Lördag, Elin har sovit bättre inatt, men jag kan inte säga att hon har sovit bra... Så det har inte jag heller gjort. Men men, det är ju detta som är föräldraskap förmodar jag?
Vi kör igång dagen på samma sätt som vi brukar: Koka flaskor...

Jag tänker att jag ska baka lite, jag vill verkligen det, frågan är om jag kan... Eller om en liten dam behöver min uppmärksamhet hela tiden?
Jag hade tänkt baka den här:

Låter sjukt gott i mina öron....
Men jag har ingen vispgrädde som tydligen är ett måste... Så jag kör väl på lussekatter istället..

Känner mig själv lite stressad i kroppen, vill bara sitta med Elin i famnen och föra henne bättre, men det kan jag inte. Göra henne bättre menar jag.. Samtidigt vill jag gå ut en sväng själv, rensa huvudet och få lite frisk luft. Och krypa ner i sängen med en bok känns också frestande. Planen är att vi ska åka ner till mina föräldrar och äta middag, jag känner mig kluven till om vi verkligen ska göra det... Elin växlar mellan sitt vanliga glada själv och att vara ledsen och grinig och inte riktigt veta vad hon vill...
Vi får väl se hur dagen tar sig an...

Jag har egentligen hel dröse med "måsten" jag borde göra. Eller det kanske inte är "måsten" utan snarare sånt som jag borde göra nu...

Baka! Lussekatter (jag äter gärna lussekatter året om, inte bara till lucia) knäckebröd och kavring

Göra julgodis, slå in julklappar, måla naglarna, ta ett fotbad, handla de sista klapparna, skriva till mina svägerskor...Ja som sagt, listan är ganska lång...

Men Elin har hållt mig vaken hela natten, jag har sovit max två timmar sammanlagt så jag prioriterade att sova en halvtimme när hon också gjorde det och nu ska jag blogga lite. För det vill jag. 

Elin är jätteförkyld, feber och så vansinnigt snorig den lilla stackaren. Håll tummarna och skicka över allt älvdamm ni har att hon sover inatt.....

Så jag ska fortsätta mitt skvaller......

Den sista helgen i oktober, när vi var uppe i Stockholm och firade Halloween med min bff, så hade mina grannar en "kris" i sitt förhållande. Frida berättade det för mig på vår uppfart medans jag höll på att packa ur bilen. Jag blev lite förvånad att hon berättade det för mig, så där hur som helst ute på parkeringen. Hon sa att henens sambo, Niklas, hade sagt till henne på fredagkvällen att han inte tyckte om henne längre, han ville nog separera. Men de hade spenderat hela helgen med att prata och reda ut sina känslor, de har två små barn, Niklas jobbar utomlands fyra veckor i stöten, kommer hem tre veckor och jobbar sen fyra veckor. Så det kan ju slita på vem som helst. 

Men Frida sa att de hade rett ut allting och de skulle jobba på förhållandet och de ville vara tillsammans för de tycker ju om varandra (redan här undrade jag tyst för mig själv...; Tycker om?? Är det det starkaste man kan säga om varandra? Jag menar, jag tycker om kossor också, men jag har dem inte inomhus för det...  Men alla är vi olika...

Veckan gick och fredagen därpå kom Frida över och frågade om hon kunde få lite sallad för de hade glömt att köpa det?

Då sa hon att allt var så mysigt och de hade redan "hittat tillbaka" tyckte hon och hon såg riktigt lycklig ut, ögonen glittrade och hon log med hela ansiktet.

Jag tyckte det var jättehärligt för tanken på nya grannar tilltalade mig inte särskilt mycket.

Helgen gick och på söndagkvällen vid halv elva fick jag ett mess från henne igen; "Niklas skrev precis till mig, han vill att vi separerar" (Jag hade sett Niklas köra iväg tidigare på dagen)

Jag blev lite paff, och sa att jag trodde allt var bra??

