Internet är fixat här hemma!! Vi är alla överlyckliga. Vi har svurit över alla "jättar" som i sina reklamkampanjer lovar att de kan sänka kostnader och leverera "blixtsnabbt internet" till HELA Sverige...

Jaha... Förutom hit då... Com Hem, Bredbandsbolaget, Telia, Telenor, Tele2...INGEN av dem kan leverera hit ut.. Men så fick vi rekommenderat ett mindre lokalt företag och Bingo! Vi har internet! 

Visst har jag kunnat använda internet på telefonen och hållt mig lite uppdaterad om vad som hänt i världen (eller på facebook i allafall..) men så härligt att sitta med min underbara dator i knät och låta fingrarna flyga över tangentbordet och skriva igen.

Vad har hänt här då sen sist?

Jag är nu i vecka 30 och officiellt höggravid, jag har grym foglossning och går som om jag var en åttioåring som har gjort något i byxan, känner mig som en otymplig, strandad val. Men jag har tydligen inte slutat växa än.. Om tio veckor kommer jag att vara ännu större. Har jag läst. Jag var på ultraljud i tisdags och bebisen väger ungefär 1400 gram. Den kommer väl att väga ungefär det dubbla när den kommer ut (minst det dubbla....) 

Jag blir trött bara jag tänker på det...

Jag har börjat jobba igen, halvtid, mån-fre 09:30-13:30 och det är allt jag klarar av, jag är helt slut och undrar om jag verkligen kommer att orka jobba så länge som jag har planerat? Jag ska börja min föräldraledighet den 1/6 (bf den 14/6) men tänkte ta en vecka semester innan. Så vad är det? Sju veckor kvar att jobba? Dra ifrån några röda dagar och ett par extra semesterdagar.. Det blir, 29 dagar. Inte så mycket om man tänker efter. Men massor att förbereda. Detta med föräldrapenning t.ex, jag är helt vilse! Jag har anmält min graviditet till försäkringskassan och fick ett brev från dem igår. Jag ska sätta mig och läsa det noga. Snart...

Olivers syster är också gravid, har jag nämnt det?

Hon är ungefär fyra veckor efter mig och är precis lika vilse i denna djungel som heter pengar/bidrag/rättigheter vid graviditet... Vi umgås inte jättemycket - än, men jag hoppas och tror att när vi båda går hemma med spädbarn så kommer det att bli mer. Vi kommer väldigt bra överens och har samma typ av humor så jag hoppas och tror (upprepning...) att hon kommer att bli en väldigt god vän till mig.

Tidigare i veckan hade jag så mycket att skriva om, nu kommer jag inte ihåg vad det var... Är det vad som kallas "gravidhjärna"? IQ fiskpinne eller något liknande?

Jag får väl återkomma när det dyker upp igen.. Jag ska hoppa in i duschen nu, Oliver är hos sin mamma och hjälper henne med en brevlåda sen kommer han hit med sin bror och några fönster vi har köpt till ovanvåningen som vi har börjat renovera. Eller man kanske ska säga bygga? För tillfället är det bara ett stort utrymme som ska bli två sovrum till Olivia och Johannes, ett allrum, ett stort sovrum och en klädkamamre. 

Jag kanske inte heller ska skriva att "vi" håller på att bygga...För det är Oliver som gör det..Hans bror hjälper till också, men jag är inte där uppe och varken sågar, hamrar eller spikar...

Jag servar med kaffe, vatten, glass och lunch... 

Jag ska i allafall fixa lite lunch till dem och alla barn när de kommer tillbaka, så jag får nog ta mig i kragen och sätta fart nu. Skriver kanske lite till ikväll...

Ha en bra lördag!

Jag ahr försökt skriva ett inlägg i snart två veckor nu.

Men vi har inget internet hemma (vad var det jag sa...med att bo ute i ödemarken..?) och jag kan inte sitta på jobbet och fokusera på bloggning. Jag har försökt, men blir avbruten hela tiden, vilket ju inte är så konstigt egentligen. Jag ska inte lägga tid på bloggning på jobbet, så enkelt är det.

Så fort jag har internet igen så kommer jag att skriva tills fingrarna blöder, jag har abstinens!!!

Hoppas ni alla mår bra :-)

I söndags skrev jag ett jättelångt inlägg här. Och sen bara försvann det... Jag blev så arg och deprimerad på tekniken att det har tagit mig tills idag innan jag ens kunnat tänka på att logga in här. Ibland hatar jag verkligen teknik...

