Idag har det tydligen varit internationella kattdagen såg jag att Ellen DeGeneres hade skrivit på Facebook.
Grattis alla katter...?
Jag hörde på radion att det även är internationella orgasmdagen...
....hmmm.....

Det är orsaken till detta något sena blogginlägg...
Du kanske också hinner med en eller två innan dagen är slut om du skyndar dig...

Idag är det ett år sen Oliver sa att han älskar mig första gången. Det har han ju glömt, vem kommer ihåg sånt? Förutom jag då? Idag sa han däremot att jag ser smal och smäcker ut. Det kändes precis lika bra som "Jag älskar dig"

När man får barn så vallfärdar släkt och vänner för att gratta och titta på det nya fantastiska lilla livet som har anlänt. Med sig har de gåvor av olika slag, kläder och någon form av gosedjur är det vanligaste, jag har själv varit en av de som springer ut till barnklädesaffärer och ojar mig över hur stort urvalet är, vad ska jag köpa? Man vill ju att föräldrarna ska tycka om det man köper och använda det iallafall en gång...
När jag nu själv har blivit mamma och får ta emot fantastiska presenter så kan jag säga att det faktiskt inte spelar så stor roll vad man köper, så länge det passar. Många köper en eller två storlekar för stort så bebisen kan ha det senare, vilket är jättekul det också. Jag och Oliver har köpt max fem plagg till Rebecka hittills, ändå har hon en garderob full av underbara kläder, Oliver sa häromdagen att det var väldigt mycket rosa och "hyshpysh" han får gå ut och köpa något som är lite mer "neutralt".
Det är helt ok för mig, jag gillar både "klassiska" barnkläder från polarn och pyret och jag gillar rosa klänningar med tillhörande "trosor" eller blöjskydd med spetsvolang.
Rebeckas farmor är duktig på handarbete, hon har sytt och broderat ett lapptäcke till alla sina barn och barnbarn, vi har alla diverse stickade sockar, koftor och halsdukar i regnbågens alla färger gjorda av härligt mjukt garn. Rebecka fick en filt som verkar trivas jättebra att sova under.
En barndomsvän till min mamma är också duktig på att sticka och hon skickade en söt kofta som Rebecka kan ha i höst och vinter. Jag har bara träffat henne en handfull gånger vill jag minnas, sist var nog på min mormors begravning för tjugo år sen... I alla fall, damen skickade en kofta och hon skickade även namnet på garnet hon har använt... "För det finns även byxor som du kan sticka själv kanske Nelly..?"
Eh... Ja, jo visst kan jag det... Jag har inte alltid tid att borsta tänderna, men sticka ett par byxor? Inga problem!
Tanter är roliga ibland...
Här är iallafall en bild på den fina koftan och namnet på garnet, kanske någon annan där ute som vill sticka byxorna till mig? Jag har ingen beskrivning, men du kanske kan gissa dig till hur du ska göra?
Tack på förhand i så fall..

Va? Kan detta vara möjligt? Den coola Stamp-E berättade idag att bloggplatsen finns som app....
Och kolla! Det gör den!
Så detta är en test, funkar det? Kan ni läsa detta? Blev mitt liv just lite lite lättare? Blogga från mobilen! Ascoolt ju! Så nu får ni kommentera och säga om det funkade!

Ja det är väl tur att jag inte försörjer mig på den här bloggen.... Då hade jag fått leva på nudlar och havregrynsgröt ett tag....

Jag har över lag så väldigt många planer på vad jag ska och vill göra under dagarna; baka, blogga, läsa flera böcker, gå långa promenader med Rebecka, fika med vänner, shoppa.... Ja, ni ser, listan är lång och kan göras ännu längre. Men tiden räcker ju inte till. När Oliver kommer hem från jobbet sitter jag ofta fortfarande i pyjamas, som luktar svett och bröstmjölk, håret i någon typ av spretig tofs och inser att jag inte ens har borstat tänderna. 

När jag var gravid läste jag i någon mamma/gravid tidning att man skulle investera i ett bra torrshampoo som nybliven mamma för man hinner aldrig tvätta håret den första månaden, det var knappt att man skulle hinna duscha. Jag minns att jag tänkte att det måste vara trams, jag menar; hur lång tid tar det att duscha? Tio minuter, max... Och bebisar sover ju vid någon tidunkt under dagen, det vet ju alla!!

