Så vill jag bara säga, poängtera något som du själv pratar väldigt mycket om.... 

Om man blir hembjuden på middag hos någon, så bjuder man väl tillbaka? Vid något tillfälle?

Du sa själv att du blir jätteledsen om du bjuder hem någon och sen aldrig själv blir bjuden till den/de personen/personerna....

Ni har varit här på middag rätt så många gånger nu, vi har aldrig varit hos er... Varför ska jag fortsätta?

Jag ser mig verkligen inte som snål, jag älskar att ha vänner runt omkring mig, men det är inte gratis att bjuda på middag... Så det finns en gräns.

Även för mig.

Och jag tror den är nådd nu..... Inte pga ekonomi, utan av principen... Jag tänker inte bjuda hem dig hit nu förräns vi får en inbjudan tillbaka.

Förlåt om du tycker jag är snål, men så är det bara.

Ja, jag var på hockey igår. Ja det var en helt galen match. Spännande så att jag var tvungen att ta av mig både jackan och koftan för jag höll på att smälta bort. Varför är det ett så stort problem för dig? Varför stör det dig så mycket att du känner att du behöver skälla på mig och tala om för mig att jag har förändrats så mycket att du inte känner igen mig längre? Jag trodde väl inte inte heller att jag skulle utveckla ett intresse för någon sport. Men nu har jag gjort det, jag kan verkligen rekommendera dig att gå på en hockeymatch, vilken som helst. Gå och kolla ett lag nära där du bor, det är en adrenalinrush utan dess like. Nej jag kan inte alla regler än, måste jag kunna det?
Varför är du så arg på mig?
Jag är fortfarande din vän, vill alltid vara det, men det finns plats för annat och andra i mitt liv också...

Varför är det nu bara upp till mig att se till att vår vänskap inte rinner ut i sanden? Har du tänkt på att bara någon gång fråga hur jag mår? Hur det går att vara mamma? Bonusmamma? Hade det varit så svårt att ringa och fråga, eftersom du är både flerbarnsmamma och bonusmamma? Se hur jag hanterar det? Kanske erbjuda lite tips och råd? Eller det är bara upp till mig nu?

Jag är verkligen ledsen att jag har sårat dig genom att bli kär och flytta 10 mil ifrån dig.
Men har du tänkt på att du kanske sårat mig också...?

Testa.....
Jag tror inte att du kommer att ångra dig....

Förändringar är jobbiga, kan vara jobbiga. Jag har jobbat en del med människor som har autism, och jag har haft vissa kollegor som sa att vi alla är på det "autistiska spectrumet", vi har alla svårt för förändringar till en viss grad.

Jag vet inte om vi alla är "lite autistiska" men jag vet att vissa människor hanterar förändringar sämre än andra...

Livet förändras, alltså förändras vi alla, genom livet, vad vi går igenom, vad som händer med oss...

Så varför är det så fruktansvärt, dumt och bizarrt att jag har förändrats?

Har du glömt hur det var när du fick barn?

Förändrades inte du?

Lämnade du dina barn när de var 4månader? 6 månader? 8månader? För att gå ut och festa och bli full hela natten? Flera gånger i månaden?

Tycker du verkligen att det är ett ok beteende?

Jag går jättegärna ut och äter middag, eller träffas över mat och vin hemma hos er eller oss. Men att stå i en stökig lokal med musik så hög att vi måste skrika rätt in i varandras öron för att kunna ha en konversation, det är inte min definition på en härlig kväll längre.

Jag träffas jättegärna på fika, en promenad, bio, teater,men jag behöver lite mer tid att planera och jag kan inte hitta på något flera gånger i veckan... Kanske inte varje vecka heller... 

Det fanns en tid när du kunde ringa mig klockan fem en onsdag och mötas i stan för coctails en timme senare. Det är helt enkelt inte så längre.

