Jupp, jag är nu fyra dagar över tiden.... Att jag är trött på det är bara förnamnet. Men egentligen borde jag inte gnälla...Jag har en kompis som gick sexton dagar över och idag såg jag på facebook att en f.d klasskompis är inne på sin tolfte dag över tiden. Jag tror inte att jag hade orkat tolv dagar... Jag var hos bm igår, hon tyckte synd om mig eftersom jag varit lite dålig under helgen, magsjuk, feber, ja allmänt dålig helt enkelt. Så hon gjorde en s.k svepning. Det gjorde inte ont men det var ju inte skönt heller. Nu håller vi alla tummar att det kör igång. Vi har inte bokat en ny tid för nästa vecka men hon sa att jag får ringa dem på måndag om inget har hänt så ska hon kontakta sjukhuset för att få mig igångsatt.

Så vad är det som egentligen är jobbigast?

Jag har ganska ont.... Men smärtan hålls i schack med hjälp av värmekuddar.

Tröttheten...hmm jo...men jag har ju inga andra små barn som jag måste ta hand om, när Johannes och Olivia är här så klarar de sig själva, så jag kan sova när jag behöver och det är ganska skönt att bara ligga och läsa en bok och sen somna med den över ansiktet.

Gråthormonerna? Ja, när de griper tag så ÄR det jättejobbigt, jag känner verkligen inte igen mig själv längre. I måndags vaknade jag kl 02:00 och var vaken tills Olivers alarm ringde, och tokgrät. Varför? 

Ja egentligen vet jag inte, jag var bara jätteledsen, det kändes som att mitt hjärta höll på att slitas ur kroppen på mig. Jag satt i vardagsrummet, såg solen stiga över grannhusen och tänkte att jag är en väldigt illa omtyckt människa, jag har ingenting att erbjuda någon alls och detta lilla barn som snart ska komma har ingen bra vuxen förebild, inte i mig i allafall. Tankarna löpte amok och jag kunde inte stoppa dem. Det var fruktansvärt. När Oliver vaknade bäddade han ner mig och sa till mig att sova! Vilket jag gjorde, några timmar, när jag vaknade igen kom mamma och pappa hit och spenderade några timmar med mig vilket kändes jätteskönt och när Oliver kom hem igen mådde jag mycket mycket bättre och vi hade en härlig kväll med hämtmat och mys i soffan.

Men eftersom gråthormonerna inte slår till varje dag, inte ens varje vecka så upplever jag inte att det är det som är jobbigast....

Nej det jag har svårast att hantera, det som får mig att vilja skrika rätt ut är min kompis Elisabeth.... Som messar mig VARJE dag för att höra hur "det går" och om jag inte svarar på några timmar kommer nästa sms "Är allt ok??? Har inte hört ifrån dig, är du på sjukhuset? Jag är så orolig!!"

Jag har inget emot att mina vänner hör av sig, de flesta har vett att låta det gå ett par dagar emellan dock...Eller att prata om något annat än min försenade förlossning. Jag är inte jättesugen på att verkligen prata just nu, vilket jag har sagt till alla och ALLA har varit underbara och sagt att jag får ringa när som helst och det är helt upp till mig. Jag har sagt att sms eller messenger är bäst för mig och jag älskar att de inte glömmer mig, och det menar jag verkligen, men detta att prata i telefon eller träffas..det funkar helt enkelt inte just nu. Alla fattar och respekterar att detta är en kort period, alla utom Elisabeth (som jag har valt att kalla henne) hon MÅSTE prata med mig minst varannan dag, för hon är SÅ orolig för mig, saknar mig och längtar efter att träffa oss alla snart

Igår frågade jag henne varför hon är så orolig?

Kvinnor föder barn varje dag och har gjort sen urminnes tider... Missförstå mig inte, jag uppskattar att hon bryr sig och vill mitt bästa, men just nu känns det bara som att jag långsamt kvävs.. Det har väl också lite att göra med hormonerna att göra... Jag sa att jag kommer att höra av mig till alla mina vänner när bebisen är här och allt är under kontroll, men det var inte bra nog...Jag MÅSTE höra av mig så fort den första värken kommer och vi sen åker in till sjukhuset...

Eh, hm, tja...Njae jag tror inte det.... 

Idag ska jag bara sitta i soffan, titta på skräptv, dricka coca-cola och andas. Antagligen sova lite också. Förlossningsyoga kan antagligen också hinnas med.

Hoppas att ni har en bra dag och trivs med tillvaron.