Men nej...Rebecka sover ungefär tio minuter i stöten, ibland tjugo, några gånger om dagen. Sammanlagt sover hon nog två timmar varje dag. Sen vill hon ha min uppmärksamhet och ligga på mitt bröst hela tiden.

Det är jättemysigt och hon får all den tiden hon behöver, det är ju som Oliver sa till mig en dag när jag kände mig extra ofräsch; "Den här tiden kommer aldrig igen, så njut av att mysa med henne så mycket du kan"

Så det är vad jag gör, därför blir allt annat "lidande", tvätt, städ, böcker, blogg... det får helt enkelt vänta.

Det kommer att komma en tid när hon är mer självständig, då kan jag blogga, städa och tvätta. Sen är det ju även så, att när Oliver kommer hem så tar han ju mer än gärna hand om sin lilla guldklimp, då får jag tid att duscha och tvätta håret.

Hur kommer det sig att jag har lyckats skriva detta inlägget då?

Jag började skriva för två veckor sedan, jag har skrivit ett par rader var annan, var tredje dag..

Sammanlagt har jag alltså skrivit tjugoen rader på två veckor.

Det är strongt tycker jag....

Jag vill inte stänga ner bloggen, det kliar i fingrarna nästan varje dag att skriva och jag tänker flera gånger om dagen "detta måste jag skriva om"

Jag har stora förhoppningar att jag snart kommer att ha lite mer tid att göra det, kanske kanske blir dagarna längre i höst? Eller också lurar jag mig själv, och Rebecka hinner fyllar arton innan jag bloggar igen...

Jag tänker i allafall inte stänga ner bloggen, men det kommer att bli lite längre mellan varje inlägg tyvärr.

Förhoppningsvis inte under en inte alltför lång period.

Jag älskar att titta på människor, "people-watching". Jag kan sitta på ett café och helt "zooma ut" från mitt sällskap och bara titta på folket som går förbi, studera deras klädstil, deras sätt att gå på, röra sig och deras frisyrer. Inte nödvändigtvis på ett negativt sätt, jag kritiserar inte alla jag ser, ofta kan jag beundra människor, tycka att de är vackra, deras klädstil är otrolig och inse att jag själv aldrig skulle klä i ett sådant plagg. Ibland vill jag springa efter någon för att få veta var de har köpt sin top/byxa/väska för plagget är så vansinnigt snyggt att jag själv gärna vill ha det.

Det är ju även väldigt kul att "tjuvlyssna" på konversationer som människorna vid bordet bredvid för. Ofta står ju borden väldigt tätt intill varandra på ett café så det går inte att undgå att höra vad de säger, vare sig man vill eller inte. Jag och Elisabeth råkade ut för det, fast på andra hållet för några år sen när vi bodde i England, vi satt på ett café och pratade (på svenska) om alla som gick förbi, vi var ganska råa i våra kommentarer, som bara vi kan vara, och tänkte inte alls på att prata diskret om våra "offer" (inte för att vi skrek...Men vi pratade med normalt röstläge) vi fyllde på våra kaffe/tekoppar ett par gånger, satt där i några timmar faktiskt och undrade ofta hur i hela världen folk såg ut? Det var en gubbe med fula byxor, nån tjej med celluliter som hade för kort kjol (erkänn...celluliter ska inte synas när man har kjol på sig..)  och någon som vi hade sett på puben för någon vecka sen som betett sig lite lagom illa. Vid bordet bredvid oss satt en tjej och en kille, jag minns att jag vid något tillfälle tänkte att de inte pratade med varandra, jag är ganska säker på att vi INTE sa något elakt om dem, men inte helt säker... Så döm om vår förvåning när tjejen efter tre eller fyra timmar lutar sig mot oss och säger - på svenska - "Kan jag låna er tändare?"