Jag skrev i allafall om sport. Ni behöver kanske inte logga ut riktigt än... Jag hoppas kunna återskapa lite av känslan i det förra inlägget som jag faktiskt var ganska stolt över...

Oliver är väldigt intresserad av ishockey, han har följt samma lag sen han var tio år, i motgång och medgång har han stått eller suttit och hejat på Laget, han har glatt sig åt deras framgångar och sörjt förlusterna.

Jag kan väl inte påstå att ishockey eller sport över huvud taget är något som har upptagit särskilt mycket av min tid hittills, men när jag ser hur glad Oliver blir när Laget vinner och att han faktiskt blir ledsen (inte så att han begraver sig under täcket i tre dagar..men ändå) när de förlorar så tänkte jag att jag kan ju ta reda på vad det hela handlar om i allafall... Lära mig några regler kanske? Jag har varit med på fyra hemmamatcher hittills och jag måste erkänna att det är vansinnigt spännande! När man står på läktaren, ljuset släcks ner i hallen, musiken pumpas ut ur högtalarna och sen kommer spelarna glidandes in på isen. Det är en riktig adrenalinkick.

I lördags var det dags för match, en viktig match. Eftersom jag har haft vissa graviditetskrämpor orkar jag inte stå upp i nästan två timmar, plus två pauser, så det blir nästan tre timmar. Oliver står i "klacken" och jag har fått sitta med några av hans vänner som har sittplats. Det gör mig inget att vi inte står tillsammans, det blir nästan en lite kul "flirt-grej" när han står och jag sitter och vi tittar på varandra och ler lite då och då, sen i pauserna pratar vi med varandra för att sen gå tillbaka till våra platser, heja på Laget och le mot varandra.

I lördags var det SÅ spännande, Laget ledde med 3-0 precis innan andra perioden slutade, men när det var ca en minut kvar så slår motståndarna in ett mål så det blev 3-1. Lite synd tyckte alla, men Laget ledde ju ändå.. En stund in i sista perioden gör motståndarna ett mål till så det stod 3-2, då blev vi alla lite svettiga får jag säga. Det var fortfarande mycket tid kvar av den sista perioden så de hade kunnat kvittera jag satt med händerna för ögonen... Men när det bara var fem minuter kvar av matchen tar motståndarna ut sin målvakt och en minut senare gör Laget ett mål till, så matchen slutade 4-2. Taket nästan lyfte på arenan, klacken skrek och alla stod upp och klappade i händerna och sjöng ramsor som någon skrivit. Jag vände mig om för att fånga Olivers blick och ser att fem-sex stycken av killarna har slitit av sig tröjorna, svingar de över huvudet och vrålar "Vi älskar Laget!!" En av dem är min sambo.... Jag kunde bara skratta och sa till tjejen som jag satt med; Kolla, de har tagit av sig sina tröjor!!" "Ja, hockey tar fram den inre neandertalaren hos vissa killar" svarade hon då och skrattade även hon.

Vi samlade ihop oss och åkte ner till centrum för att äta och varva ner från denna spännande dag.

Det är en annan sak som jag tycker så mycket om, Olivers hockeygäng... De är ett gäng som träffas innan och efter matcher för att äta och festa lite, umgås och bara ha kul. Vi har haft dem hemma hos oss en gång och nu blir jag medbjuden på dessa förfester också. Det är jättekul att jag har blivit accepterad av dem och det är speciellt tre tjejer som jag håller på att lära känna och bli riktigt god vän med. 

Jag kanske inte riktigt vet vad som menas med icing eller slicing, men jag tycker det är jättekul att gå på hockey!

Nu har jag ju bott här i det lilla samhället i snart två veckor. De senaste 24 timmarna har varit väldigt innehållsrika, jag är helt slut... Jag träffade läkare och barnmorska igår, mina förvärkar som jag haft har saktat av och även om jag fortfarande har dem så är de färre och svagare än vad de var innan. Så på måndag börjar jag jobba igen, halvtid. En del av mig skulle gärna stanna hemma nu, inte jobba alls tills bebisen är född och sen ha min föräldralegighet och njuta av den i sommar, men samtidigt känner jag att det kan vara lite skönt att komma in till den stora staden igen och jobba lite. 