Jo det trodde hon också, han hade sagt att allt var bra när han körde, han skulle på kurs i två dagar, sen komma tillbaka hem i en vecka innan han åkte för att jobba i fyra veckor.

Hon försökte ringa honom men han svarade inte i telefonen, skrev bara via sms att han inte ville prata med henne men han hade ångrat sig dagen efter att de hade bestämt att satsa på förhållandet...

Frida var så ledsen, hon kom in till mig och frågade om jag kunde ta hand om hennes ost för hon ville åka upp till sin mamma några dagar. Självklart sa jag ja. Vi höll lite kontakt under de dagarna, fortfarande vägrade Niklas prata med henne, han kommunicerade enbart via sms. Han gick från att vara snäll till att vara fruktansvärt oförskämd mot henne, han tyckte att hon kunde flytta eftersom hon ändå inte har råd att bo kvar i huset själv. En dag messade han henne och frågade om hon börjat packa än? 

Jag menar, ärligt???

Är det så man behandlar en människa som man har haft ett förhållande med i åtta år och har två barn med? 

Efter att han varit borta i två veckor (och fortfarande inte pratat med henne, och inte heller sina barn..) får hon ett sms:  Jag har träffat någon annan. 

Fem minuter senare skriver han ut det på facebook.....

Så han har varit otrogen.... Med en ny tjej på jobbet, och plötsligt blir Frida "bombarderad" av sms från honom där han säger att han aldrig varit lycklig med henne, hon tvingade honom in i förhållandet och de har aldrig haft det bra tillsammans... Stackars lilla man, som blev TVINGAD att bli tillsammans med Frida och skaffa två barn med henne...

Jag går här hemma och retar upp mig, jag har ju inte jättemycket att göra så att gå och tänka ut en hämndlan på Niklas tar upp rätt mycket av min tid... Dumt, jag vet.... Det är ju inte mig han har varit otrogen mot....

Jag tycker det är så ruttet av honom, inte bara mot Frida utan även mot barnen. Förhållanden tar slut varje dag, kärlek tar slut ibland, men man måste behandla den andra personen med respekt!!

Frida undrade när han skulle komma hem, så de kunde berätta för barnen...Men han "jobbade över" så när han väl kom hem hade han inte träffat eller pratat med sina barn på sex(!) veckor....

Första dagen han var hemma struntade han i att köra barnen till skolan... För han "pallade inte". Så Frida fick ett samtal på jobbet från barnens skola för de undrade var barnen var någonstans?

Så Frida fick köra hem, mitt på dagen, hon ringde mig från bilen och frågade om hon kunde få lämna barnen till mig OM det skulle urarta till en väldigt hetsig diskusion..?

Ja det är självklart sa jag...

Men det gjorde hon inte, det hade tydligen gått lugnt till, men han sa att han skulle åka till sin flickvän över helgen han ville inte vara hemma med henne alls under helgen... 

Så Frida åkte till sin mamma efter att han hade kört.

Nu i veckan utspelades följande scen i deras vardagsrum tydligen.....

Frida byter kanal på tv.n efter ett par minuter stängs tv.n av, hon sätter på den igen men igen stängs den av efter ett par minuter. Så hon sätter på den igen och igen stängs den av, så hon frågar Niklas: Är det du som stänger av tv:n??

Till svar får hon: Ja, det är min tv, du kan köpa en egen tv....

Frida: Jaha, är det på den nivån nu?

Niklas: Du kan bara hålla käften!

Då gick hon ut, för att lugna ner sig och kom över till oss för att få lite tröst....

Igen, allt jag kan säga är: Ärligt?? Beter man sig så här??

Jag är så arg på honom att jag gladeligen skulle kasta ägg på honom! Och han ska vara glad att Frida inte är som jag...För jag hade hämnats honom tills han satt i ett hörn, gungandes fram och tillbaka och inte visste vad han hettte!

Igår berättade Frida att hon fått en lägenhet inne i stan, så hon kommer att flytta och Niklas stannar kvar här.... Jag ska aldrig mer prata med honom! Ruttet svin är vad han är.