Vi stirrade nog på henne i vad som kändes som minst tio minuter, kände oss förolämpade att hon suttit där och tagit del av vår konversation under hela den tiden, men mest var vi nog generade. Hon hade hört alla elaka saker vi sagt om människor som vi inte kände, lyssnat hur vi dömde dem och skrattat åt dem, pinsamt minst sagt.

Så ett tips; Även om ni är utomlands, ska man snacka skit och "dissa" andra människor - prata med de små bokstäverna...

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju berätta om folk jag träffade/såg på BB.

Ja, kanske jag dömmer någon  som jag inte känner, men jag ska göra mitt bästa att berätta på ett lite ödmjukt sätt om mina beskådningar.

Två dagar efter att Rebecka var född satt jag ute i hisshallen och pratade med min mamma i telefon, man fick inte lov att ha telefonen på inne på avdelningen för neonatal låg precis bredvid och mobiltelefoner stör utrustningen där. Så man fick gå ut i hallen när man ville använda sin telefon. Det var bara jag och en annan tjej som satt där och jag undrade lite varför hon satt där? Hon var inte gravid, hon hade ingen bebis med sig och under hela mitt samtal med mamma så kom ingen ut och pratade med henne. När jag var färdig och skulle ringa nästa samtal lutade hon sig fram och frågade om hon fick titta på min bebis?

Ja det är klart att man får titta på min vackra bebis! Rör henne bara inte!! 

Det sa jag inte, men jag sa att självklart fick hon titta.

Hon ställde några frågor om förlossningen och om Rebecka, frågade hur förlossningen gått osv. Efter en kvart ungefär kom det ut en annan tjej från förlossningsavdelningen och sa; "De är fan inte kloka där inne! Så jäkla störigt"

"Vad menar du?" sa tjejen jag satt och pratade med.

"Ja, man får bara vara en person inne med henne, bara pappan, vi får inte vara där inne."

Jag såg nog ut som ett frågetecken, jag fattade verkligen inte vad hon menade.

Hon pratade väldigt osammanhängande, så det tog ett par minuter innan jag förstod att hennes brors fru/flickvän var inne på förlossningen just då och det var väl ganska jobbigt just i den stunden. Tjejerna som satt ute med mig tyckte att de kunde turas om att vara där för sin svägerska istället för sin bror för detta var något "som män ändå inte skulle se" deras bror tyckte att allt bara var jobbigt och ville att hans systrar skulle ta över och vara inne med sin fru istället för honom. Systrarna tyckte detsamma. Vad den blivande mamman tyckte förtäljer inte historien.

Jag hade dock blivit jätteledsen om Oliver, mitt under förlossningen, hade sagt; "Nej, nu orkar jag inte detta längre, jag ringer mina systrar så får de komma och ta över" men det kanske bara är jag som resonerar så?

Nästa dag såg jag systrarna igen ute i hisshallen, då var resten av släkten med, och de stod alla runt den genomskinliga plastbaljan där den lilla bebisen låg. De var minst tio personer.

Något annat jag också studerade under min (korta) tid på BB är besökarna. De enda besökarna som får lov att komma in på avdelningen är pappan till barnet och eventuella syskon. Visst tyckte jag att det hade varit mysigt om mina föräldrar och Olivers mamma hade fått komma in i mitt rum när de var på besök, de kom ju bara en eller två åt gången och det var lugnare i mitt rum än i hisshallen, men när jag såg andra som fick besök av hela släkten, alla fastrar, mostrar, kusiner och grannar som var med och skulle titta på det nya tillskottet. Ja då förstod jag varför den regeln hade kommit till. Om alla dessa människor skulle strömma in på avdelningen så hade det blivit total kaos. Jag hade blivit galen om min rumsgranne hade haft så många besökare, som dessutom sitter och sjunger och tjoar över det lilla barnet... Så visst förstår jag att man måste begränsa besökarna, och det måste vara samma regel för alla. Så jag accepterar den regeln, mina föräldrar väntade gärna i hisshallen en stund, likaså Olivers mamma.

Vad som var otroligt fashinerande att se var personalens sätt att hantera de som ändå gick in på avdelningen, för självklart finns det alltid någon som tror att just de är undantaget för regeln...

