Mina senaste inlägg har inte varit särskilt muntra. Jag vet...
Jag har bara varit otroligt ledsen. Behövde skriva av mig så att jag slutar gå omkring och grubbla och ha ont i magen.
Jag känner mig bättre, men smärtan av att någon jag trodde var helt och hållet på min sida tydligen inte är det, är ganska jobbig.

Men men, så är det, man lär sig vem som är ens vänner och man lär sig leva med det.
Nu ska det bli lite lättsammare inlägg

Så vill jag bara säga, poängtera något som du själv pratar väldigt mycket om.... 

Om man blir hembjuden på middag hos någon, så bjuder man väl tillbaka? Vid något tillfälle?

Du sa själv att du blir jätteledsen om du bjuder hem någon och sen aldrig själv blir bjuden till den/de personen/personerna....

Ni har varit här på middag rätt så många gånger nu, vi har aldrig varit hos er... Varför ska jag fortsätta?

Jag ser mig verkligen inte som snål, jag älskar att ha vänner runt omkring mig, men det är inte gratis att bjuda på middag... Så det finns en gräns.

Även för mig.

Och jag tror den är nådd nu..... Inte pga ekonomi, utan av principen... Jag tänker inte bjuda hem dig hit nu förräns vi får en inbjudan tillbaka.

Förlåt om du tycker jag är snål, men så är det bara.

Ja, jag var på hockey igår. Ja det var en helt galen match. Spännande så att jag var tvungen att ta av mig både jackan och koftan för jag höll på att smälta bort. Varför är det ett så stort problem för dig? Varför stör det dig så mycket att du känner att du behöver skälla på mig och tala om för mig att jag har förändrats så mycket att du inte känner igen mig längre? Jag trodde väl inte inte heller att jag skulle utveckla ett intresse för någon sport. Men nu har jag gjort det, jag kan verkligen rekommendera dig att gå på en hockeymatch, vilken som helst. Gå och kolla ett lag nära där du bor, det är en adrenalinrush utan dess like. Nej jag kan inte alla regler än, måste jag kunna det?
Varför är du så arg på mig?
Jag är fortfarande din vän, vill alltid vara det, men det finns plats för annat och andra i mitt liv också...

Varför är det nu bara upp till mig att se till att vår vänskap inte rinner ut i sanden? Har du tänkt på att bara någon gång fråga hur jag mår? Hur det går att vara mamma? Bonusmamma? Hade det varit så svårt att ringa och fråga, eftersom du är både flerbarnsmamma och bonusmamma? Se hur jag hanterar det? Kanske erbjuda lite tips och råd? Eller det är bara upp till mig nu?

Jag är verkligen ledsen att jag har sårat dig genom att bli kär och flytta 10 mil ifrån dig.
Men har du tänkt på att du kanske sårat mig också...?

Testa.....
Jag tror inte att du kommer att ångra dig....

Förändringar är jobbiga, kan vara jobbiga. Jag har jobbat en del med människor som har autism, och jag har haft vissa kollegor som sa att vi alla är på det "autistiska spectrumet", vi har alla svårt för förändringar till en viss grad.

Jag vet inte om vi alla är "lite autistiska" men jag vet att vissa människor hanterar förändringar sämre än andra...

Livet förändras, alltså förändras vi alla, genom livet, vad vi går igenom, vad som händer med oss...

Så varför är det så fruktansvärt, dumt och bizarrt att jag har förändrats?

Har du glömt hur det var när du fick barn?

Förändrades inte du?

Lämnade du dina barn när de var 4månader? 6 månader? 8månader? För att gå ut och festa och bli full hela natten? Flera gånger i månaden?

Tycker du verkligen att det är ett ok beteende?

Jag går jättegärna ut och äter middag, eller träffas över mat och vin hemma hos er eller oss. Men att stå i en stökig lokal med musik så hög att vi måste skrika rätt in i varandras öron för att kunna ha en konversation, det är inte min definition på en härlig kväll längre.

Jag träffas jättegärna på fika, en promenad, bio, teater,men jag behöver lite mer tid att planera och jag kan inte hitta på något flera gånger i veckan... Kanske inte varje vecka heller... 

Det fanns en tid när du kunde ringa mig klockan fem en onsdag och mötas i stan för coctails en timme senare. Det är helt enkelt inte så längre.

Det är faktiskt ganska sårande, att du känner mig så dåligt att du verkligen tror att jag skulle vara lyckligast om jag var särbo med någon och mest hade honom som "resesällskap".

Jag gillar absolut att resa och reser mer än gärna med Thomas. 

Men jag vill också ha med barnen, min familj, det som jag faktiskt har önskat och längtat efter sen jag var... Ja så länge jag kan minnas...