Nej, fortfarande ingen bebis här. Beräknad födelse var igår, så realistiskt sett borde jag inte vara trött på det riktigt än.. Men jag var så bergsäker på att det skulle bli en tidig bebis, jag trodde verkligen att det skulle bli en pytteliten sak som vägde max 3kg. Nu närmar vi oss 4kg tror jag, MINST....Tydligen vägde jag själv över 5kg när jag kom, Olivers Johannes vägde också över 5kg, jag börjar känna mig ganska uppgiven och less. Jag känner ju hur den rör sig och sparkar väldigt mycket, den kan väl sparka ut sig själv då??

Jag känner mig som världens hemskaste styvmor, jag orkar inte vara aktiv med barnen vilket resulterar i att de bråkar över tv:n och tv-spel stora delar av dagarna. Det enda jag vill göra är sova, läsa böcker och dricka cola zero och jag sitter här och tänker att jag kommer nog att vara gravid för alltid. Det kommer att vara så att jag blir den första vars bebis aldrig kommer ut, den kommer att stanna där inne och bara reta gallfeber på mig. Förr. All. Tid!!

Det kan hända att jag överdriver lite grann nu... Men jag spelar gravidkortet och säger att jag får lov att bete mig så här. 

Förra veckan fick två av mina vänner sina bebisar och de var båda beräknade till datum efter mig!! Det är väl inte rättvist??

Någon frågade mig härom dagen; kommer du inte att sakna att vara gravid?

Hmm, låt mig tänka.... Nej det tror jag inte... Att vara smällfet igen, ont i hela kroppen, så vansinnigt trött att jag ibland inte vet vad jag själv heter? Nej det kan jag aldrig tänka mig att jag kommer att sakna.

MÖJLIGTVIS, kommer jag att sakna att inte behöva duka undan när vi har gäster eller släktmiddag... Att alla säger till mig att sitta ner så "tar vi detta" DET är underbart...Undrar om jag kan köra det ett tag till..? Jag kan ju vara tvungen att amma JUST EFTER MATEN.....

Det tål väl att tänka på i allafall?

En av mina f.d kursare fick ett planerat kejsarsnitt idag, jag vet inte hur det gick, men jag förmodar att allt har gått bra. Här är allt som igår, i förrgår och dagen innan dess. Fortfarande ingen bebis.

Jag har mått ganska dåligt de senaste dagarna, mått illa, obeskrivligt trött, yr i huvudet och ja allmänt dålig helt enkelt. Jag hade egentligen en tid till barnmorskan idag, men jag orkade helt inte köra en timme ner till storstaden och sen en timme tillbaka igen. Jag hade bara inte energin till det. Så jag ringde henne och vi pratade lite, hon frågade hur jag mådde vilket fick mig att börja gråta, stora, salta tårar, fulla med gravidhormoner trillade ner i min tekopp. Jag berättade hur otroligt trött jag är hela tiden, hur jobbigt jag tycker det är när jag har ringt till förlossningsavdelningen och antingen blivit ifrågasatt varför jag ringer just det numret eller om jag kan ringa "senare". Jag vet att det är barnsligt och att det beror på hormoner, men varför kan jag inte få lov att vara hormonell och ställa en massa frågor?

Annika - som min barnmorska faktiskt heter - tröstade mig och sa att hon ville inte bara släppa mig, hon vill att jag blir kollad en sista gång hos någon och kunde jag ringa till min nya vårdcentral och prata med någon där?

Jag sa att jag kunde göra ett försök, men just nu känner jag bara att "alla" är emot mig och jag får inte alls det stöd jag önskar. 

"Ring dem, är de otrevliga så ring mig igen" sa hon

"Ok...."

Så jag tog ett djupt andetag och ringde. Jag fick prata med en jätterar kvinna som sa att hon skulle skicka ett mejl till mödravårdsavdelningen, det är en ganska stor VC, de har allt under ett tak; VC, BVC, MVC, psykologer...ja allt man kan behöva... Hon lovade också att de skulle höra av sig till mig antingen idag eller imorgon.

Mindre än två timmar senare får jag ett samtal från en barnmorska.

Även hon jätterar, hon hälsade mig välkommen och sa att allt skulle lösa sig utan några problem men jag behöver fylla i några papper, kunde jag komma imorgon kl 11:00 så gör de även en undersökning då?

"Eh, ja..det går bra"

Så allt går att lösa, jag känner mig mycket bättre nu och ser fram emot att komma dit imorgon.

