Jag har läst och hört av vänner och proffesionella att man har massor med hormoner som rasar runt i kroppen när man är gravid. Och dessa hormoner kan ställa till det för den gravida (och kanske de som råkar befinna sig i den gravidas omedelbara närhet) på olika sätt. Jag talar om de okontrollerbara känslostormarna.

Igår var en sån där hysterisk dag. Jag loggade in på facebook på morgonen och det första jag ser är ett foto från en av mina tjejkompisar som för tillfället befinner sig på okänd ort för en månads praktik. Busshållplatsen där hon ska ta bussen ifrån varje morgonen heter: Snopptorp. På riktigt! SNOPPTORP.

Vem kom på det namnet?? Vem kommer på namnen på diverse buss och tågstationer? De måste ha rökt på ordentligt när de kom på Snopptorp.. Flera gånger under dagen kom jag på mig själv att småfnittra när jag tänkte på det.

I slutet av dagen skrev jag på min egen facebookstatus: "Dagens skratt: En hållplats som heter Snopptorp"  och genast fick jag några inlägg om andra namn på platser i vårt avlånga land... Fittja, Trosa och Handen (som tydligen ligger MELLAN fittja och trosa....Tänk på det.....Jo, det är ganska kul..) och vinnaren..: Runkarp. Jag satt på mitt kontor och skrattade så tårarna rann.  Snälla gud, säg att detta är pga gravidhormoner... Låt inte mitt vanliga jag skratta så hysteriskt åt ett ortsnamn....

Igår förmiddag blev jag även utskickad av min chef att köpa fleecetröjor eftersom det är vansinnigt kallt på jobbet, så vi måste se till att våra brukare inte fryser. Jag fick en rekvisition och åkte iväg. Eftersom jag skulle betala med denna papperslap istället för kontanter eller kort tog det ju lite längre tid än vanligt, så det bildades snabbt en liten kö bakom mig. Vad som sen hände kommer att leva med mig för alltid....

Tanten i "min" kassa ropar till sin kollega: "MajLis, kan du ta det i tvåan?"

Till vilket MajLis svarar: "Så gärna"

Nu gjorde jag verkligen allt jag kunde för att hålla tillbaka skrattet, jag var ju trots allt på en "offentlig" plats... Men ni vet hur det blir när man försöker intala sig själv att det är verkligen en dålig idé att skratta.. Det blir ju ännu roligare..

Så jag gör ett sånt där Linus på linjen "sprut-skratt" och viker mig dubbel av skratt. Det gjorde ont i magen så hårt skrattade jag. Tanterna tittade på mig som om jag inte var riktigt klok (och det var jag ju inte heller..) som tur var stod det en kille bredvid mig som också hade hört det hela och tydligen har samma tramsiga, sunkiga humor som jag.. Men han kunde iallfall halvt hålla sig lite och gapskrattade inte som jag gjorde. 

Jag undrar hur många som igårikväll fick höra om den skvatt galna kvinnan som skrattade så hon spottade inne på Ekohallen...?

Imorse var det dags igen, då var jag som tur var själv, så ingen såg mig... Jag läste på min app för Aftonbladet om Hugh Grant som tydligen har barn med en svensk tjej i London. Men det som gör det hela så smaskigt skandalöst är att han ju faktiskt redan har en flickvän som han har två barn med!!! Vet ni vad hon heter? Inte den svenska tjejen (som heter Anna, inget kul där alltså) utan flickvännen, frun? jag kommer inte ihåg om det stod att de är gifta.. Men iallafall.. Hon heter Tinglan Hong. Japp... Tinglan..TINGLAN.

Jag förstår att hon är från Asien och det antagligen är lika vanligt att heta Tinglan där som det är att heta Anna här... Men kl 07.00 imorse var det hysteriskt roligt att inse att någon heter Tinglan. Jag strosade runt i lägenheten och sa det för mig själv; Tinglan, Tinglan, Tinglan.... 

Ja, så här är det i min värld för tillfället.

Hysteriskt...Lite jobbigt...Men rätt kul....

Än så länge har skrattet inte förvandlats till tårar, men det kanske bara är en tidsfråga..?

Det är rätt skönt att kunna skratta åt så banala saker, jag tycker det är väldigt jobbigt att inte träffa Oliver varje dag. När vi ses på fredag så har det gått fem och en halv dag... Han körde härifrån kl 12 i söndags, jag stiger av tåget hos honom kl 18:30 på fredag... Det känns verkligen varken kul eller ok... 

Så det är ju bättre att jag kan skratta i min ensamhet än att jag sitter och gråter för att jag saknar honom så otroligt mycket.

Nu är det dags för mig att inta ryggläge i sängen, eller rättare sagt sidoläge, det är inte så skönt att sova på rygg eller mage längre.