I tisdags morse fick vi ett samtal från min svärmor, hennes man hade gått bort då på morgonen. Han var gammal och väldigt sjuk så vi gick alla och väntade på detta. Men som jag har sagt; Bara för att man vet att någon snart kommer att gå bort så gör ju inte det sorgen mindre, det går snabbare att komma igång med livet igen än om det är en fullt frisk ung människa, men när ens livskamrat försvinner så lämnar det självklart ett tomrum och en saknad som är jobbig.

Igår åkte vi hem till henne på kvällen, för att spendera lite tid och trösta, men innan dess hade vi några andra ärenden. Vi skulle hem till en av Olivers kompisar och titta på en barnvagn om de ska göra sig av med, deras dotter är två år nu och har en större vagn och även om detta är mitt första (och sista) barn så har jag inga "krav" att vi måste köpa allting nytt. Vi fick en spjälsäng av några vänner och Oliver ska bygga ett skötbord eftersom utrymmet där det ska stå är lite "komprimerat" så det får bli ett specialdesignat bygge. Så länge vi har nya kläder till honom eller henne, det är viktigt för mig, och några nya leksaker så tror jag inte att ett barn far illa av att sova eller åka runt i en begagnad vagn eller sova i en säng som en annan bebis har sovit i.

Vagnen var jättefin, tre olika delar, ligg del, bilstol och en del som går att sätta upp för när den har blivit så pass stor att den kan sitta. Så vi ska köpa den. Det känns bra.

Men innan vi anlände till dessa vänner åkte vi inom pizzerian, Oliver tyckte att jag skulle köra, så att jag lär mig att hitta i området, vilket han ju har rätt i. När vi kör ut från pizzerian så råkade det bara bli så att jag backade in i en lyktstolpe.. I mitt försvar så kom den från ingenstans, jag såg den inte, inte ens när jag stod där och har kört på den så ser jag den inte.. Det var absolut inte meningen och som tur var blev Oliver inte arg.

Vissa killar blir ju topp tunnor rasande när något händer med deras bil..och för ett par år sen hade det tydligen varit samma med Oliver.. Men han tog det bra och retades bara med mig och kommer antagligen att ge mig fler gliringar i framtiden, men jag kan ta det. Men jag ville inte köra något mer igår, så när vi skulle in i den djupa skogen för att jag skulle få massage så körde Oliver. 

Ja, jag fick massage igår, första gången på flera flera år. Jag har inte varit så förtjust i massage tidigare, jag gillar inte att en främling ska ta på mig och jag har problem med rygg/nacke och höfter så jag tycker varken att det är särskilt skönt eller avkopplande. Men Oliver har gått hos den här tjejen rätt länge och tyckte att det vore väldigt bra om jag också gjorde det, så igår var det dags.

Jag vet inte om det var jätteskönt... Det gjorde rätt ont och efteråt var jag väldigt yr i huvudet, kände mig full faktiskt. Idag är jag väldigt öm i axlarna och nacken och har fortfarande ont i ländryggen, men jag kommer nog att gå dit igen ändå.

Så efter denna mörbultning av mina muskler åkte vi hem till svärmor, hon har fått jättefina blommor av vänner och kollegor, det är skönt att se hur många som tänker på henne. Vi pratade lite om begravningen som är om två veckor, vilken musik som ska spelas osv. Det kommer att bli en fin ceremoni, sorglig självklart, det är ju begravningar, men det kommer att bli vackert.

Klockan tio åkte vi hem och både jag och Oliver somnade innan huvudet nådde kudden tror jag.

Idag kom Fluffy och lade en halv bajstolle på min huvudkudde, "Godmorgon, liksom"

Sen kunde jag ju inte somna om, så jag steg upp, åt frukost och strök lakan. Kan ni fatta? Jag STRÖK lakan. Med ett STRYKJÄRN. Ingen mangel som finns i källaren i huset jag bodde i inne i den stora staden. Efteråt fick jag sätta mig ner och pusta ut och tänka: Är jag vuxen nu som stryker mina lakan? Mamma stryker deras lakan... Jag har aldrig gjort det... Förräns idag då.

Sen bestämde jag mig för att köra in till samhällets centrum för att gå på Ica supermarket. Inte Maxi eller Kvantum, utan Ica Supermarket... Hur svårt kan det vara? Svårare än jag trodde iallafall. Det tog en halvtimme att hitta och medans jag körde runt, runt så såg jag två poliser med K-pistar!! I detta lilla samhälle!! Förstår ni hur spännande det var?

