Att amma sitt barn är det mest naturliga som finns. Alla förespråkar det och man blir uppmuntrad att verkligen "ge allt" för att kunna ge sitt barn ett bra immunförsvar och all näring han eller hon behöver. Jag ville amma Rebecka länge, jag tänkte att ungefär ett år hade varit bra, självklart skulle hon mot slutet inte klara sig på bara bröstmjölk utan hon skulle få det som komplement.
Men ack så blev det inte. Förutom värkarna så har jag inte varit med om sådan smärta förut, det sökte mig och jag satt och mådde illa så ont det gjorde varje gång Rebecka skulle äta. Hon verkade heller inte må bra av det, hon gick inte upp i vikt utan istället blev hon mindre och mindre. Sköterskan sa att jag skulle ge henne ersättning men ändå fortsätta med ammningen, sagt och gjort, jag fortsatte att amma men hon fick lite ersättning också. Då började vikten krypa uppåt som den skulle, men jag hade fortfarande fruktansvärt ont. Jag märkte att Rebecka inte nöjde sig med bröstmjölk, vi kunde amma i flera timmar och sen ha en paus på max en timme sen ville hon äta igen. Jag började undra om min mjölk var tillräcklig? Eftersom jag har gjort en gastric bypass och har svårt att ta upp näring till mig själv kanske det är ännu svårare att producera näring till en bebis?
Jag kände mig otroligt frustrerad och ledsen, känslan att inte kunna ge sitt barn det som hon behöver mest är väldigt sorglig och jag kände (känner fortfarande) mig otillräcklig som mamma. Jag googlade på ammning och läste mig till att "alla" kvinnor har tillräckligt med mjölk, det handlar bara om att få till rätt teknik så ska det lösa sig av sig själv. Inte särskilt uppmuntrande läsning... Mitt självförtroende sjönk ännu mer tyvärr. När jag sen var på återkontroll hos barnmorskan så grälade hon på mig för jag får inte lov att banta!
Jag gick upp 15 kg under graviditeten och har nu gått ner 20 kg och set är tydligen inte bra att gå ner så snabbt eftersom det frigör gifter i kroppen vilka går ut i bröstmjölken vilket kan vara anledning till att Rebecka inte vill amma längre.
Jaha... Saken är ju den, att jag har inte bantat, jag har ätit precis som vanligt, jag har inte alls tänkt på vad jag stoppar i mig så jag förstår inte hur jag kunnat få ner så mycket som jag gjort, och jag kan inte direkt SE på min kropp att jag gått ner i vikt.
På ett sätt är det skönt att mata henne med en flaska, hon blir mättare och nöjdare och jag kan be Oliver att mata henne så jag kan göra något annat, jag slipper denna vansinniga smärta. Men.... Känslan att vara en värdelös mamma och kvinna hänger kvar, jag kan inte ge henne det som hon mest behöver.

Jag har nog haft Livet (med eller utan frågetecken..) som rubrik tidigare. Men det är ju det jag oftast skriver om. För det är ju det som händer just nu.

Idag har jag babykräk i håret, på axeln, i urrigningen och på magen. Rebecka är ingen "kräkig" baby men idag lade jag henne på mage mot min mage, kanske lite för snabbt efter att hon hade ätit, så halva frukosten kom upp igen. Jag får ju skylla mig själv... Vi får väl se om jag hinner duscha innan Oliver kommer hem. Vi ska leta efter en kul tapet att ha på en av väggarna på ovanvåningen. Vi har sett dem både på Rusta och Hornbach för en billig peng och eftersom det bara är en vägg som dessutom har två dörrar så tänkte vi inte spendera en förmögenhet på just den tapeten.

Rebecka har varit väldigt social idag, inte alls velat sitta för sig själv utan bara velat vara hos mig och myst eller snacka lite, just det, hon har börjat jollra och det låter som att hon försöker prata. Det gör nog alla bebisar vid den här tidpunkten (2,5 månad) men självklart är jag övertygad om att mitt barn är mer av ett A-barn än andra barn och hon kommer att säga "mamma" om en månad eller så    (haha, kolla, jag använde min första smileygubbe på bloggen) 

Så eftersom jag inte haft mina händer fria särskilt mycket så har jag lyssnat på några podcaster. Jag följer för tillfället två poddar 1) Fredagspodden med Amanda Schulman och hennes syster Hannah Widell och 2) Graaf och Eberhard 

Imorse när jag lyssnade på Hannah och Amanda sa Amanda att alla poddar blir inte bra, det går inte att prestera på topp alltid. Vilket måste vara samma med en blogg? Mina inlägg kommer inte att vara bra varenda gång, speciellt nu, när jag inte har skrivit på länge så är det som en förstoppning som har lösts upp. Det forsar ut okontrollerat, ord efter ord som blir mening efter mening. Inte nödvändigtvis väl sammansatta, men dock. Mina fingrar far ganska snabbt över tangentbordet, men egentligen, fy vad äckligt att jämföra det med en förstoppning, med bajs.. Ordbajs. Men ja ja, alla blogginlägg kan inte bli bra. Ska jag göra en podcast? Det är väl egentligen "nästa steg" efter en blogg?