Så nu fick ni veta vad som pågår på min lilla gata i en återvändsgränd....

Vad händer hos er? Något spännande?

Tyvärr tror ajg att vi måste ställa in alla våra planer... Elin har ögoninflammation, feber och är snuvig...Så det blir nog en helg inomhus för min del. Kul ju!

Hoppas er helg blir bättre än min.

Nu är det verkligen jul! Vi var hos några vänner på glöggmingel i lördags. Tema: Hatt.... Vilket jag såklart glömde... Men vi fick låna hattar när vi kom dit.

Jag fick många kommentarer om hur bra den passade mig.... Jag förstår inte vad de menade med det....
Jag är ganska dålig på att mingla, jag sitter oftast någonstans och pratar med de som sitter bredvid. Det är absolut inga divalater dom: "Om någon vill mig något får de väl komma..." Jag pratar gärna och mycket med många människor, jag är bara jättedålig själv på att röra mig sakta genom ett rum och prata med folk i exakt passande tid. Så jag satt, och folk kom, och vi pratade och åt och det var härligt.

I söndags köpte vi gran och klädde den, vad tycks?

Vi gillar den. Nu är det bara julklappar som saknas... Men de ska också packas in, gärna innan julafton... Jag får väl ta natten till hjälp.... För jag har SÅ mycket att göra på dagarna, fika, promenera, skvallra med grannen....
Jag vet att jag lovade er skvaller, och det kommer, jag måste bara ha lite tid att sitta med datorn och inte mobilen. Det kommer, jag lovar.
Nu ska jag köra hem och laga fläskpannkaka. Ikväll är det hockey! Derby! Mitt första! Det ska bli SÅ spännande!!
Heja Rögle!! ??

Jag sitter som jag gjort så många gånger tidigare, med datorn i knät och tom blick. Jag behöver inte se mig själv i spegeln för att veta det, jag känner hur tom den är, hur tom jag är. Jag och Elin är hemma själva, bara jag och min underbara lilla dotter som jag inte fattar är min. Att jag har gjort henne (med viss hjälp..) Hon utvecklas så mycket varje dag, hon kan sitta själv nu. Hon rör sig inte, varken fram eller bak, än, men det är bara en tidsfråga tills hon kommer att springa runt här hemma. Thomas är på julbord med sitt jobb, så vi är ensamma.

Just för tillfället känns det tufft, jag har fått (eller blivit..?) en mild förlossningsdepression. Det är inte allvarligt och jag går och pratar med någon varje vecka, men det är tufft nu.

Jag gråter varenda dag, för de minsta löjliga småsaker och jag blir så irriterad på mig själv för att jag blir förtvivlad över småsaker. Det är så löjligt.

Men jag kan inte hjälpa det, jag vill inte att Thomas ska jobba, jag vill inte att han ska vara borta från mig, jag känner mig panikslagen när han inte är med mig. 

Det är ju inte så att jag missunnar honom att gå ut och ha roligt, en del av mig (den som är någorlunda klok..) känner att självklart varken kan eller ska man vara tillsammans hela tiden bara för att man är i ett förhållande, så jag förstår inte varför jag får de här känslorna. Men det är väl så det är med känslor, det är det som är hela poängen.

Så jag kämpar på, tar en dag i taget, väntar på att det ska kännas bättre.

Mina tankar går till två av mina vänner, som verkligen har rätt att vara ledsna och förkrossade. På riktigt, allvar, inget hormonellt tjafs som jag....

Min vän Shelley, i England... När jag lärde känna henne var hon tjugo år och jag tjugofem, vi hade så in i vassen roligt ihop trots att fem år kan vara en ganska stor skillnad just när någon precis har lämnat tonåren bakom sig.

Shelley hade en relation med en kille, eller man får jag nog säga, han var närmare trettio då, som egentligen inte var hennes. Han var sambo och hade barn med en annan tjej. Självklart borde Shelley ha vetat bättre, men när man är arton år (vilket hon var när de träffades) så gör man inte det. HAN skulle ha vetat bättre och inte inleda en relation med någon, definitivt inte med någon så mycket yngre än sig själv, men ingen av dem visste vad de gjorde. Om ödet verkligen existerar så tror jag att det var ödet som förde dem samman. 