När jag äntligen körde in på parkeringen så var den avstängd. De håller på att gräva upp den förpirrade parkeringsplatsen!! Oliver har sagt varför, och vad de ska göra där...Men jag har glömt nu. (Kanske det är där den nya simhallen ska byggas?) Så jag fick parkera runt hörnet istället och när jag skulle betala biljetten så fungerade inte automaten. Jag tänkte att jag skulle ju bara in på Ica, det tar högst en kvart. Så jag skyndade mig in.

Jag var inte den enda som hade samma tanke... Men jag var den enda utan rullator eller käpp. Jag tror dock att jag ska köpa en käpp eller varför inte en sån där handikappscooter? Inne på Ica blev jag påkörd av en rullator, tanten som körde den bad inte ens om ursäkt!

Sen slog en gubbe mig på benen med sin käpp. Jag behöver något vapen att försvara mig med, det märker jag klart och tydligt!

Alla som tycker att pensionärer är söta och rara borde få huvudet undersökt! De är lika mycket ligister som en trettonåring! När jag kom ut till bilen så inser jag att jag har glömt att låsa den, jag hade inte ens stängt dörren ordentligt. Jag är så tacksam att den stod kvar! Om någon sett den trodde de antagligen att den var stulen och hade blivit dumpad där på parkeringsplatsen.  Jag körde direkt hem och lade mig på soffan en stund. Andas....

Ikväll ska vi hjälpa svärmor att tömma några av hennes mans grejer från lägenheten, min svåger kommer också. Imorgon är det fredag och helgen börjar! Det ska bli jätteskönt att bara få lufsa runt och vara med min Oliver.

Jag hoppas att ni alla får en härlig helg!

Jag har nu bott "på landet" i en vecka och två dagar. Flytten gick bra, vi hade många om hjälpte oss att bära som tur var. Två dagar innan flytten blev jag sjukskriven, jag har förvärkar och min cervix har börjat öppna sig. Min läkare är inte jätteorolig utan sjukskrev mig i två veckor, nu på onsdag ska jag tillbaka för undersökning och eventuellt blir jag sjukskriven halvtid resten av graviditeten. Hon har inte sagt att jag ska vara sängliggande och helt stilla, men att lyfta och flytta lådor ska jag ju definitivt hålla mig undan från. Vilket är lättare sagt än gjort.. Det känns jobbigt att bara sitta, när alla runt omkring mig lyfter lådor och frågar var jag vill ha allting? Jag hatar att känna mig hjälplös och "lat" även om jag vet att det inte är så som är fallet, jag riskerar ju barnets och även min egen hälsa om jag skulle lyfta och bära för tungt.

Nu i helgen så tog jag det verkligen lugnt, jag tog bara saker ur lådor och placerade dem där jag tyckte att de skulle vara. Men plötsligt högg det till i magen och jag fick en halvkraftig sammandragning, eller ja, jag säger halvkraftig, jämfört med när förlossningsvärkarna kör igång så var detta säkert ingenting, men tillräckligt för att Oliver skulle be mig att lägga mig ner och vila. Så jag gjorde det, efter en halvtimme kändes det bättre. Igårkväll frågade han mig vad jag skulle göra idag? "Jag har inget direkt planerat..tänkte ringa några samtal och sortera lite papper.."

"Kan du inte ta det lugnt och bara va?" frågade han mig. "Gör ingenting, vi fixar resten när jag kommer hem"

"Jo....Ok, det kan jag väl göra...."

Så, nu gör jag ingenting, eller jo jag bloggar, jag har ringt några samtal och sorterat lite papper. Men jag är kvar i sängen. Snart ska jag dra täcket över mig igen och streama lite "Criminal Minds" och försöka att slappna av och "bara va"

Förr var jag jättebra på att göra ingenting, bara förlora mig själv i en film eller tv serie, ibland kunde jag sitta och lyssna på lite muik och bara stirra ut i tomma intet. Jag gör inte det längre. Nu måste jag göra något hela tiden.

Jag får försöka hitta tillbaka lite, det blir nog inte jättesvårt egentligen.

Hoppas ni har en bra måndag, nu är det tydligen officiellt vår, Mars månad är en vårmånad. 

.....i min lägenhet. På ett sätt känns det lite vemodigt, som alltid när man gör ett avslut, men det känns underbart också! Imorgon blir jag äntligen sambo med världens bästa kille och hans fina barn och min knasiga ljuvliga katt. Så mycket positivt händer i mitt liv nu att jag måste knipa mig ibland, Jo, jag är vaken, detta är mitt liv...

