Förändringar är jobbiga, kan vara jobbiga. Jag har jobbat en del med människor som har autism, och jag har haft vissa kollegor som sa att vi alla är på det "autistiska spectrumet", vi har alla svårt för förändringar till en viss grad.

Jag vet inte om vi alla är "lite autistiska" men jag vet att vissa människor hanterar förändringar sämre än andra...

Livet förändras, alltså förändras vi alla, genom livet, vad vi går igenom, vad som händer med oss...

Så varför är det så fruktansvärt, dumt och bizarrt att jag har förändrats?

Har du glömt hur det var när du fick barn?

Förändrades inte du?

Lämnade du dina barn när de var 4månader? 6 månader? 8månader? För att gå ut och festa och bli full hela natten? Flera gånger i månaden?

Tycker du verkligen att det är ett ok beteende?

Jag går jättegärna ut och äter middag, eller träffas över mat och vin hemma hos er eller oss. Men att stå i en stökig lokal med musik så hög att vi måste skrika rätt in i varandras öron för att kunna ha en konversation, det är inte min definition på en härlig kväll längre.

Jag träffas jättegärna på fika, en promenad, bio, teater,men jag behöver lite mer tid att planera och jag kan inte hitta på något flera gånger i veckan... Kanske inte varje vecka heller... 

Det fanns en tid när du kunde ringa mig klockan fem en onsdag och mötas i stan för coctails en timme senare. Det är helt enkelt inte så längre.

Det är faktiskt ganska sårande, att du känner mig så dåligt att du verkligen tror att jag skulle vara lyckligast om jag var särbo med någon och mest hade honom som "resesällskap".

Jag gillar absolut att resa och reser mer än gärna med Thomas. 

Men jag vill också ha med barnen, min familj, det som jag faktiskt har önskat och längtat efter sen jag var... Ja så länge jag kan minnas...

Bara för att jag inte har suttit och gråtit på fester och konstant prata om det, så har min högsta önskan alltid varit att träffa min drömprins. Han som vet hur han ska älska mig, och älskar mig för den jag är. Trots mina fel och brister, kanske lite pga mina fel..som gör mig mänsklig är det inte jättesvårt för honom att älska mig.

Jag har drömt om att träffa han som vill ha barn med mig och berätta för hela världen att det är han och jag....att han är stolt över att det är vi två mot världen.

Nu har det hänt, jag har träffat honom, fastän jag inte trodde att han existerade, så är det så konstigt att jag har förändrats?

Lite?

Jag har väl inte blivit en sämre människa pga Thomas?

Jag har väl inte blivit elak? Snål? Girig?

Jag är väl fortfarande samma tjej?

Bara med lite mindre tid att träffa just dig och dricka coctails en onsdag med en timmes varsel...

Men jag finns fortfarande här för dig, när du behöver mig, jag kan fortfarande prata, trösta och lyssna. Precis när du vill... 

Jag är fortfarande här.

Trots förändringar....