Nu är jag åter i min soffa, laptop i knät och Criminal Minds på tv:n

Jag och Oliver grillade kyckling till middag vilket avnjöts med nypotatis, sparris och sallad med tomater, rädisor och färsk basilika. Munorgasm utan dess like...

Hoppas ni alla har en skön måndagskväll.

I måndags kväll kände jag något som jag trodde kanske var början till förlossning. Något som kanske var värkar som började. Det krampade rejält i magen ett par gånger, men med ganska långt mellanrum, kanske fyrtiofem minuter. Jag sa till Oliver att vi går och lägger oss, det är ingen mening med att sitta uppe och vänta, jag lär ju vakna när nästa värk kommer. Så vi gick och lade oss, somnade och jag vaknade kl sex i tisdags morse. Så.....ingen bebis i måndagsnatt i allafall. 

Denna bebis har hela tiden varit väldigt aktiv, jag har kunnat känna sparkar och rörelser hela dagarna vilket har varit en häftig känsla, men i tisdags så var det mycket mindre aktivitet inne i magen, lika dant i onsdags och igår kände jag inga rörelser alls. Jag var uppe och rörde på mig, satte mig ner, lade mig ner och tryckte lite på magen för att få en reaktion, men ingenting, det var helt stilla, ganska obehagligt...

Jag tittade i min bok som man får av barnmorskan, jag har inte lusläst den, bara ögnat igenom den lite, men nu var det ju något specifikt jag letade efter och det stod att om man inte känner några fosterrörelser så ska man kontakta sin barnmorska. Så jag ringde henne, MEN, de har bara telefontid mån-ons 13-14 och eftersom det nu är helg idag så stängde de hela mottagningen i tisdags. Ja men vad bra... Vem ska jag då fråga?

Ringde till vårdcentralen som jag har bett att bli förflyttad till i och med att jag har flyttat, men jag är tydligen inte registrerad där än, så jag ringde till min gamla vårdcentral, men de hänvisade mig till barnmorskan. 

Ok, men ja, jag ringer dem på måndag då eller?

Jag är egentligen inte särskilt överdramatisk och hysterisk, men lite nojjig blev jag. Så jag ringde till förlossningen och förklarade min situation och hur jag kände. 

Först pratade jag med en undersköterska som bad mig ringa om "en stund" igen för det var "lite mycket" där just då.

Ja...hmm ok...tack...

Men så kallade hon på en barnmorska som sa till mig att komma in så de får kolla mig.

Jag ringde till Oliver, han kom hem och vi körde iväg till sjukhuset. Jag fick träffa en jätterar barnmorska som kopplade upp mig till en maskin för att kolla hjärtljud och där var dem, starka och jämna. Jag fick ligga där i en halvtimme för att se att de fortsatte vara starka och jämna, vilket de var. Sen fick jag träffa en läkare som gjorde ett ultraljud och han var nöjd, allt ser bra ut

Så vi körde hem igen efter två timmar ungefär, då hade jag riktigt ont, i magen, ryggen, ljumskarna och hela benen. Det dunkade och värkte och jag kände mig inte alls bra. Så efter maten kröp jag ihop i soffan tillsammans med Oliver och Olivia och sov. Bebisen rörde sig jättemycket, han/hon var väl sur för att den också hade blivit petad och ruckad på..

Vi gick och lade oss strax innan midnatt och jag sov till klockan nio i morse. Det var verkligen jätteskönt.

Så, falskt alarm, ingen bebis än... Den får lov att komma precis när som helst nu dock... Det gör inget om den är lite tidig.

Idag är det tvätt och lite städ av toaletten som står på schemat. Min svärmor kom precis med fika så nu får jag en liten paus. Ikväll ska vi till min svägerska och grilla och fira nationaldagen. Imorgon lär jag ligga däckad hela dagen igen. Det brukar bli så, en dag med mycket aktivitet, nästa dag ryggläge. Men det är ok.

Ha en härlig helg alla!

...när man går hemma och bara väntar....

• Målar naglarna
• Tvättar babykläder och andra saker som tillhör babyn
• lyssnar på dålig musik
• springer på toa var tionde minut
• tittar på skräptv
• SOVER
• känner efter; var det en värk? Börjar det nu?? 
• Ringer till förlossningen för att få råd
• Retar upp sig och känner sig ganska dum när man inser att; Nej...det var ingen värk
• Sover lite till
• Läser lite, men kan inte riktigt fokusera
• Drömmer om hur livet ska bli när bebisen är född. Och inser sen att man har helt fel, inget kommer att bli som det var förr...
• Sover ytterliggare några timmar.