Snabba som vesslor var barnmorskor eller sjuksköterskor vid ingången och motade bort besökare som inte var fädrar eller syskon, ingen tog sig förbi dem, de har nog ett sjätte sinne för när någon är inne på avdelningen som inte ska vara där. 

Vilka träffade jag mer på?

Mamman som födde sin andra son på badrumsgolvet, hon fick två kraftiga värkar och med den andra kom han ut. I dörren stod hennes man och äldsta son och undrade vad som stod på? Ambulansen kom och hon blev inkörd i ilfart.

Detta är ju något som man bara läser om i tidningar, en sån där sak som jag ibland undrar om det verkligen är sant? Eller har de bara skrivit så för att sälja lösnummer..?

Men nej, det händer tydligen på riktigt.

Sen har vi ju kvinnorna som har fött barn alldeles för tidigt och de ligger inne på neonatal avdelningen. Det är de här kvinnorna som är drottningar på BB, de ligger ju där ganska länge, beroende på hur mycket för tidigt deras barn föds. En tjej skrämde mig från vettet, hon såg ut som en gangster, hemmafärgat kolsvart hår (jo, man KAN se om någon har färgat sitt hår hemma eller på salong...) hon var smal som ett skelett, jag undrade lite, exakt HUR mycket för tidigt hennes bebis var född, det fanns inte ett gram fett på hennes kropp och hon haltade också ganska kraftigt. Hade hon skadat sig tidigare, eller var det en typ av förlossningsskada? Nervklämmning eller något?

Hon var också rökare, varje gång jag såg henne var hon på väg ut för att röka, jag såg aldrig någon man i hennes närhet, antingen tvingade hon honom att sitta inne i deras rum, eller så fanns han kanske inte med i bilden alls..?

En kväll när jag och Rebecka var i matsalen för att äta kvällsmat började Rebecka gnälla lite, då sa denna kvinna - med den raspigaste rökskadade rösten jag någonsin hört "Ja men hon låter ju som en liten fågelunge" sen spände hon ögonen i mig och stirrade på mig tills jag skrattade lite nervöst och bara svarade med ett svagt "Eh, ja, kanske det....hehehe"

Sen tog jag Rebecka och gömde mig i vårt rum.

Vem träffade jag mer på? Jo! Första natten vi sov på BB träffade vi på en något barsk barnmorska. Vi hade gjort vår kvällsrutin, Rebecka låg i sin balja och vi skulle precis släcka och sova när hon kommer in. Just då börjar Rebecka gnälla lite, hon skrek inte, det var bara lite gnäll och jag sträckte mig efter henne för att "kolla läget" då säger denna kvinna: "Men hon är ju ledsen! Hon vill ha närhet, låt henne inte ligga där och gråta!!" Eh...nej det tänkte jag inte heller.... 

Sen sa hon att jag skulle visa henne hur jag gör när jag ska amma, vilket inte var helt lätt eftersom hon bara var ett par timmar gammal och jag visste verkligen inte hur jag skulle göra. Så hon lyfte upp Rebecka, lade henne mot mig "mage mot mage! alltid mage mot mage!!" och sen befallde hon mig att "plocka fram brösten"

Jaha, okdå. Jag vågade inget annat... 

"Man kan vrida lite på bröstvårtorna för att få igång mjölken"

Känslan när en helt främmande kvinna - som man inte helt säkert vet namnet på ens - vrider på ens bröstvårtor, ja jag kan inte riktigt beskriva hur obekväm jag var...

När hon gick ut från vårt rum efter en kvart ungefär tittade jag och Oliver på varandra och tänkte; "Jaha, där fick vi oss en känga..."  Men vi somnade gott efter en stund i allafall.

Ja det finns människor överallt, härliga, underbara människor som jag aldrig kan sluta att beskåda och förundras över.

Jag undrar ibland - eller ganska ofta - vad människor tänker, säger och undrar när de ser mig....?

Ni anar inte hur många gånger jag har börjat på denna blogguppdatering!! Minst sju gånger... Men jag har fått stänga ner datorn av en eller annan anledning. Men nu ska jag verkligen gör mitt bästa för att skriva färdigt och berätta allt för er!

