Nu när jag går här hemma hela dagarna så tror jag att jag har utvecklat en typ av tvångstankar... Jag tror att något hemskt kommer att hända mig eller familjen om jag sitter ner och gör ingenting för länge.

Vilket resulterar i att jag torkar diskbänken ungefär hundra gånger om dagen. Jag lägger ner onödigt med tid och energi på maten vi äter. Jag säger onödigt mycket tid eftersom att jag hittar recept på "svår" mat, mat som kostar ganska mycket pengar och som tar lång tid att göra. Och sen äter inte barnen det. För det är en för "vuxen" smak... Sen blir jag jätteledsen för att de inte tycker om maten jag lagt ner å mycket tid på att laga.

Jag VET ju, att jag bara borde tagga ner och servera falukorv och makaroner ibland (fast det äter de inte heller) men någonting inom mig sätter stop för att vara lite mer avslappnad. Det är som om jag ställt upp i någon "Bästa mamman/sambon/styvmamman" tävling. 

Och jag springer så snabbt att jag kommer att snubbla när som helst.

Jag är så himla trött..

Ni vet hur det är när man känner att någonting i kroppen inte är helt rätt, men man kör på ändå och hoppas att det blir bättre "snart", sen kommer någon och säger att man faktiskt har någon åkomma av något slag och plötsligt känns det ännu värre än vad det gjorde innan? Precis som att man nu har ett riktigt själ till att vara sjuk.

Lite så känner jag mig. Jag har varit så otroligt trött, länge... Men tänkt att det finns en miljon anledningar till att jag känner mig slutkörd. Graviditet, långa arbetsdagar, flytt, förlossning, nybliven mamma.... Ja listan kan göras hur lång som helst. Men i måndags ringde min läkare mig med svar på proverna jag måste ta en gång om året eftersom jag har gjort en gastric-bypass-operation. Hon berättade att jag har järnbrist och mina blodvärden är ganska låga också.

Hon vill ge det till i slutet av november och då ta om proverna, har värdena inte gått upp då så måste jag till sjukhus för att få järn injicerat rätt in i blodet. RÄTT IN I BLODET! sa läkaren...

Man måste vara på sjukhuset när man gör det, för det finns en risk för allergiska reaktioner, riskerna är små, men om det skulle hända så är det så pass allvarligt att man måste vara på sjukhuset för att de ska kunna behandla mig direkt.

Det känns som något jag är sådär sugen på.....

Men nu när en läkare har sagt till mig att jag har järnbrist trots att jag tar extra järn varje dag sen 2011 och undrat om jag inte är otroligt trött? Ja då är jag helst plötsligt MYCKET tröttare än vad jag var förra veckan, innan samtalet.. Varför är det så?

Jag tänker att jag nog behöver "komma ut" lite mer, träffa folk och inte sitta hemma i min bubbla själv hela dagarna.

Men jag trivs här i min mammabubbla, jag får lite ångest när ajg måste ta mig ut och vistas bland folk och sitta och vara trevlig med främlingar. Det lockar inte det minsta.

Jag hoppas ni har det härligt!

Snart helg....