   Detta beskriver mig just nu VÄLDIGT VÄLDIGT bra.....  Inte ens innan min gbp operation, då jag vägde 170 kg var jag så otymplig och klumpig som jag är nu. Jag känner mig precis så retlig som Rachel, märker att jag helst vill bli lämnad i fred och bara servad med kalla drycker och snälla ord. 

Idag spenderar jag dagen i sängen, upp-puffad med kuddar bakom ryggen, boken och datorn nära till hands så att jag kan växla och använda vad jag vill. Jag kommer ihåg en tid när jag hade varit extremt tillfreds med en sådan dag, men nu känner jag mest att jag skulle behöva köra en omgång tvätt, vattna trädgården, städa badrummet...Ja vara lite huslig med andra ord. Men det får vänta, jag ska försöka njuta av dagen och denna sista tiden av graviditeten (hur man nu ska kunna "njuta" av detta..?)  bara ta det lugnt och samla kraft.

Jag känner mig lyckligt lottad som har Oliver som står vid min sida och sköter det mesta här hemma och älskar mig trots att jag har förvandlats till en val-liknande varelse. Jag pratade med en bekant i helgen, hon fick barn för tre veckor sen, en hel månad för tidigt kom den lilla flickan, så pappan som inte bor i Sverige än hann inte hem till förlossningen. Han skulle stanna i tre månader innan de spenderade ett år utomlands för att slippa den europeiska vintern, men i förrgår åkte han härifrån, utan att ha registrerat faderskapet och lämnar min väninna som ensam förälder. Charmigt....

Även om vi inte är nära vänner och det var länge sen vi träffades blev jag väldigt ledsen och illa berörd när hon berättade det, så ruttet att lämna henne och sin dotter på det sättet. Hon är stark och kommer att klara detta hur bra som helst, men ändå.. Ruttet...

Idag började jag min föräldraledighet, YAY!! 

Min handläggare på försäkringskassan ringde idag och frågade om jag börjar min föräldraledighet nu eller om det kommer att dyka upp ett sjukintyg eller inte?

Det kändes skönt att kunna säga att jag nu är föräldraledig!!

Vad gör jag mer idag?

Lyssnar på min "Love-lista" på spotify....

Två låtar går varma.... Molly Sandén "Så vill stjärnorna" Jag är egentligen delad i mina känslor för den låten, en del av mig gillar den inte alls, tycker att den är så där jobbigt kommersiell och patetiskt smörig... men en annan del av mig älskar den, tycker att den är otroligt romantisk och fin. Två av mina närmsta vänner spelade den på sitt bröllop och tårarna rann på mig och alla andra när min vackra vän gled in tillsammans med sin pappa. Så...jag lyssnar och för det mesta gillar jag den, men sen brukar jag vara tvungen att lyssna på något annat efteråt. 

Som den här:

 jag inser att den också är väldigt kommersiell, speciellt eftersom den användes i en coca cola reklam på 80-talet... Men det gör den också lite kultig i mina ögon (öron?) 

Jag lyssnar också lite på den här låten... Har gjort sen i fredags när Oliver spelade den för mig och sa: "Om vi gifter oss kan jag tänka mig att ha denna som vår första dans" 

Vi har sagt så till varandra förut; "Om vi gifter oss så...." 

Om vi verkligen gör det återstår att se, jag vill bara inte att det ska bli en sån här diskusion; "Tja vad tycker du? Ska vi? Jag ringer rådhuset imorgon och bokar en tid. Ja vad bra, kanon, puss älskling"

I alla fall, detta är låten, Oliver har gillat Depeche Mode sen han var tonåring, de flesta av mina vänner i högstadiet lyssnade på Depeche, och detta var den låten jag gillade mest. (Jag var själv ett hängivet New Kids on the Block fan..) Med årens gång har jag börjat gilla fler av Depeches låtar...

Så, nu har ni fått dagens spellista, nu är det dags för lunch.

Vad hittar ni på idag?

Har spenderat över en timme i telefon nu med försäkringskassan och min arbetsgivare. 

Visar sig att jag inte år någon ersättning nu när jag är sjuk.