Jag har en kompis som sa att hon skulle göra en pod. Undrar om hon gjorde det..?

Jag kanske ska tänka på det, eller måste man vara känd för att göra en pod?

Någon som vet?

Jag ska avsluta nu, utan att komma dit jag egentligen ville. Vi tar det i ett annat inlägg.

Jag kanske skriver det direkt efter här.

Eller så får jag ta hand om en full blöja och förhoppningsvis kan jag få prata med en handläggare på försäkringskassan där jag suttit i kö ett tag nu.

Jag har varit på trädgårdsmässa med min svärmor idag. Jag börjar vänja mig och inte få hjärtklappning när hon kallar mig sin svärdotter. I England kallas man bara svärdotter om man är gift med någons son, och jag och Oliver är ju inte gifta. Det är många som har frågat mig om vi har diskuterat giftermål? Och det har vi ju, det har varit en del; Om vi gifter oss vill jag ha detta och detta... Men för mig känns det inte bra att prata om ett ev bröllop när vi inte är förlovade. Jag får upp mina förhoppningar och skulle det sen bli så att det aldrig händer.... Då blir jag bara så ledsen...

Men nu var det inte bröllop jag skulle skriva om. Utan trädgårdsmässan. Egentligen inte särskilt spännande, men jag måste komma igång med skrivandet igen, så om det är tråkigt ber jag om ursäkt. Det blir förhoppningsvis roligare igen om några veckor...
Iallafall, jag har bott i lägenhet utan trädgård i hela mitt liv. Men jag tycker väldigt mycket om att titta på växter och blommor. Det ser ju så lätt ut när man ser andras trädgårdar.. Hm, ja... Det är det inte... Jag har börjat plantera i krukor, idag köpte jag lökar som jag ska sätta nu och förhoppningsvis kommer det upp två lila bollar i vår. Jag har glömt vad de heter men jag har sett dem i flera år och alltid tyckt att de är jättefina. Jag köpte också ljung som jag ska a vid ytterdörren. Jag tar ett foto imorgon så får ni se :-)

Hoppas ni har en härlig söndagkväll

Ja, det borde jag kanske ha, jag har varit dålig på att uppdatera bloggen. Inte bara dålig, snarare urkass...
Jag har inte planerat att lägga ner den, jag vill fortfarande skriva. Men jag har varit ganska "babybluesig" eller vad man säger? Känt mig väldigt nere och ledsen. Jag vet att det är väldigt vanligt för "oss" som har fått barn så jag har gjort mitt bästa att inte bli hysterisk. Att spendera dagarna med Rebecka, att bara ligga och titta på henne och lyssna på hennes joller är underbart och jag förlorar både tid och rum under några timmar och jag mår jättebra. Det är sen... När det dyker upp "krav" som att kanske tvätta (så att Rebecka har kläder att ha på sig) bädda sängen och annat som jag gör för att jag tycker om att ha det lite fint omkring mig, det är då jag blir lätt deprimerad. Men vem blir inte det? Hur kul är det egentligen att tvätta, stryka, bädda och diska?
Alla blir väl en aning "deprimerade" av hushållsgöra?
Så....
Jag ska bättra mig.
Jag lovar.
??

Idag fyller Olivia 9 år. Det ska vi fira i dagarna tre... Phu..!

Är det ett ord? Engångsföreteelse? Ja, datorn godkänner det så det måste vara så...
Nu ska jag iallafall göra något som jag aldrig gjort förut och antagligen aldrig kommer att göra igen.
Jag ska lägga ut en bild på en familjemedlem. Självklart Rebecka..!

Ja vad tycks? Det gjorde vi bra va?

Jag har inte tränat mycket under graviditeten, för både min barnmorska och min pt sa till mig att ta det lugnt eftersom jag haft fyra missfall tidigare. Jag har promenerat och gjort lätt yoga när jag inte haft allt för ont. Nu är Rebecka sju veckor gammal, alltså ska min kropp vara läkt och jag kan börja träna ordentligt igen. Vi ska träna tillsammans, jag och Oliver. Målet är att springa milen nästa vår... Igår var vi på Intersport och köpte nya skor. Oliver, underbar som han är, betalade även mina skor. Han är F.d friidrottare, han sprang 400 meter när han var yngre och var rankad bland de tio bästa i Sverige ett par år så bra skor är otroligt viktigt för honom. Så vi kom hem med riktigt bra skor.

Så nu är det dags, vi ska ut på powerwalk, kanske ett par staplande löpsteg... Wish me luck...

Mina nya skor :-)

Nu har jag bloggat via mobilen ett par gånger och jag måste säga at jag gillar konceptet väldigt mycket!

Det är hur smidigt och lätt som helst, jag kan blogga från bilen, sängen ja till och med från toan.

Det är mycket lättare att lägga upp en bild från mobilen än från datorn.

Det som är negativt är väl att man inte har tillgång till "rampljuset", så jag kan inte skriva något där så att fler ser att min blogg existerar. Jag får förlita mig på att det är några som läser någorlunda regelbundet och klickar in i allafall.

Idag är det lördag, jag ska ÄNTLIGEN få äta en blodig stek till middag. Som jag har längtat!!