HON ÄR HÄR!!!! Min dotter, min skatt, min prinsessa. Min Rebecka!! Vår Rebecka, min och Olivers... Fem dagar över tiden kom hon, med buller och brak dagen innan midsommarafton.

Ska jag berätta hur allt hände? Jag älskar att berätta det, precis som jag älskar att berätta hur jag och Oliver träffades... Men det är en annan historia som de flesta av er redan kan.

Natten till den nittonde Juni vaknade jag strax innan kl 02:00, jag hade jätte ont i ryggen och försökte hitta en ställning att ligga på som INTE gjorde så att skarpa knivhugg sköts från ländryggen och ner i benen eller upp i nacken om vartannat. Jag hade mina värmekuddar som fortfarande var lite varma som jag lade i korsryggen och försökte somna om. Jag var precis på väg att somna när jag kände "det kommer något, som jag inte har kontroll över".... 

Jag flög upp ur sängen och in på toa där jag insåg att vattnet gick!!

YES!! Äntligen!! Tänkte jag och gick och väckte Oliver.

"Jag ska ringa förlossningen" sa jag till honom

Jag kände mig ganska uppspelt, NU kör det igång, snart får jag träffa min bebis, tänkte jag.

Jag presenterade mig för barnmorskan, sa att jag var gravid i v40 + 4 och nu hade vattnet gått. Jag trodde i min enfald att hon skulle säga till mig att komma in direkt. Men...ack nej.... "Ja men vad trevligt, har du fått värkar än?" frågade hon istället.

"Njae...Inte direkt" sa jag

"Ja men gå då och lägg dig igen, när värkarna börjar så ta tiden på dem, när de är ca en minut långa och kommer med 3-5 minuters mellanrum så ringer du igen, och har inget hänt när det blivit morgon så ringer du ändå och så får du komma på en kontroll"

Jaha..... OK...... Hmpf...Lite besviken gick jag och lade mig igen och försökte sova. Men värkarna började nästan direkt och ganska snart var de runt femtio sekunder långa och de kom med tre minuters mellanrum. Så kl halv sju ringde jag förlossningen igen och tänkte; "nu, NU får jag komma in, nu får jag snart träffa min bebis"

Men....neeeej.

"Ja men vad bra, då har det kommit igång, du kan stanna hemma ett tag till, ta ett bad, ät lite, bara ta det lugnt, ring igen när smärtan känns outhärdlig"

JAHA!!! VA?? MEEEEEEN.

Tålamod är tyvärr inget jag har särskilt mycket av.... Men, jag ville inte bråka med barnmorskan så jag tog en lång dusch eftersom vi inte har ett badkar. Oliver gjorde mackor till oss och sen väntade vi...och allt stannade av. Inga mer värkar, inga påtryckningar, ingenting. Så jag lade mig på soffan och sov i någon timme, Oliver satt bredvid mig och vi bara väntade.

Klockan nio ringde jag till förlossningen igen och berättade hela historien igen eftersom det var en ny barnmorska som kommit in. Hon sa att det kan hända att allt stannar av, men hon ville att vi kom in för en kontroll klockan tio.

Sagt och gjort, vi körde in och i bilen startade värkarna igen.

Med jämna mellanrum och något kraftigare än tidigare.

När vi kom in så satte de två bälten på mig, ett som mätte mina värkar och ett som mätte bebisens hjärtljud. De konstaterade att hjärtljuden lät bra och mina värkar kom regelbundet med ca tre minuters mellanrum även om de inte var jättekraftiga. Hon ville inte skicka hem oss (tack och lov) men hon skrev inte in oss heller utan sa till oss att gå en promenad och komma tillbaka när det började kännas outhärdligt.

Så iväg gick vi, runt sjukhuset. Det var kallt så in i vassen, så efter ett varv var vi tillbaka på avdelningen och sa att vi hellre var där än ute. Hade det varit varmt och soligt hade vi nog stannat ute lite längre.

Men nu skrev de in oss och vi fick ett eget rum (trevligt)

Jag blev erbjuden ett bad men jag kände inte riktigt att det var vad jag ville ha, jag bad istället Oliver värma mina vetekuddar så jag kunde ha dem vilket kändes skönt. Nu hade värkarna blivit lite starkare så jag var tvungen att koncentrera mig på att andas genom smärtan vilket inte var några problem, jag kände att jag hade allt under kontroll.

