....har jag blivit tillsagd att göra. Jag har haft en ganska dålig dag, eller en dålig vecka. Känner mig stressad och pressad att vara på ett visst sätt, göra massor här hemma, se till att allt är perfekt. Annars kommer något hemskt att hända. Jag håller på att förvandla mig själv till en stepfordfru... I förrgår höll jag på att sätta eld på micron vilket jag har väldigt dåligt samvete för, jag har inte handlat tillräckligt med grönsaker och inte sett till att det finns frukost hemma till imorgon. Huset är julpyntat och fint, men visst kan det bli bättre? Visst kan jag även göra mig själv lite finare när min sambo kommer hem från en hård dag på jobbet?
Idag bröt jag ihop lite... Katten var dålig i magen så det var diarré på hela golvet i tvättstugan, bajs-tassavtryck i köket och hallen, jag var tvungen att laga köttfärssås och rulla köttbullar att frysa in eftersom jag köpte på tok för mycket färs i veckan. Och så skulle jag baka lussekatter och samtidigt ta hand om en bebis på fem månader.
Så jag grät i tio minuter sen ringde Thomas och sa att han skulle handla och även köpa en micro på vägen hem. Han är verkligen fantastisk min sambo...!
Så jag gjorde köttfärssås (brände den bara lite) rullade tjugofem köttbullar och slängde sen resten av färsen. Jag tog min bebis och satte mig i soffan och mös med henne, när hon somnade hann jag måla tånaglarna. Så nu är jag lite lugnare, lite gladare, men så otroligt trött. Vill bara att dagen ska ta slut så jag får sova. Imorgon är det dop för elins kusin och på söndag ska jag bruncha med några F.d kursare. Varför ser jag inte fram emot något av det? Varför är det så svårt att "chilla"?