Att amma sitt barn är det mest naturliga som finns. Alla förespråkar det och man blir uppmuntrad att verkligen "ge allt" för att kunna ge sitt barn ett bra immunförsvar och all näring han eller hon behöver. Jag ville amma Rebecka länge, jag tänkte att ungefär ett år hade varit bra, självklart skulle hon mot slutet inte klara sig på bara bröstmjölk utan hon skulle få det som komplement.
Men ack så blev det inte. Förutom värkarna så har jag inte varit med om sådan smärta förut, det sökte mig och jag satt och mådde illa så ont det gjorde varje gång Rebecka skulle äta. Hon verkade heller inte må bra av det, hon gick inte upp i vikt utan istället blev hon mindre och mindre. Sköterskan sa att jag skulle ge henne ersättning men ändå fortsätta med ammningen, sagt och gjort, jag fortsatte att amma men hon fick lite ersättning också. Då började vikten krypa uppåt som den skulle, men jag hade fortfarande fruktansvärt ont. Jag märkte att Rebecka inte nöjde sig med bröstmjölk, vi kunde amma i flera timmar och sen ha en paus på max en timme sen ville hon äta igen. Jag började undra om min mjölk var tillräcklig? Eftersom jag har gjort en gastric bypass och har svårt att ta upp näring till mig själv kanske det är ännu svårare att producera näring till en bebis?
Jag kände mig otroligt frustrerad och ledsen, känslan att inte kunna ge sitt barn det som hon behöver mest är väldigt sorglig och jag kände (känner fortfarande) mig otillräcklig som mamma. Jag googlade på ammning och läste mig till att "alla" kvinnor har tillräckligt med mjölk, det handlar bara om att få till rätt teknik så ska det lösa sig av sig själv. Inte särskilt uppmuntrande läsning... Mitt självförtroende sjönk ännu mer tyvärr. När jag sen var på återkontroll hos barnmorskan så grälade hon på mig för jag får inte lov att banta!
Jag gick upp 15 kg under graviditeten och har nu gått ner 20 kg och set är tydligen inte bra att gå ner så snabbt eftersom det frigör gifter i kroppen vilka går ut i bröstmjölken vilket kan vara anledning till att Rebecka inte vill amma längre.
Jaha... Saken är ju den, att jag har inte bantat, jag har ätit precis som vanligt, jag har inte alls tänkt på vad jag stoppar i mig så jag förstår inte hur jag kunnat få ner så mycket som jag gjort, och jag kan inte direkt SE på min kropp att jag gått ner i vikt.
På ett sätt är det skönt att mata henne med en flaska, hon blir mättare och nöjdare och jag kan be Oliver att mata henne så jag kan göra något annat, jag slipper denna vansinniga smärta. Men.... Känslan att vara en värdelös mamma och kvinna hänger kvar, jag kan inte ge henne det som hon mest behöver.