Jag har ju berättat innan att Oliver inte är särskilt förtjust i facebook, han tycker det är ganska fjantigt när folk lägger ut uppdateringar om hur fantstiskt lyckliga de är och bla bla bla, ja ni vet typen...

Jag håller med honom, jag blir alltid förvånad när jag ser bilder som någon har delat där det står: "Om dina barn betyder allt för dig, dela denna bild" eller "Dela denna bild om din dotter är den finaste i världen"

Är det någon som tror något annat? Om jag inte skulle dela bilden, betyder det att jag inte älskar mina barn?

Jag funderar på att lägga upp en bild på en stor bajs, sen skriva "Dela denna bild om du bryr dig om dina tarmar"

Undrar hur många "likes" jag skulle få då?

I allafall, jag skulle inte prata om bajs....

Idag skrev Oliver på facebook "Imorgon blir jag och Nelly sombos" 

Då är det verkligen på riktigt. Allt som står på facebook är ju på riktigt, det vet ju alla! Så jag messade honom och sa att nu finns det ingen återvändo, nu kan han inte ångra sig eftersom han gjort det officiellt på facebook.

Sen skyller jag det på mina hormoner att jag blev tårögd av att se vad han skrivit...

Nu är nästan allt packat här i lägenheten, jag orkar inte mer, måste vila. Oliver sa att vi tar det sista imorgon tillsammans. Så nu ska resten av kvällen spenderas i sängen, streamandes Criminal Minds och dricka Amé. En väldigt god fruktdryck man kan dricka när man är trött på vatten. Den säljs på vissa systembolag men även i vissa större livsmedelsaffärer. De har den inte ute på landet dit jag nu ska flytta, men idag hittade jag den på mitt eget Ica Maxi. Så det får bli en stående order till mina vänner; Kom gärna och hälsa på, så länge ni tar med er en (eller tre) flaska Amé.

Ha en härlig helg. Jag är tillbaka nästa vecka (om jag lyckas koppla upp mig till nätverket de har ute i bygden dit jag nu ska flytta). 

Det fulaste jag vet är s.k "foppatofflor". Jag förstår verkligen inte HUR någon i sina sinnes fulla bruk kunde göra dessa fula skor? Som faktiskt inte borde få lov att ens kallas skor, det är en förolämpning mot riktiga skor, det borde vara skottpengar på den som "uppfann" dem. Vet ni förresten varför de kallas för foppatofflor här i Sverige och inte Crocks som de heter överallt annars i världen? P.g.a Foppa, Peter Forsberg. Tack vare honom så importerades de från USA och hit till Sverige. Vad i hela världen tänkte han på?? Det borde vara skottpengar på honom också...När jag flyttade hem till Sverige och hörde någon säga foppatoffel första gången så undrade jag om det överhuvudtaget var ett ord? Säg det högt för dig själv, sug på ordet, foppatoffel, foppa toffel, foppa     toffel.... Det låter ju inte klokt! Nu finns de t.o.m f med foder som man kan ha på vintern. När jag hörde någon säga det första gången var min första tanke: "Du menar att du har mer än ett par? Ett par till sommaren och ett par till vintern???" Jag bara dör.....

Jag skulle aldrig sätta på mig ett par foppatofflor! Och ingen människa med det minsta självrespekt skulle göra det om de skulle längre än till brevlådan. Och är det lönt att köpa något enbart för att det ska användas när man går och hämtar posten? Nej just det. Jag säger att vi gör en pakt och utrotar denna hemska skapelse! Vem är med mig?

   Ärligt? Ingen kan väl påstå att de är snygga? 

Oliver har ett par blå foppa. Han tycker det är jättekul att säga att de är "mina" och han lånar "mina" foppa för att gå utanför huset. Jag har sagt att om han tappar dem på vägen så gör det ingenting. Sen brukar vi skratta. En dag kanske de försvinner... Jag har ju ett år framför mig med mycket tid hemma på egen hand... Vem vet? Jag kanske glömmer att låsa dörren en dag och vi kanske får inbrott och de stjäl hans tofflor?

Detta är mer min smak av skor.   De är vackra att se på, man blir glad ända in i själen när man ser dem och benen blir otroligt långa. Att det sen inte är jättelätt att gå i dem, att man får öva lite hemma innan man ger sig ut, det är en helt annan sak.

Nu är det ju dock så, att jag går upp i vikt. Jag tycker att jag blir tyngre och tyngre för varje dag, så dessa skönheter får ligga i garderoben ett tag nu. Jag får hålla mig till platta skor, vilket inte är helt lätt heller..