Det är faktiskt ganska sårande, att du känner mig så dåligt att du verkligen tror att jag skulle vara lyckligast om jag var särbo med någon och mest hade honom som "resesällskap".

Jag gillar absolut att resa och reser mer än gärna med Thomas. 

Men jag vill också ha med barnen, min familj, det som jag faktiskt har önskat och längtat efter sen jag var... Ja så länge jag kan minnas...

Bara för att jag inte har suttit och gråtit på fester och konstant prata om det, så har min högsta önskan alltid varit att träffa min drömprins. Han som vet hur han ska älska mig, och älskar mig för den jag är. Trots mina fel och brister, kanske lite pga mina fel..som gör mig mänsklig är det inte jättesvårt för honom att älska mig.

Jag har drömt om att träffa han som vill ha barn med mig och berätta för hela världen att det är han och jag....att han är stolt över att det är vi två mot världen.

Nu har det hänt, jag har träffat honom, fastän jag inte trodde att han existerade, så är det så konstigt att jag har förändrats?

Lite?

Jag har väl inte blivit en sämre människa pga Thomas?

Jag har väl inte blivit elak? Snål? Girig?

Jag är väl fortfarande samma tjej?

Bara med lite mindre tid att träffa just dig och dricka coctails en onsdag med en timmes varsel...

Men jag finns fortfarande här för dig, när du behöver mig, jag kan fortfarande prata, trösta och lyssna. Precis när du vill... 

Jag är fortfarande här.

Trots förändringar....

Jag vet, nu var det längesen jag skrev, men till mitt försvar så har jag haft internetproblem. Wi-fi här hemma har inte funkat så mycket tid har lagts på att ringa 300 samtal om dagen för att försöka få någon rätsida på det. Vilket vi nu har fått, så nu ska jag skvallra lite om mina grannar, de där som har separerat ni vet, killen som är en första klassens skithög. Ja ni vet...
I torsdagskväll skulle killarna på hockey och jag och Linnea skulle kolla film och äta popcorn. Halv sju knackade det på dörren, det var Mia- f.d grannen- hon var ledsen, kinderna var våta av tårar och hon frågade om jag kunde komma ut en liten stund. Jag tog på mig jacka och skor och gick ut för att trösta henne. Hon berättade att Nico, hennes ex, varit på henne hela veckan för att komma och hämta sina sista saker och idag hade de bestämt att hon skulle komma över. 

Sagt och gjort, hon kom hit, ringde på dörren och blev insläppt. Hon börjar gå igenom sakerna och plocka ihop det sista. Han står över henne och säger: "Du vet att detta är hemfridsbrott!?" "Jag kan anmäla dig om jag skulle känna för det" 

"Nej, det är fortfarande mitt hus i några dagar till" sa Mia eftersom köpet inte gått igenom ännu.

"Jaja, men du ska bara ut nu" sa han

Så går hon nerför trappan och ställer sig vid dörren, hon lutar sig frammåt för att säga hejdå till sina barn som var hos pappa vid detta tillfället. Då tar han tag i henne och trycker upp henne mot dörren och säger igen att hon bara ska ut!!

Stackars Mia blev ju rädd och chockad och samtidigt kommer den nya flickvännen ut ur vardagsrummet, hon går mot Mia som står upptryckt mot dörren och skriker: "Du är sjuk i huvudet, du kan bara sticka härifrån!!!"

Sen slänger Nico ut henne så hon ramlar ut i trädgården.

Sen kom Mia över till mig, hon var så ledsen...Jag tröstade henne så mycket jag kunde, kramade henne och sa att hon skulle komma in till oss en stund och lugna ner sig. Hon bestämde sig för att göra en anmälan till polisen, det är inte mycket de kan göra eftersom det står ord mot ord, men de rådde henne till att gå till vårdcentralen om hon skulle få blåmärken efter "hanteringen". Vilket hon fick... Hon visade mig sin arm i fredags och det är inget litet "knipmärke" hon har fått utan ett riktigt stort blå/grönt märke.

