Idag har mina föräldrar varit gifta i 40(!) år... Det är ganska länge?
Ikväll bjuder de oss på middag på Aurora. Det blir nog väldigt gott och trevligt.
Men 40 år....
Det får mig att tänka, kanske onödigt, men det får mig att tänka på att jag inte är gift. Och att jag är ganska ledsen över det...
Jag behöver väl egentligen inte vara ledsen, jag har världens bästa sambo, vi har en dotter tillsammans och vi lever ju som gifta... Men den där ringen... Den där dagen när man står där i en vacker klänning och den mest fantastiska man lovar att älska en tills döden skiljer oss åt.
Ja, det är något magiskt över det, som jag så desperat vill ha att det ibland tar andan ur mig.
Och jag vill ha det innan jag fyller 42.... Fråga mig inte varför jag tänker så, men mitt huvud säger till mig att efter 42, då är det bara patetiskt att ha klänning, glitter och glamour. Då kan jag lika gärna ha en dräkt, kjol och blus och gifta mig i rådhuset.
En del av mig vet ju hur irrationella (?) mina tankar och känslor är. Men känslor är ju sådana, totalt ologiska. Ibland iallafall. Jag säger inte att alla som gifter sig efter att de har fyllt 42 är patetiska, det är bara hur jag känner mig själv.
Jag har drömt om att gifta mig sen jag var 8 år... Drömmen blir mindre och mindre för varje dag som går...