Bara för att jag inte har suttit och gråtit på fester och konstant prata om det, så har min högsta önskan alltid varit att träffa min drömprins. Han som vet hur han ska älska mig, och älskar mig för den jag är. Trots mina fel och brister, kanske lite pga mina fel..som gör mig mänsklig är det inte jättesvårt för honom att älska mig.

Jag har drömt om att träffa han som vill ha barn med mig och berätta för hela världen att det är han och jag....att han är stolt över att det är vi två mot världen.

Nu har det hänt, jag har träffat honom, fastän jag inte trodde att han existerade, så är det så konstigt att jag har förändrats?

Lite?

Jag har väl inte blivit en sämre människa pga Thomas?

Jag har väl inte blivit elak? Snål? Girig?

Jag är väl fortfarande samma tjej?

Bara med lite mindre tid att träffa just dig och dricka coctails en onsdag med en timmes varsel...

Men jag finns fortfarande här för dig, när du behöver mig, jag kan fortfarande prata, trösta och lyssna. Precis när du vill... 

Jag är fortfarande här.

Trots förändringar....

Jag vet, nu var det längesen jag skrev, men till mitt försvar så har jag haft internetproblem. Wi-fi här hemma har inte funkat så mycket tid har lagts på att ringa 300 samtal om dagen för att försöka få någon rätsida på det. Vilket vi nu har fått, så nu ska jag skvallra lite om mina grannar, de där som har separerat ni vet, killen som är en första klassens skithög. Ja ni vet...
I torsdagskväll skulle killarna på hockey och jag och Linnea skulle kolla film och äta popcorn. Halv sju knackade det på dörren, det var Mia- f.d grannen- hon var ledsen, kinderna var våta av tårar och hon frågade om jag kunde komma ut en liten stund. Jag tog på mig jacka och skor och gick ut för att trösta henne. Hon berättade att Nico, hennes ex, varit på henne hela veckan för att komma och hämta sina sista saker och idag hade de bestämt att hon skulle komma över. 

Sagt och gjort, hon kom hit, ringde på dörren och blev insläppt. Hon börjar gå igenom sakerna och plocka ihop det sista. Han står över henne och säger: "Du vet att detta är hemfridsbrott!?" "Jag kan anmäla dig om jag skulle känna för det" 

"Nej, det är fortfarande mitt hus i några dagar till" sa Mia eftersom köpet inte gått igenom ännu.

"Jaja, men du ska bara ut nu" sa han

Så går hon nerför trappan och ställer sig vid dörren, hon lutar sig frammåt för att säga hejdå till sina barn som var hos pappa vid detta tillfället. Då tar han tag i henne och trycker upp henne mot dörren och säger igen att hon bara ska ut!!

Stackars Mia blev ju rädd och chockad och samtidigt kommer den nya flickvännen ut ur vardagsrummet, hon går mot Mia som står upptryckt mot dörren och skriker: "Du är sjuk i huvudet, du kan bara sticka härifrån!!!"

Sen slänger Nico ut henne så hon ramlar ut i trädgården.

Sen kom Mia över till mig, hon var så ledsen...Jag tröstade henne så mycket jag kunde, kramade henne och sa att hon skulle komma in till oss en stund och lugna ner sig. Hon bestämde sig för att göra en anmälan till polisen, det är inte mycket de kan göra eftersom det står ord mot ord, men de rådde henne till att gå till vårdcentralen om hon skulle få blåmärken efter "hanteringen". Vilket hon fick... Hon visade mig sin arm i fredags och det är inget litet "knipmärke" hon har fått utan ett riktigt stort blå/grönt märke.

I lördags kom hon tillbaka hit för att skriva på de sista papprena för köpet och då sa hon till sin f.d sambo att beteendet från honom och den nya kommer att få konsekvenser. Då hade han skrattat och sagt "Lycka till"

Jag hoppas verkligen att han åker dit. Patetiska lilla man, jag blir så vansinnigt arg bara jag tänker på det. Nu har jag honom som granne och måste vara trevlig och hälsa på honom när vi ses. Blä!!

Men det är i situationer som denna som jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte har det så här.

Jag har ett förhållande med ömsesidig respekt, kärlek, ömhet och skratt.

Jag har det så bra att jag ibland undrar om det är tillåtet att vara så här lycklig?

Men det är det nog, jag har haft min del av tårar och hjärtesorg, jag förtjänar att vara lycklig.

Jag hoppas att ni alla där ute vet att ni är värda allt!

Acceptera inte om någon annan behandlar er illa och sårar er.

Ni förtjänar all lycka som kommer i er väg.

Har ni en bra vecka hittills?