Jag sitter som jag gjort så många gånger tidigare, med datorn i knät och tom blick. Jag behöver inte se mig själv i spegeln för att veta det, jag känner hur tom den är, hur tom jag är. Jag och Elin är hemma själva, bara jag och min underbara lilla dotter som jag inte fattar är min. Att jag har gjort henne (med viss hjälp..) Hon utvecklas så mycket varje dag, hon kan sitta själv nu. Hon rör sig inte, varken fram eller bak, än, men det är bara en tidsfråga tills hon kommer att springa runt här hemma. Thomas är på julbord med sitt jobb, så vi är ensamma.

Just för tillfället känns det tufft, jag har fått (eller blivit..?) en mild förlossningsdepression. Det är inte allvarligt och jag går och pratar med någon varje vecka, men det är tufft nu.

Jag gråter varenda dag, för de minsta löjliga småsaker och jag blir så irriterad på mig själv för att jag blir förtvivlad över småsaker. Det är så löjligt.

Men jag kan inte hjälpa det, jag vill inte att Thomas ska jobba, jag vill inte att han ska vara borta från mig, jag känner mig panikslagen när han inte är med mig. 

Det är ju inte så att jag missunnar honom att gå ut och ha roligt, en del av mig (den som är någorlunda klok..) känner att självklart varken kan eller ska man vara tillsammans hela tiden bara för att man är i ett förhållande, så jag förstår inte varför jag får de här känslorna. Men det är väl så det är med känslor, det är det som är hela poängen.

Så jag kämpar på, tar en dag i taget, väntar på att det ska kännas bättre.

Mina tankar går till två av mina vänner, som verkligen har rätt att vara ledsna och förkrossade. På riktigt, allvar, inget hormonellt tjafs som jag....

Min vän Shelley, i England... När jag lärde känna henne var hon tjugo år och jag tjugofem, vi hade så in i vassen roligt ihop trots att fem år kan vara en ganska stor skillnad just när någon precis har lämnat tonåren bakom sig.

Shelley hade en relation med en kille, eller man får jag nog säga, han var närmare trettio då, som egentligen inte var hennes. Han var sambo och hade barn med en annan tjej. Självklart borde Shelley ha vetat bättre, men när man är arton år (vilket hon var när de träffades) så gör man inte det. HAN skulle ha vetat bättre och inte inleda en relation med någon, definitivt inte med någon så mycket yngre än sig själv, men ingen av dem visste vad de gjorde. Om ödet verkligen existerar så tror jag att det var ödet som förde dem samman. 

Shelley blev upp över öronen förälskad och han var också kär, sa han, och faktiskt så tror jag honom. Jag tror att han älskade Shelley men eftersom han var (är) ett fegt kräk, så kunde han  inte lämna sin sambo eftersom hon hade hotat med att han aldrig skulle få träffa sina barn igen om han någonsin lämnade henne  (i England kan man göra så, eller kunde då, år 2000) Shelley och Michael träffades i smyg i flera år, han var hemma hos hennes familj, med vid högtider och familjefester, hennes föräldrar behandlade honom som en "riktig" svärson, trots att de visste att han inte var Shelleys fullt ut. De bråkade som hund och katt, Shelley ställde krav att han skulle lämna sin fru och Michael sa att han skulle göra det, bara inte just då, hans barn var för små. Sen blev de vänner och sen ovänner igen, så här höll det på, länge. Tills hon en dag bara fick nog och sa till mig "Det MÅSTE finnas någon bättre för mig där ute, det kan inte vara meningen att jag ska ha det så här för resten av mitt liv" och så bröt hon med honom. Han bönade och bad att hon skulle ge honom mer tid, men Shelley var stenhård, jag var otroligt stolt över henne för jag visste ju hur ont det gjorde i henne. Hon dejtade andra killar, såg Michael ibland när hon var ute (vi bodde i ett litet samhälle, svårt att undvika någon helt och hållet) men hon träffade ingen som " bet sig fast" 

Sen flyttade jag hem till Sverige och vi hade inte lika tät kontakt som tidigare, men jag hölls uppdaterad om vad hon hade för sig och för tre år sen träffade hon en kille, Sean. Hon sa att han inte alls var hennes typ, han var kort och blond och två år yngre än henne, inte alls hennes "cup of tea" men de fortsatte att träffas, efter ett tag började hon lägga upp bilder på facebook av dem tillsammans. På resor, fester, utställningar ja överallt, de verkade ha jättekul ihop. Jag var så glad för hennes skull. 

När jag åkte över för två år sen så sa hon dock fortfarande att hon inte var säker på honom...Om han bara varit två cm längre...då hade allt varit perfekt....

Jag trodde först att hon skämtade, men tyvärr, det gjorde hon inte.

Ungefär ett halvår senare var hon singel igen, hon berättade inte vad som hade hänt, men jag undrade om det verkligen var de där två  cm som spelade så stor roll...?

Vi tappade kontakten lite under en period, men jag såg att hon umgicks mycket med sin familj (facebook ni vet...)

Men för en månad sen skrev jag ett långt mejl till henne där jag undrade hur livet var? Jobbet, kärleken osv?

Jag frågade vad som hände med Sean...?

Döm om min förvåning när jag fick svaret att vad som hänt var Michael....

Michael hade dykt upp igen, lovat henne guld och gröna skogar och hon hade fallit...Igen, hon sa att hon nog aldrig kommer att komma över honom helt, hon kommer nog alltid att älska honom. De hade träffats i några månader, nu hade han i allafall separerat.... Men han har också haft ett nervöst sammanbrott och "vet inte vad han vill" så återigen bad han om "mer tid". Det fick han inte.

Shelley bad honom att en gång för alla dra åt h*"€(!?+e

Hon har inte hört något från honom, men hon är fortfarande ledsen, hon saknar honom och hjärtat värker.

det kommer det antagligen alltid att göra...

Jag sa ju två av mina vänner..... 

Men just nu orkar jag faktiskt inte skriva mer... Det är egentligen totalt ointressant för er, så ni ska slippa läsa mitt skvaller om grannarna.

Jag ska äta min McFlurry Daim DeLux som jag köpte och kolla på någon film eller läsa min bok, nu är jag snart klar med "Sophies historia".. Jag hoppas att min gullunge somnar snart, jag behöver få sitta och bara stirra framför mig, låta tankarna flyga fritt så att jag kan samla ihop mig och inte låta någon se hur trasig jag är just ikväll, fast jag inte har något att vara trasig över. Allt ÄR bra, det bästa jag någonsin varit med om.

Jag hoppas ni har en skön fredag, en härlig start på helgen och att ni inte blåser bort av Alexander.

Kollar ni på Musikhjälpen? Jag önskade en låt och skänkte 50kr, inte så mycket, men det är bättre än inget alls.

Kram på er.