gick jag hem till mina föräldrar och visade bilderna och pratade lite innan jag gick hem och lagade köttbullar och craschade i soffan. Nu när klockan närmar sig elva så har jag svårt att hålla ögonen öppna så det blir till att förflytta kroppen, som förövrigt blivit tyngre, till sängen och sträcka ut mig där under täcket.

Hoppas att ni har en bra kväll.