Klockan är 02.... Jag har legat och grubblat, vänt och vridit mig i sängen, kan inte komma till ro...
För mig har detta varit en fruktansvärd helg, jag känner mig helt tom, känner hur min blick har förlorat gnistan. Mitt hjärta bankar, jag har lite svårt att andas. Jag vill bara skriva exakt vad som hänt, men jag kämpar med skuldkänslorna... Jag kan inte lämna ut ett barn på det sättet. Jag kan inte skriva här om vad som hänt, vad min styvson har gjort, han är trots allt bara ett barn, han kan inte försvara sig. Han är nog för ung för att förstå konsekvenserna... Kanske överreagerar jag?? Kanske är jag för känslig? Jag som växte upp utan syskon och utan kusiner i min egen ålder. Bara jag och mamma och pappa, jag hade aldrig någon "konkurrens" om deras uppmärksamhet.... Kanske är det jag som ska prata med en psykolog? Med någon som kan förklara för mig, säga att detta är fullt normalt för en tolvåring? Fast varenda fiber i mig säger att så är det inte, detta är inte rätt. Men jag kan inte lämna ut honom här. Det går bara inte.