Jag har ett sjukintyg på 50% som gäller t.o.m 1/6, min barnmorska rådde mig att gå hem och sjukskriva mig själv den sista veckan innan min semester börjar. Jag får inget läkarintyg, försäkringskassan betalar inte ut ersättning utan sjukintyg och eftersom jag redan är inne i deras "rullningar" (som kärringen sa) så betalar inte min arbetsgivare heller.

Stress som jag inte behöver just nu...

Ringde till förlossningsavdelningen för att boka in ett "studiebesök" innan förlossningen. Det får man inte längre tydligen. "Vem har smällt i dig det??" Var frågan jag fick av barnmorskan...

Tack... Igen, stress som jag behöver som ett hål i huvudet ungefär...

Igår kissade Fluffy i Johannes säng...Katter som kissar inne är ju ett tydligt tecken på att något är fel, så jag ringde till djursjukhuset och frågade om jag kunde boka en tid för henne.

Nej. Fick jag som svar. Prova att spraya med något som heter "Piss off" först och sätt en plugg i elkontakten som heter "Felliway" 

Jaha ok..tack för ingenting....

Sitter i sängen, förvärkar som är framkallade av stress och tårarna rinner.

Ni anar inte hur jag längtar efter att detta ska vara över och jag kan få hålla min bebis i mina armar.

Hoppas att ni har en bättre dag än vad jag har.

Det var det..  Nu ska jag inte jobba på drygt ett år. Jag vet inte riktigt hur det känns, just nu är jag så trött att jag vill bara sova. Samtidigt som jag vill städa huset, tvätta, baka och laga mat. Är det normalt?

Jag var hos barnmorskan i onsdags, jag hade så fruktansvärt ont, när jag satt på tåget till jobbet så domnade mina armar, jag hade svårt att andas och det kändes som om en väldigt tung vikt låg över brötet på mig. 

Min barnmorska sa att det är tydliga tecken på stress, så det är dags att börja föräldraledigheten NU. Gå hem, lägga upp fötterna och bara vila, andas lugnt och läsa en bok. 

Ok då..... Då gör jag det.....

Ska jag vara ärlig så är jag inte alltid jättebra på att "ta det lugnt" längre, jag gillar att göra saker hemma och kan alltid hitta något att fixa med. Oliver har ett tufft jobb stackarn, ibland nästan bönar han att jag ska sätta mig ner och ta det lugnt. Idag är egentligen vår "shopping dag" vi åker till Ica Maxi och handlar inför veckan som kommer sen hämtar vi hem Johannes och Olivia och gör oss redo för ännu en vecka med jobb och skola. Idag har Oliver åkt själv, jag ligger på soffan, bloggar och lyssnar på musik. Läser en bok som jag egentligen tycker är väldigt dålig, huvudkaraktären retar gallfeber på mig, men baksidan lovar en "tvist" som kommer att få en att baxna så därför har jag hållt ut.. Nu har jag mindre än hundra sidor kvar att läsa så då MÅSTE jag se vad som händer. När jag har läst ut den kommer jag nog dock för första gången i mitt liv slänga den, jag har aldrig i mitt liv slängt en bok... Jag har sålt dem på lopis eller lämnat till typ myrorna, men aldrig någonsin att jag skulle slänga en bok..Det är nästan helgerån för mig.

Jag köpte den i England för två somrar sen "The Mistress's revenge" av Tamar Cohen heter den. Jag nästan hoppas att den inte har blivit översatt till svenska, men jag rekommenderar er att hålla er ifrån den, den stör mest som sagt..

Livet i magen är aktivt, om jag inte visste bättre skulle jag tro att där var två som låg och brottades där inne, det sparkas, boxas och rullas på alla sidor och i alla hörn av magen. Oliver frågade mig härom dagen hur det känns nr bebisen rör sig inuti i mig. Det är lite svårt att förklara...Men har ni någon gång ätit något som er mage inte riktigt tyckte om? Så ni har fått gaser? MYCKET gaser? som sen kör runt i magen, i tarmarna innan de kommer ut i någon ända? Ty så känns det. Fast om jag sitter framåtlutad brukar jag få en ordentlig spark eller boxning under revbenen, vilket jag tyder som att det är en lång bebis som inte gillar att bli ihoptryckt av mig.

Nu måste jag sova lite till, så jag ska logga ut, ta ett glas vatten och en filt och lägga mig på soffan med "Criminal Minds" som sällskap. Hoppas att ni har en bra söndag, vad ni än hittar på.

Men först denna låten som går på repeat på spotify just nu...

 Lyssna och njut.

Eller skrolla vidare om det inte är "er smak" av musik..