Jag tänkte att jag skulle berätta hur det gick till när jag blev gravid. Eller nej...felskrivning.. Jag skriver inte om snuskiga detaljer, men jag tänkte berätta lite om de första dagarna och veckorna efter att jag fått reda på det. Vad jag kände och hur mina tankar gick....

Jag var ungefär fem veckor "över tiden" jag kände att jag antagligen borde kolla, för att vara tvåhundra procent säker.. Även om jag hade intalat mig själv de senaste tre veckorna att jag verkligen inte var gravid, jag var bara lite stressad och därför strejkade min kropp lite. Helt normalt, inget att oroa sig för. Jag sa till Oliver att jag skulle göra testet, men lämnade stickan inne på vasken i badrummet så vi kunde kolla tillsammans efter de utsatta fem minutrarna.

Det var nog de längsta fem minutrarna jag någonsin varit med om. Jag kunde inte gå in i badrummet, Oliver fick gå in först, vi tittade på pappret, vi tittade på stickan, där var två skarpa linjer. Oliver kramade mig, skrattade och sa: "Vi ska bli föräldrar älskling!" Jag var knäpptyst, jag kunde inte få fram ett ljud, det var som om någon skurit av mig tungan. Till slut sa Oliver; Älskling är du ok med detta?"

"Uhmm, jo..jag tror det" det var bara så många känslor som helt tog över mig..;

• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi bor inte ihop - än
• Vi är närmare 40 än 30
• Vi har bara känt varandra i tre månader
• Vi har bara känt varandra i tre månader!!!!!!

Men det spred sig en värme i magen på mig och jag kände ett litet leende som började spela på mina läppar.. Så jo, jag var nog ok med det.

Den natten drömde jag att vi var i Olivers och hans f.d frus gamla hus, Louise från England kom för att berätta för mig att Oliver hade lämnat mig, han och hans ex hade hittat tillbaka till varandra och skulle vara tillsammans igen. Jag tittade ut genom fönstret och såg dem försvinna över ett fält med barnen, skrattandes och uppenbarligen otroligt lyckliga. Sen vaknade jag, men inte helt, jag låg kvar i sängen och hade den där fruktansvärda ångestkänslan kvar i kroppen av att ha blivit sviken och dumpad - igen. Då vaknade jag ordentligt, insåg att Oliver låg bredvid mig och att det bara varit en dröm, en sån lättnad! Jag kröp tätt intill Oliver och lade hans arm runt mig. Han vaknade såklart och undrade om jag var ok? Jag berättade om den dumma drömmen och han strök mig över håret och höll om mig tills jag somnade igen.

De följande dagarna började en annan oro att växa dock, jag har ju varit gravid förut, men aldrig fått behålla barnet, så en del av mig, den del som skyddar mitt hjärta förmodar jag, sa: "Ta det lugnt, du får nog inte behålla det här heller" Så jag gick - faktiskt - och väntade på ett missfall. På den där smärtan i magen och blödningen som jag upplevt fyra gånger tidigare. Det var några jobbiga veckor, vi hade bara berättat för våra föräldrar, jag ville inte behöva berätta för alla mina vänner att lyckan var kortvarig och nu fanns det inget barn längre. Efter ett par veckor sa Oliver till mig att det nog var dags att ringa till min läkare och en barnmorska. Han är så fin, han kramade mig och sa det så mjukt; "Älskling det kommer att gå bra den här gången, du måste träffa en barnmorska snart. Så nästa dag ringde jag och fick en tid redan följande dag. När jag låg på britsen och hon vände skärmen mot mig sa hon: Ja titta där är ett foster, det är definitivt ett barn (Skönt att det är ett barn och ingen giraff, tänkte jag)

"Ser du det som blinkar där?"

"Eh ja, ja det gör jag"

"Det är barnets hjärta, det slår hårt och fint"

Då släppte något och tårarna kom, de strömmade ner för mina kinder och jag snyftade i handen, allt kommer att bli bra nu, jag kände det, han/hon kommer att klamra sig fast och vara kvar i min mage tills det är dags att komma ut. Den kvällen ringde jag även till Nelly och messade till Petra. Jag kände att det var dags att berätta för de närmaste vännerna. Då kände jag att det verkligen var på riktigt, jag ska ha barn, VI ska ha barn, en liten bebis som är hälften jag och hälften Oliver. Nu är jag redan i vecka 20, halva tiden har gått...

Det gick så snabbt, undrar om de resterande 20 veckorna går lika snabbt?