Shelley blev upp över öronen förälskad och han var också kär, sa han, och faktiskt så tror jag honom. Jag tror att han älskade Shelley men eftersom han var (är) ett fegt kräk, så kunde han  inte lämna sin sambo eftersom hon hade hotat med att han aldrig skulle få träffa sina barn igen om han någonsin lämnade henne  (i England kan man göra så, eller kunde då, år 2000) Shelley och Michael träffades i smyg i flera år, han var hemma hos hennes familj, med vid högtider och familjefester, hennes föräldrar behandlade honom som en "riktig" svärson, trots att de visste att han inte var Shelleys fullt ut. De bråkade som hund och katt, Shelley ställde krav att han skulle lämna sin fru och Michael sa att han skulle göra det, bara inte just då, hans barn var för små. Sen blev de vänner och sen ovänner igen, så här höll det på, länge. Tills hon en dag bara fick nog och sa till mig "Det MÅSTE finnas någon bättre för mig där ute, det kan inte vara meningen att jag ska ha det så här för resten av mitt liv" och så bröt hon med honom. Han bönade och bad att hon skulle ge honom mer tid, men Shelley var stenhård, jag var otroligt stolt över henne för jag visste ju hur ont det gjorde i henne. Hon dejtade andra killar, såg Michael ibland när hon var ute (vi bodde i ett litet samhälle, svårt att undvika någon helt och hållet) men hon träffade ingen som " bet sig fast" 

Sen flyttade jag hem till Sverige och vi hade inte lika tät kontakt som tidigare, men jag hölls uppdaterad om vad hon hade för sig och för tre år sen träffade hon en kille, Sean. Hon sa att han inte alls var hennes typ, han var kort och blond och två år yngre än henne, inte alls hennes "cup of tea" men de fortsatte att träffas, efter ett tag började hon lägga upp bilder på facebook av dem tillsammans. På resor, fester, utställningar ja överallt, de verkade ha jättekul ihop. Jag var så glad för hennes skull. 

När jag åkte över för två år sen så sa hon dock fortfarande att hon inte var säker på honom...Om han bara varit två cm längre...då hade allt varit perfekt....

Jag trodde först att hon skämtade, men tyvärr, det gjorde hon inte.

Ungefär ett halvår senare var hon singel igen, hon berättade inte vad som hade hänt, men jag undrade om det verkligen var de där två  cm som spelade så stor roll...?

Vi tappade kontakten lite under en period, men jag såg att hon umgicks mycket med sin familj (facebook ni vet...)

Men för en månad sen skrev jag ett långt mejl till henne där jag undrade hur livet var? Jobbet, kärleken osv?

Jag frågade vad som hände med Sean...?

Döm om min förvåning när jag fick svaret att vad som hänt var Michael....

Michael hade dykt upp igen, lovat henne guld och gröna skogar och hon hade fallit...Igen, hon sa att hon nog aldrig kommer att komma över honom helt, hon kommer nog alltid att älska honom. De hade träffats i några månader, nu hade han i allafall separerat.... Men han har också haft ett nervöst sammanbrott och "vet inte vad han vill" så återigen bad han om "mer tid". Det fick han inte.

Shelley bad honom att en gång för alla dra åt h*"€(!?+e

Hon har inte hört något från honom, men hon är fortfarande ledsen, hon saknar honom och hjärtat värker.

det kommer det antagligen alltid att göra...

Jag sa ju två av mina vänner..... 

Men just nu orkar jag faktiskt inte skriva mer... Det är egentligen totalt ointressant för er, så ni ska slippa läsa mitt skvaller om grannarna.

