Ja, jag var på hockey igår. Ja det var en helt galen match. Spännande så att jag var tvungen att ta av mig både jackan och koftan för jag höll på att smälta bort. Varför är det ett så stort problem för dig? Varför stör det dig så mycket att du känner att du behöver skälla på mig och tala om för mig att jag har förändrats så mycket att du inte känner igen mig längre? Jag trodde väl inte inte heller att jag skulle utveckla ett intresse för någon sport. Men nu har jag gjort det, jag kan verkligen rekommendera dig att gå på en hockeymatch, vilken som helst. Gå och kolla ett lag nära där du bor, det är en adrenalinrush utan dess like. Nej jag kan inte alla regler än, måste jag kunna det?
Varför är du så arg på mig?
Jag är fortfarande din vän, vill alltid vara det, men det finns plats för annat och andra i mitt liv också...

Varför är det nu bara upp till mig att se till att vår vänskap inte rinner ut i sanden? Har du tänkt på att bara någon gång fråga hur jag mår? Hur det går att vara mamma? Bonusmamma? Hade det varit så svårt att ringa och fråga, eftersom du är både flerbarnsmamma och bonusmamma? Se hur jag hanterar det? Kanske erbjuda lite tips och råd? Eller det är bara upp till mig nu?

Jag är verkligen ledsen att jag har sårat dig genom att bli kär och flytta 10 mil ifrån dig.
Men har du tänkt på att du kanske sårat mig också...?

Testa.....
Jag tror inte att du kommer att ångra dig....