I lördags kom hon tillbaka hit för att skriva på de sista papprena för köpet och då sa hon till sin f.d sambo att beteendet från honom och den nya kommer att få konsekvenser. Då hade han skrattat och sagt "Lycka till"

Jag hoppas verkligen att han åker dit. Patetiska lilla man, jag blir så vansinnigt arg bara jag tänker på det. Nu har jag honom som granne och måste vara trevlig och hälsa på honom när vi ses. Blä!!

Men det är i situationer som denna som jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte har det så här.

Jag har ett förhållande med ömsesidig respekt, kärlek, ömhet och skratt.

Jag har det så bra att jag ibland undrar om det är tillåtet att vara så här lycklig?

Men det är det nog, jag har haft min del av tårar och hjärtesorg, jag förtjänar att vara lycklig.

Jag hoppas att ni alla där ute vet att ni är värda allt!

Acceptera inte om någon annan behandlar er illa och sårar er.

Ni förtjänar all lycka som kommer i er väg.

Har ni en bra vecka hittills?

Jag har de senaste dagarna insett hur underbart jag har det och hur mycket jag ahr att se fram emot... Jag måste ibland knipa mig själv för att fatta att det faktiskt är sant. Runt jul var det jobbigt, jag insåg att jag på allvar var tvungen att ta tag i mitt mående när jag har pms, när jag var singel kunde jag bara stänga in mig i tre dagar och tycka synd om mig själv, bara stänga ute världen. Men det går inte längre, jag har fyra andra personer som behöver mig, som lever med mig som jag måste vara trevlig och schysst mot. Så jag pratade med min barnmorska som skrev ut p-piller till mig. Tydligen kan det hjälpa... Men det gjorde det inte, det blev tvärtom värre, MYCKET värre. Jag grät varje dag, jag kunde inte se något bra och fint med någonting och en dag när jag var på väg hem från gymet slog tanken mig: "Jag undrar hur det skulle kännas att köra av vägen...?"

Så jag ringde till min barnmorska igen och sa att detta funkade inte alls!!

Hon sa att jag skulle ringa min läkare och be henne skriva ut Premalex till mig. Premalex är ett läkemedel speciellt framtaget för att behandla pms. Så jag ringde min läkare och redan efter en vecka märkte jag skillnad :-) Helt fantastiskt. Att jag aldrig fått detta innan?

Varför sökte jag inte hjälp tidigare??

Ja det spelar ingen roll nu, jag har dessa piller som får mig att må kanon och livet är åter ljuvligt!!

Och vi har så mycket planerat inför våren.

Igår bokade vi en liten tur till Köenhamn, bara lördag till söndag, mån ÅH vad härligt det ska bli!

Bara jag och sambon, hotellsängar, hotellfrukost, strosa på ströget, tivoli, pölse, citronvand, öl, få sova ut.....

Nästa helg ska vi till Malmö och se rock musikalen "American Idiot"

Det kommer säkert att bli en hel del middagar och födelsedagsfirande också.

Så ja....Kan man annat än att vara lycklig? Tillfreds och harmonisk?

Nej jag tror inte det.....

Åh vad jag tycker det är motigt just nu. Jag tycker att alla småsaker går mig emot. Jag vet att det bara är småsaker, men när det är varje dag.... Då blir det störigt och irriterande och får mig att vilja gråta en gång i timmen ändå...
Som Elins barnvagn. Vi köpte den begagnad av en av Thomas kompisar, vi åkte ut till dem, kollade på den och körde med den i källaren i ungefär trettio sekunder. Vi kunde ju inte veta då, vad vi (jag...) ver idag. Jag hatar denna vagn så mycket att jag vill ta den till en bilskrot och köra den i krossen!!
Den är för låg! Man kan inte lägga något i korgen under sittdelen, så låg är den. Den är stor och otymplig och det är ett helt projekt att ta isär den för att få in den i bilen. Den måste också stå i en speciell vinkel för att kunna stänga bagageluckan. Jag har sån ångest när jag ska någonstans så tänker jag om jag verkligen måste? Måste vagnen följa med? Kan jag åka utan den?
Jag hatar den passionerat!!