Jag ska äta min McFlurry Daim DeLux som jag köpte och kolla på någon film eller läsa min bok, nu är jag snart klar med "Sophies historia".. Jag hoppas att min gullunge somnar snart, jag behöver få sitta och bara stirra framför mig, låta tankarna flyga fritt så att jag kan samla ihop mig och inte låta någon se hur trasig jag är just ikväll, fast jag inte har något att vara trasig över. Allt ÄR bra, det bästa jag någonsin varit med om.

Jag hoppas ni har en skön fredag, en härlig start på helgen och att ni inte blåser bort av Alexander.

Kollar ni på Musikhjälpen? Jag önskade en låt och skänkte 50kr, inte så mycket, men det är bättre än inget alls.

Kram på er.

Jag skriver från mobilen... Det finns en ruta att klicka i där det står: Ladda upp video. Och så förklaras det att man kan ladda upp en video från telefonen.... Så jag laddade upp hockeyvideon... Och fick besked om att den var uppladdad... Men jag hittar den inte här... Vart laddades den upp? Var är den?? Någon som hittar den??

Oh, vad länge jag har försökt skriva detta inlägg!!! Sen i lördags!!! Men något har varit galet med internetuppkopplingen här hemma, det har "blinkat" på något sätt, jag har täckning i ca fem minuter sen bryts det i tio minuter och sen tillbaka i fem minuter. I tre!!! dagar. Men nu (håll tummarna) är det fixat.

Vi var på hockey i lördags, först var vi hos en tjej som har fyllt år, vi åt och drack lite innan vi gick till arenan. Hon serverade lax och spenatlasagne med saffransås. Lite udda måste jag säga, det var inte äckligt, jag behövde inte spotta ut det, men det var verkligen inte gott heller.
Men det spelar ju ingen roll, strax efter kl sex tog vi tre taxibilar till ishallen för att se en match som var ganska viktig för laget. Jag har sagt det förr, det är en sån härlig känsla när man kommer in i hallen, spänningen ligger i luften och alla är förväntansfulla..

Den sista är en film, vet inte om ni kan se det...?
Men jösses vilken match!!! Första målet kom efter mindre än fem minuter, arenan gungade, så roligt!!
Jag är dålig på att kommentera och recitera sport... Men vi hade ett försprång på 3-1 vilket motståndarlaget tyvärr kom ikapp oss med. Alla kände sig lite nedstämda men, alltså, 16(!!!) sekunder innan avblås, så gör de 4-3. Och vi vann!!!! Hela arenan stod upp, vi hoppade skuttade, skrattade och kramades. Vilken kväll!!!
Jag kommer aldrig att få på hockey lika mycket som min sambo, men så här lite då och då är det så himla kul!

Jag vet inte vad jag ska kalla detta inlägget, jag sitter för ovanlighetens skull med datorn i knät. Jag minns kvällarna i min lägenhet innan jag träffade Thomas. Jag och datorn var ett, som en utväxt från mina lår (fast det låter lite lagom äckligt) nu bloggar jag alltid från telefonen. Men idag har jag beställt en julklapp från Elgiganten till Thomas son, ett "gaming headset" som tydligen är "Det bästa!!" 

Elin verkar må bättre, även om hon fortfarande är lite snuvig, hon ligger bredvid mig här på soffan, pratar lite med katten och sin napp och jag tittar med ett halvt öga på "The Holiday" min favoritfilm genom tiderna!

Jag menar.... Vad är där inte att gilla?? Insåg nu att filmen är ca 8(!!) år gammal...OJ! Ja men det visar ju bara att vissa filmer verkligen är klassiker, de går aldrig ur tiden....

Vad händer hos er idag?

Något juligt? Jag har bakat rocky road, eller bakat och bakat.... Man rör ju bara ihop allt till en geggig sörja, låter det stelna och sen äter man.... Men jag har gjort rockyroad idag iallafall. YUM!!

Nu är jag sugen på en vörtbrödsmacka, med julskinka.... Men skogaholmslimpa med Lönnebergaskinka får duga. Vi håller oss inne idag också.

Ha en härlig dag, kolla en bra film! The Holiday t.ex