Sen ville de sätta på mig de där bältena igen, de som mäter hjärtfrekvens och värkar, vilket inte gick särskilt bra... Jag hade jättesvårt att ligga på rygg, jag blev yr i huvudet, illamående och smärtan ökade markant, så pass att jag tappade kontrollen på andningen och jag började hyperventilera. En av barnmorskorna sa att de skulle försöka sätta en elektrod på bebisens huvud för att mäta hjärtfrekvensen och när de gjort det så skulle jag kunna lägga mig på sidan igen och det skulle kännas lite bättre. Sagt och gjort, elektrod sattes på huvudet och jag kunde lägga mig på sidan.

Men jag hade svårt att få tillbaka andningen som jag hade innan, värkarna var MYCKET kraftigare än förut och smärtan gjorde att jag inte kunde se ordentligt så jag låg bara och blundade och fokuserade på att andas.

Oliver var tvungen att flytta på bilen så han gick iväg en stund, jag kommer ihåg att han gick och jag vet att han var borta ett tag men om jag ska vara ärlig så gjorde smärtan att allt är lite suddigt. Jag kunde inte få någon som helst smärtlindring, inte ens lustgas eftersom jag bara hade öppnat mig 2cm. Just det..2!!!! cm.

När barnmorskan sa det trodde jag att hon ljög, 2cm?? Det var ju vad jag var när jag var hos barnmorskan två dagar tidigare...

Men nu kände jag ju hur bebisen tryckte på, ett tag tänkte jag att folk har lurat mig i alla dessa år, den kommer inte alls att komma ut där den kom in...Den kommer att komma ut ur rumpan på mig... Den mest bisarra känsla någonsin.

Jag ville verkligen trycka på själv, men barnmorskan sa att det fick jag absolut inte göra eftersom jag inte var tillräckligt öppen.

Annie, min barnmorska sa; "Du har det ganska jobbigt nu, eller Nelly?"

"Ja, jo, det är ju inte jätteskönt precis" sa jag

"Hmm, ja bebisen verkar lite stressad....hjärtfrekvensen går ner när du får en värk"

"Eh..jaha....vad menas med det? Är bebisen ok??"

"Jadå, vi jobbar med detta, det är inga problem men jag ska be en läkare komma in och kolla dig"

"Ok....." Nu kände jag mig lite nervös, men fortfarande kunde jag inte riktigt fokusera på något annat än smärtan, allting var väldigt suddigt och jag kunde fortfarande inte öppna ögonen.

Jag låg där på sängen, andades allt vad jag kunde och önskade att allt skulle sakta ner lite. Vid detta laget kom värkarna med ungefär tjugo sekunders mellanrum och de varade i en minut. Jag hann inte hämta mig mellan varje värk. Då stod det plötsligt en man i gröna kläder vid min säng, "Hej hej, jag heter bla bla bla och jag är läkare här, det är en en bångstyrig liten krabat du har där inne"

Jaså....ja jag vet inte, jag bara ligger här och andas, ställ inga frågor som kräver svar för då tappar jag min andning tänkte jag. 

"Hmmm, ja.....hmmmmm jaha...ja vi kanske får tänka på att ta ut din krabat på ett annat sätt...." sa han sen

"Vi ska bara diskutera lite" och så gick han

Jag vet inte vad jag tänkte just då, jag ville nog bara att det skulle vara över.

Sen kom Oliver tillbaka, han hade inte varit borta särskilt länge men det kändes otroligt skönt att han var tillbaka och höll mig i handen. Tydligen var jag då likblek, typ grå i ansiktet och bebisens hjärtfrekvens var nere på 60.. De ska vara mellan 110 och 150.... Så det var ganska lågt.

Sen kom läkaren in igen, "Nelly, vi ska ta ut din bebis på ett annat sätt"

"Ok..om du pratar om kejsarsnitt så är det helt ok med mig.."

"Bra! Då gör vi det!"

Annie, min barnmorska kom och pratade snällt med mig, hon sa att jag skulle få bricanyl vilket skulle göra så att mina värkar skulle avstanna.