Idag var jag på gymet, jag ville inte gå dit egentligen, för jag har sån grym träningsvärk att det gör ont att blinka. Men jag tänkte att jag kunde sitta i bastun en stund och bli alldeles mjuk och gosig. Men nej...!! Såklart inte...!! Bastun var trasig..!!!!

Jag försöker uppdatera min CV, men jag har bara inte tid... När jag landar i soffan på kvällen är klockan halv nio... Då orkar man inte vara kreativ och skriva CV...

Så, nu har jag gnällt om mina i-lands problem. Jag ska hålla käften om dem nu ett tag...
Hur har ni det?

När jag kom hem igårkväll insåg jag att Diamond, min lilla skruttkatt hade gjort någon hon inte borde, tvättmaskinen var nämligen igång...

Thomas säger; "Hon har bajsat i Sebbes säng. Om något inte händer med den katten så kommer jag att köra in och avliva henne, jag är inte intresserad av att ha en katt som skiter överallt"

Jag förstår att han och barnen är arga, det är ju jätteäckligt att hitta bajs i sin säng, jag vet det, hon har bajsat i min säng flera gånger...hon har bajsat i sängen när jag har legat i den...

Vi har varit hos veterinären flera gånger, en jättehärlig och proffsig tjej som verkligen lyssnade och undersökte Diamond ordentligt och kom fram till att hon faktiskt är kroniskt sjuk. Hon har något fel i magen som inte går att bota, bara göra det så smärtfritt för henne som möjligt. Hon har fått medicin (prednisolon) som hon har tagit varannan dag i några år nu. Men det kanske är slut nu? Hon kanske bara har lidande kvar?

Men jag blev ändå så otroligt ledsen och sårad av Thomas ord.... När han hade somnat igårkväll så låg jag vaken i flera timmar och grät.

Jag har gråtit jättemycket idag, jag körde till Icamaxi med tårarna strömmandes nerför kinderna, jag handlade med ögon som sved och var alldeles röda, personalen tittade lite extra på mig, vad annat kunde de göra? Hur normalt är det att plocka varor från hyllorna samtidigt som man torkar tårarna från sina ögon?

Mamma ringde och jag grät, grät så jag skakade, stackars min lilla Elin har aldrig sett sin mamma ledsen, så hon blev också ledsen och orolig, hon ville inte alls sova. Vi har haft en ganska jobbig, stressig dag idag tyvärr. Jag hoppas att hon har fått tillräckligt med ro så att hon kan sova inatt.

Nu, ikväll, när klockan är över nio, så känns det bättre, jag har slutat gråta, det finns nog inte mer tårar kvar, mitt huvud dunkar och jag vill bara sova. Hoppas att jag kan sova i natt...

Godnatt

Igårkväll var jag ute och åt med två av mina favorittjejer. Jag önskar att vi kunde träffas oftare men med jobb och familj och det som är livet så blir det inte så ofta som vi ses.
Igår hade vi dock bokat bord på en restaurang i Malmö som heter La Raza. Den serverar mexikansk "street food". Lite tapas stuk över det hela, de rekommenderade att man tog 3-4 rätter för att bli mätt... Vi tog två var

Jag valde kycklingtacos (till vänster) vilket var jättegott! och en tostada tror jag det hette, med oxkött (till höger) vilket var så stark att jag faktiskt inte kunde äta den. Jag har ju en lite mesig mun och klarar inte riktigt stark mat, så detta var dömt att misslyckas.
Kan jag rekommendera detta ställe?
Njaee.... Det var verkligen inte min typ av ställe, men det var så härligt att spendera tid med dessa tjejer!