Jag lovade ju att jag inte skulle skriva och gnälla om olika graviditetskrämpor och jag ska inte gnälla, men eftersom jag skriver om skor så bara måste jag nämna att, tyvärr, ben och fötter har svullnat, jag har redan samlat på mig en massa vätska och jag har väldigt ont. Därför fick jag rådet att köpa en viss typ av sko...

Nej inte foppatofflor.....

Men skor som stöder och ger avlastning. Jag hittade dem i hälsokostaffären här hemma där jag bor. Gör er beredda på att se något riktigt fult nu....

   Japp.

Jag är nu ägare av dessa hiskeliga skor. Jag kräks nästan lite när jag ser dem. MEN...När jag satte  fötterna i dem och började gå, så spred sig en ljuvlig känsla i ben och rygg. För att citera en dålig reklamfilm; "Det kändes som min kropp sa till mig: Det här var bra för dig, fortsätt med scholl!" 

Oliver har inte sett dem än, han vet inte ens om att jag har köpt dem, men jag vet hur han kommer att reagera... Ett hysteriskt gapskratt... sen kommer han att säga: "Och du klagar på mina foppa?"

Men jag får bjuda på det helt enkelt.

När bebisen är född så kommer jag aldrig att använda dem igen. 

Snart!! Är det lördag och mitt flyttlass går till Olivers lilla by. Det ska bli så underbart skönt, inte bara för att vi då kommer att vara sambo på riktigt och få sova bredvid varandra varje natt, det ska också bli otroligt skönt att bo på ett ställe. Som det är nu har jag 2/3 av mitt hem hos Oliver, 1/3 här och hälften av det som är här ligger nerpackat. När jag behöver något så finns aldrig just det där jag är såklart. Så att man känner sig lite stressad är bara förnamnet, Oliver känner också av det fast på ett annat sätt. Att pendla som vi gjort nu det senaste halvåret tar lite på krafterna, även om man inte är gravid. Varannan vecka har han kört till mig två gånger, varannan vecka har jag varit hos honom två gånger, så det är klart att det sliter lite. Vi ser båda fram emot nästa helg då allting är klart och vi bara ska vara hemma och göra ingenting. Bara vi och barnen en hel helg i mjukisbyxor och inga måsten. Ljuvligt.

Nu sitter jag här i köket, klockan är 07:20 och jag borde fixa med min frukost. MEN, jag har ingenting att äta.. För ajg har resonerat som så här: Det är inte lönt att handla nu, jag ska ju ändå inte vara här, det kommer bara att ligga och bli gammalt och mögligt... Nu inser jag att var lite dumt, jag kunde ju ha köpt mjölk och bröd i alla fall.. Men men, det får bli några bragokex istället och så går jag till jobbet lite tidigare och äter där..

Förra vecka OCH denna veckan har det varit sportlov. Jag bor tydligen mitt på någon gräns mellan olika skolområden... vi har extra mycket att göra när det är skollov, då invaderas vi av barnfamiljer och unga tonåringar. Jag har inget emot barnfamiljer, men jag börjar utveckla en väldigt stor irritation mot människor i tretton-nitton års ålder. Tonåringar! Speciellt tretton-femton åringar, som är ute utan sina föräldrar.. Jag ska inte dra alla över en kam, jag träffar många artiga, gulliga "tweens" (tror jag att de kallas..) men när det kommer ett gäng på fyra fem killar, sätter sig och äter, smutsar ner lite överdrivet mycket och sen FRÅGAR mig om de ska plocka undan och jag säger: "Ja tack, ställ allting på brickvagnen där borta" och de sen skrattande går ut och tittar på mig med en väldigt nedlåtande blick.... Ja då blir jag lite irriterad...så när de kommer tillbaka och ber om ett glas vatten, ja då förvandlas jag till en otroligt elak häxa som bestämt säger "Nej det får ni inte, vi har stängt, ut med er!!"

Jag tar det lite som min rättighet som en gravid kvinna med foglossning att ibland uppföra mig riktigt ruttet mot de som - i min åsikt - förtjänar det.

Idag, tisdag, fyller min lilla mamma år. Vi firade henne i söndags med presenter och blommor och hon bjöd på god middag. Oliver och hans mamma var också här, verkligen jättehärligt. Idag ska jag bara upp och ge henne en grattiskram och prata lite, sen måste jag packa ihop lite mer saker här.

Som sagt...snart, snart, snart.....