TACK.FÖR.DET var det enda jag kunde tänka. Hon sa att det skulle göra så att jag skulle få hjärtklappning vilket känns obehagligt men det är inget farligt. Jag har haft det tidigare och vet att det är inte alls skönt, men det går ju över.

Mycket riktigt, efter en minut eller så, avstannade värkarna och hela jag började skaka. Jag hade ingen kontroll över min kropp men det var ändå bättre än dessa värkar. 

Sen var rummet fyllt av människor, jag som hade skrivit i min förlossningsplan att jag inte ville känna mig uttittad, jag ville bara ha Oliver och en barnmorska i rummet under tiden....

Ja, det blev ju inte så....

Oliver sa att vid ett tillfälle var det nog femton personer inne i rummet, men just då brydde jag mig inte. Jag var inte riktigt vid medvetande om jag ska vara ärlig, jag var bara så lättad att se ett slut på detta.

Nu gick det undan, Oliver blev beordrad att sätta på sig gröna kläder och sitta där!

Någon tog av mig mina hårklämmor och gummibandet jag hade i håret och försökte sen trycka in mitt burriga hår i en vit mössa medans någon annan satte på mig vita knästrumpor. Sen rullade vi iväg ner till operationsavdelningen där det väntade ytterligare tjugo personer (kanske inte tjugo...men många)

Jag låg på en brits och en massa huvuden dök upp framför mig som sa: "Hej hej, jag heter bla bla, jag är läkare, jag är sköterska, jag är narkosläkare, jag är...något annat och jag heter någonting.."

Jag hoppades bara att jag inte skulle få ett test efteråt, "Vem var med vid din förlossning?"

Jag tror att jag frågade fyra gånger om jag skulle bli sövd och fick samma svar varje gång; "Nej du ska få en ryggmärgsbedövning, Sätt dig upp, sätt fötterna på pallen, luta dig över kudden, här är en kudde, luta dig mot Oliver, andas, skjut ut ryggkotorna och andas".

Jösses....Ett direktiv i taget kanske..? Men som sagt, det gick undan så när läkaren sa; Nu blir det kallt, nu blir det varmt i rumpan, nu börjar dina ben kännas som sockerdricka, då kunde jag bara hålla med.

För så kändes det. Någon lyfte upp mina ben på britsen för det kunde jag inte göra på egen hand, sen satte de upp ett grönt skynke framför min mage så att vi inte kunde se något. Oliver satt bredvid mig, höll mig i handen och vi tittade på varandra. NU skulle vi få träffa vår bebis!!

Fyra minuter senare säger någon: Hej lille vän! och vi hörde gråt.

Någon visade upp ett kladdigt, blodigt litet bylte för oss och sa "Det är en flicka! Kom med mig pappa"

Oliver försvann och jag kände att jag gled in i ett mörker. 

Sen satt han plötsligt bredvid mig igen, en ren bebis i famnen och sa; Det blev en flicka!

Jag minns att jag log och sa "Underbart" innan jag gled in i mörkret igen.

Jag blev skjutsad till uppvaket där Oliver sen kom ner med vår Rebecka. Jag hade fruktansvärt ont i min högra axel och jag kunde inte sitta upp så jag kunde inte hålla henne, jag kunde bara klappa lite på henne. 

Straxt innan nio på kvällen rullade de upp mig på förlossningen igen och jag fick äntligen henne i mina armar.

Ljuvliga lilla tjej.... Så underbar, så söt, så perfekt.

Oliver hade suttit med henne mot sitt bröst så att hon fick hud mot hud direkt. Tydligen är det något som mamman ska göra annars, men nu gick ju inte det, så han fick den äran. 

Jag och Rebecka har tagit igen det nu, tror jag, vi har kelat och myst väldigt mycket.

Nu har vi varit hemma i en vecka, vi börjar landa i vardagen och det blir lättare och lättare för mig att röra mig. Rebecka skämmer bort oss med att sova mycket och vara allmänt underbar. Jag vet att det kommer att ändras, vi kommer att ha sömnlösa nätter när vi inte vet varför hon gråter, sen kommer det att ändras igen och hon kommer att sova ordentligt i hela nätter. Så är livet, jag är beredd på det. Jag är redo.

