Så, då har jag bäddat ner mig i personalsängen. Ska vara här till kl 08:30 imorgonbitti. Då kör jag hem efter ett 24 timmars pass. Det går bra, dagen har varit lugn, jag har läst en del vilket har varit härligt.
Nu börjar längtan efter min unge bli lite jobbig. Jag vill nosa henne i nacken, höra henne snusa och känna hennes varma andedräkt mot min kind.

Jag vet att hon är trygg hemma hos sin pappa, jag önskar bara att jag också var där. Men men, det är snart morgon.
Jag inbillar mig att jag ska få sova rätt bra i natt, utan katt som buffar på mig och utan bebis som gnyr i sömnen...
Bara för det så blir väl inatt den värsta natten på länge...
Bäst att jag släcker nu då.
Ögonlocken är tunga och vill inte riktigt hålla sig öppna, så jag önskar er alla en god natt och visar en bild till på mitt ljuva härliga barn.
Sov gott.

Solen? Är den här för att stanna?
För att värma våra frusna nästippar, låta oss ta av oss alla lager av kläder? Stilla vinden?
Låta oss njuta och bränna vårt skinn?

Om en vecka åker vi till Turkiet. Där är det definitivt varmt. Det ska bli så ljuvligt, vi fem i den närmaste familjen, mina föräldrar och Thomas mamma. För en veckas avkoppling och slippa laga mat och tvätta.
När vi sen kommer hem hoppas jag att sommaren har slagit sina klor i Sverige och det inte är en fråga om "är detta sommaren..."?
Istället börjar folk pusta och sucka över att det är för varmt.
Bara i Sverige....

Var det inte någon känd gammal man - typ Jarl Kulle - som läste en dikt för länge sen som hette "Tiden"?
"Tiden, man kommer inte undan. Man kan inte undvika den. Den finns där, bredvid oss"

Eller var det "Döden"?
Ja jag vet inte, men vi kommer varken undan tiden eller döden. Vi fyller år, vi gifter oss, vi dör. Andra fortsätter att fylla år, att gifta sig och även dö. Fastän vi inte längre är med.
Djupt?
Ja, förlåt.. Jag känner mig lite nedstämd ikväll. Hjärnan snurrar på högvarv. Prins Carl-Filip gifte sig igår med sin Sofia. Jag såg hennes klänning den var vacker tycker jag, jag blir rörd av bröllop fortfarande. Mamma frågade om det är för att jag blir allmänt rörd eller om det är för att jag ser mitt eget bröllop sakta försvinna i horisonten?
Det är lite av båda faktiskt...
Jag såg på Facebook idag att en f.d kollega också gifte sig igår. Med en man från en mc-klubb. I kyrkan.
Är jag gammaldags nu som tycker att det är lite skevt...? Han står i sin klubbjacka, skinnbrallor, dödskallar och tatueringar i ansiktet framme vid altaret och gifter sig med en botoxinjecerad tjej med otroligt stora siliconimplantat. Nu låter det som att jag inte tycker att de hör hemma i kyrkan och det är inte så jag menar. Alla som vill gå till kyrkan ska göra det tycker jag. Det spelar ingen roll hur man klär sig, hur man ser ut eller om man är tatuerad. MEN vad jag undrar är ju om man har på sig något som det står "helvetets portar öppnas" (eller liknande) varför skulle man då vilja komma till en kyrka..?
Det var bara det jag undrade..

Min kära sambo har fyllt år. Han är nu "gubbe" tydligen.
Vi brukar ha trevliga familjeträffar med hela familjen. I år hade jag i smyg bjudit in några av hans vänner. Som en överraskning.
Som tur är blev han jätteglad över denna överraskningen...
Jag hade bakat tårta...

Jag gjorde mitt bästa... Tänkte att det kan ju inte vara så svårt....
Mm, som sagt, jag gjorde mitt bästa, det är väl det som räknas...? Tur att han älskar mig, haha

En av mina närmsta vänner förlorade sin pappa i november. Han hade cancer och hade varit sjuk i många år, så det var väntat. Sorgen blir ju inte mindre när den väl kommer, men livet är så grymt ibland.
Hon hade väl precis börjat andas igen när beskedet kom att hennes mammas man var drabbad av leukemi. Cancer i blodet. De fick beskedet i slutet på mars, och för fyra veckor sedan gick även han bort. Detta kom mer som en chock. En frisk man blir sjuk och dör inom loppet av fyra månader. Det är så grymt.
Jag tänker ofta på min vän, tänker att jag ska skriva och ringa oftare. Inte bara till henne, men till alla vänner. Man ska visa hurdan bra vän man är, höra av sig, ta initiativ till träffar och umgänge. Pressen jag lägger på mig själv håller på att kväva mig långsamt. För det är bara jag, ingen annan som kräver detta av mig. Som kräver att hemmet ska vara perfekt, barnen lyckliga och harmoniska, sambon nöjd och tillfredsställd och bankkontot inte helt tomt.
När sen trycket över bröstet blir för hårt, suset i öronen för högt och jag inte längre andas med magen utan bara nätt och jämt drar in luft i strupen innan den pressas ut igen, då tänker jag att jag " ska bara sitta ner fem minuter, så går det över"

Som sagt, tiden, livet, döden rullar på. Vänner fyller år, lever vidare utan att sakna en alltför mycket, andas in lukten av blommor och njuter av ett stilla eller hektiskt liv.

Man äter middag på stranden och tackar universum för denna underbara gåva jag har fått till låns.
För jag lånar henne bara tills den dagen hon klarar sig på egen hand.
Förhoppningsvis behöver hon sin mamma lite då och då även efter att hon är 30....

Gissa var jag har varit ikväll....
På mitt nya jobb ?
Japp, jag ska börja jobba igen. Det känns bra, samtidigt som jag har megaångest. Men jag tror det kan bli bra ändå... Jag ska jobba som personlig assistent, vilket egentligen var det sista jag ville jobba som. Men man jobbar dygnspass vilket innebär att när man jobbar heltid jobbar man sju pass i månaden... Jag får jättemycket tid med familjen ändå vilket känns viktigt.
Det är hittills ett sommarvikariat, sen får vi se vad som händer i september.
Men när man väl har fått in en fot i kommunen så kommer man aldrig därifrån har jag hört. Så håll tummarna...