Jag har läst en bok! 

Eller jag har läst många böcker, speciellt nu när man går här hemma och bara väntar, men denna boken har satt spår i mig. Vissa böcker gör ju det, de griper tag i ens hjärta och etsar sig fast där. Jag har läst många bra böcker som jag verkligen rekommenderar, men ibland dyker det upp en bok som är så fantastiskt bra att den lämnar en förstummad i flera timmar efter att man har slutat läsa...

Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska också.

"Me before you" av Jojo Moyes - "Livet efter dig" heter den på svenska (jag förstår inte riktigt varför den har fått det namnet av översättaren, för det är bara det sista kapitlet som handlar om "mitt liv efter dig". Men skit samma, det är en underbar bok!

Lou bor i en liten stad i England. Hon har bott där i hela sitt liv och inte ens varit på semester någon annanstans, man får veta hur det kommer sig men jag tänkte inte avslöja det, hon jobbar i ett café, typiskt engelskt café och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar trots att hon är tjugosju år. Det är egentligen inte konstigt att man bor hemma hos sina föräldrar tills man gifter sig i England. Jag har en kompis som är trettiofyra och fortfarande bor hos sina föräldrar... Men det var inte det jag skulle skriva om.

Lou förlorar sitt jobb och behöver då ett nytt, och blir anställd som personlig assistent/sällskapsdam till en trettiofemårig man - Will - som varit med om en olycka som skadade hans fjärde och femte kota, vilket gjort honom till helt förlamad från nacken och ner. 

Historien handlar om hur Will och Lou lär känna varandra vilket inte är helt enkelt..och så småningom blir kära.

Jag vet inte om jag ska avslöja slutet...?

Ja ok..jag berättar lite....

Innan Will blev påkörd så hade han ett fantastiskt liv, han var otroligt framgångsrik, reste jorden runt och upplevde ofantligt många saker. Han har självklart svårt att acceptera att han nu är handikappad och rullstolsbunden och har bestämt sig för att åka till Schweitz, till en av dessa privata kliniker där man kan få assistans i att begå självmord.

Men han lovar sina föräldrar att ge sitt liv - och dem - ett halvår.

Så därför anställs Lou...för att få Will att ändra sig, Wills föräldrar hoppas att hon ska visa honom att livet är värt att leva. Jag förstår hans föräldrars förtvivlan och desperation att få sin son att vilja leva, men det är inte riktigt rättvist att lägga en sån förväntan på en annan människa, speciellt att inte berätta det för Lou när hon blir anställd.

I allafall, början av boken är ganska rolig, de första två tredjedelarna skrattade jag ofta, sen slog allvaret mig.

Lou och Will blir kära, Lou tror verkligen att han kommer att ändra sig, vilja fortsätta leva, tillsammans med henne...

Men det vill han inte... Han är kär, han älskar henne, men han vill inte ha ett liv i en rullstol, han vill inte ha ett liv där han måste ha hjälp med ALLT och inte kunna ha sex längre.

Han vill dö.

Och det gör han.

Att skriva att jag grät är en underdrift, jag skakade, mitt ansikte var vått av tårar och - tyvärr - snor, jag hade lite svårt att andas. Jag var tvungen att lägga ner boken ett par gånger och samla mig, fortsätta läsa, fortsätta gråta och sen lägga ner boken för att fokusera på min andning.

Det var fruktansvärt och underbart att läsa... Jojo skrev sig verkligen rätt in i mitt hjärta.

Sen får vi väl se om jag gillar någon av hennes andra böcker, hon har ju skrivit några stycken.

Jag berättar vad jag tycker när jag har läst någon mer av henne.

Nu har jag börjat läsa "Förlåtelsen" av Hanne-Vibeke Holst. Har inte kommit jätte långt.... Kanske den är för tung just nu? Kanske får jag rota igenom mina boklådor och hitta något annat?

"Livet efter dig" av Jojo Moyes är i allafall en bok jag varmt rekommenderar! Inte bara rekommenderar, jag nästan kräver att ni ska läsa den!